FriVin i Köpenhamn

Taxichauffören tittar först på kartan, sedan på mig. Jag ser vad han tänker. ”Vad ska ni göra ute vid Amager, industriområdet?”. Men det är hans jobb att köra folk dit de pekar, så vi glider iväg i det försommargröna Köpenhamn.

Han bromsar in vid ett staket som har sett bättre dagar. Orange affischer talar om att vi har kommit rätt; de föreställer en vinflaska som sliter sig loss från ett par handbojor. Flaskan omringas av namn som Frank Cornelissen, Toby Bainbridge, André Calek, Mark Angéli, Pacina, Brendan Tracey, Mossé… Det vattnas i munnen på den som är lagd åt det vilda hållet.

Det är dags för FriVin, naturvinsmässan med det stora, generösa hjärtat.

Toby Bainbridge, britten som funnit sin plats i Loire, smilar stolt trots att temperaturen redan skenat iväg i det provisoriska tältet. Han häller upp sitt rinnande godis, en spontant mousserande grolleu, just tappad på flaska. Han ler igen.

”This is a social wine. I want it to make people talk”, säger han.

Om vi hittar toner av röd frukt, jordgubbe eller anar en autolytisk karaktär är han totalt ointresserad av. Tur det, för det här smakar som inget annat. Friskt och syrligt, ja, men på näthinnan får man snarare frodiga vinrankor med gräs kring fötterna än söta, röda bär. Vinet lever sitt eget liv.

Chianti är vi väl bekanta med. Ett vin med både ryggrad och rondör, kryddad med syrlig körsbärsfrukt, förförande farligt till pasta och pizza. Men när Susanna Grassi serverar familjens Classico tappar hjärntrådarna fästet. Associationerna vandrar vilset; är det här Chianti? Det är ju så lätt, så mjukt. Här finns en ärlig fruktsyra som kramar om tanninerna.

”Vår vingård ligger på den högsta platsen i Chianti, det är därför det är så friskt”, förklarar Susanna och räcker fram ett fotoalbum. Plötsligt faller alla bitar på plats. Åsynen av ursprunget och smaken i munnen, den fräscha doften. Ett plus ett blir tre.

Vin måste verkligen upplevas med alla sinnen för att förstås. Det gäller inte bara Susanna Grassis vin, det är utmärkande för alla naturviner, som många gånger utmanar våra uppfattningar om hur ett vin ska vara, hur det ska smaka och bete sig. Se ut. Här finns vita viner med tanniner, grumliga viner som mer liknar must, viner som drar åt orange och brunt. Allt detta är helt logiskt, bara man orkar öppna öronen för vinmakarens historia.

frivin2

Några timmar blir plötsligt kväll, och killarna från haussade Kadeau tar plats bakom grillen. Vegetarianen kan be om en bit comté, som skärs direkt ur den 40 kilo tunga cylidern. Ärligt vin kräver ärlig mat, svårare är det inte.

Med papptallrikar i ena handen och ett väl använt vinglas i den andra vinglar vi fram mot en ledig bänk. Genast ställer en vinmakare fram sin magnumflaska. Han kan knappt bärga sig: ”Vad tycker ni om min senaste?”
Hans blick blottar en själ som hoppar upp och ner av nyfikenhet, ett sinne som knappt kan vänta på vår dom – som blir klart friande, med ett stort plus i kanten. Vinet har både syra och struktur, nyanser av frukt och mineral. Det har allt. Så som det blir när inget tillsätts och inget tas bort (tack Isabelle Legeron för den träffande beskrivningen av naturvin!).

FriVin är verkligen en mässa för den med ett fritt förhållningssätt till vin. Den som vågar visa ryggen mot alla fördomar om hur ett vin kan vara.
Ett vin kan bara vara en sak. Ärligt mot sig självt.

Om några månader är det dags för årets upplaga. Kan knappt vänta.

 

// Text och foto: Lena Särnholm

Frank Cornelissen

Verkligheten är verkligen inte att förakta. Vips kan en tråkig händelse vändas till något positivt, kanske rent av blir det ännu bättre än den ursprungliga planen, den som sprack.

Frank_Cornelissen

Så var det med mitt möte med Frank Cornelissen, denna naturvinsguru som förmår krama överjordisk saft ur rankor på Etnas sluttningar.

I september skulle Frank komma till Stockholm. Eld och lågor kastade jag mig över almanackan för att lika snabbt tas ner på jorden. Tänk att man kan bli så nedstämd av att ha en resa till Köpenhamn bokad och betald.

Vi hade alltså lyckats boka in en resa till den danska huvudstaden samtidigt som Frank skulle vara i Stockholm. Och han skulle INTE vidare till Köpenhamn, som brukligt.

Ridå.

En månad senare kom överraskningen. Frank skulle till New York – samtidigt som jag skulle vara där. Som om det inte var nog skulle middagen hållas på en ny restaurang, Contra, som kritikerna knappt hunnit få upp smaklökarna för. En restaurang helt i min smak, där råvarorna står i fokus och efter säsong. Allt till ett pris långt ifrån det i Stockholm.

Frank var lika trevlig som sina viner. Tog sig tid att förklara och gestikulera. ”Det smakar så för den sommaren var vädret väldigt varmt i början, och just det här fältet har stark lutning i nordöstlig riktning, med mycket grus i jorden”.

Som att lyssna till poesi.

Favoriten? Tja, det är nog fortfarande Susucaru, det vildsinta rosévinet. Det bjuder skönt motstånd, tvingar dig att fundera över vad du plötsligt fick i munnen. Ett vin som skärper dina sinnen.

Contra
www.contranyc.com

// Text och foto: Lena Särnholm