Historien i flaskan lyfter vinet

Montpellier. Vinet är bärnstensfärgat och smakar därefter. Men Alexandre Coulange är stolt. Detta var vad naturen gav.
– Det är en blandning av chardonnay 2015 och 2016 och -15 var lite oxidativ. Den tidigare banktjänstemannen Alexandre, som nu lever ut sina lustar i vingården, är ett av många exempel på den kreativitet som berikar vinvärlden.

I månadsskiftet januari-februari kommer världen till Montpellier och Angers. I alla fall sommelierer, vinskribenter och importörer. Millésime Bio och Vins de Loire drar majoriteten, men de mindre mässorna som följer i dess spår lockar allt fler. Det är ju där det händer.
Bara i Montpellier bjuds fyra-fem off-mässor med inrikting på hantverksmässigt framställt vin, inte så sällan skapade av nybyggare som tröttnat på storstad och arbetsdagar framför datorn. Sugna på att göra något riktigt, med sin egen kropp som verktyg, letar de mark för att förverkliga sin dröm. Och då får man nöja sig med vad som bjuds.

Alexandre Coulonge håller till på Domaine Thuronis i västra Languedoc, strax söder om Carcassonne. På gården odlas vin och vete; Alexandre ansvarar för 9,5 hektar med främst Bordeaux-sorter, men också den omvärderade uppstickaren marselan – en korsning mellan cabernet sauvignon och grenache från tidigt 60-tal. Först fick den tummen ner då den inte producerade tillräckligt potent, men några decennier senare när fokus skiftade till kvalitet tog marselan revansch. Ett extra plus är att den tål tuffa duster med mjöldagg.
Alexandre startade med tomma händer och köper in utrustning efter hand. Han ser det inte som något negativt.
– Det tvingar mig att experimentera. Ett år fick jag göra en rosé-pet nat av malbec. Pressen var full och jag hade ingenstans att göra av druvorna.

Den elegant oxiderade chardonnayn med sträva aprikostoner är ett lyckat experiment av nöden framställt. Två klena årgångar i rad – Alexandre såg ingen annan utväg än att blanda.
Hans sauvignon blanc från 2012 har en annan stil. Mer fokuserad, koncentrerad frukt utan störande grönstick.
– Jag föredrar att skörda lite senare, så den håller 14 procent, förklarar Alexandre.
Han vill gärna visa den potential som döljer sig i sauvignon blanc, att den kan leverera så mycket mer än krusbär och kattkiss.
– Jag har provat det mesta – mousserande, sött, skalmacererat. Men botrytis går inte, vi har inte ädelröta här, så jag frågade bland andra Jérômy Saurigny i Loire om råd för att göra något liknande.
Lösningen blev att skörda tidigt för att få bra syra och sedan låta druvorna torka på halmmattor tre-fyra veckor.

Alexandre deltog på Roots 66 som hölls vid ett slott på gångavstånd från centrum. En miljö som gjord för att ge vinerna rättvisa. Några bord bort stod en annan producent som också håller sig utanför boxen; Stephane Rocher från naturvinsparadiset Anjou, vars viner fick en caviste från Berlin att spetsa smaklökarna. Inte konstigt, då Stephanes filosofi är lika tillåtande och frisinnad som atmosfären i den tyska metropolen. Han gör en vit stilla cabernet franc (!) som kittlar med sin säregna profil, och den småsöta Strawberry Fields får alla att drömma sig bort till soliga sommardagar.

Olivier Falleckor från Moulin-à-Vent lirar i samma division. På frågan hur många hektar han har tar han fram sin mobil och bläddrar frenetiskt fram bedagade Citroën 2CV som väntar på en varsam make-over. Han jobbar halvtid i ett garage och har två hektar.
– Drömmen är förstås att utöka, men det ska ju gå ihop sig, säger han, och talar lika passionerat om plåtlådorna som om sitt silkeslena vin.
Men han har rätt. Det är lika intressant att lyssna till historierna som det är att smaka vinerna. Till de mer minnesvärda hör den om gentlemannen Philippe Chatillon från Jura. Han står inklämd i ett hörn på Roots 66. På bordet bakom ligger ett halvt hjul comté – ett intressant fotoobjekt för fler än japanen som trängde sig förbi provsmakarna för att fånga osten i en fördelaktig vinkel.
– Jag är en bonde, konstaterar Philippe, och berättar att de tidigare levererade mjölk till kooperativet som gör just comté.
Så småningom började Philippe intressera sig för filosofi och spirituella frågor. Hustrun var inte lika begeistrad.
– Hon hade lite svårt för min inrikting, så vi skiljdes.
Sedan 2013 brukar Philippe tre hektar och snidar fram personliga viner som knappast faller alla på läppen. Men de som gillar dem gör det desto mer. Hans pinot noir har pikanta stick av volatila syror, på det där kittlande sättet som lägger till en dimension i stället för att dra ifrån.
Allt vitt toppas upp, men har ändå den omisskännliga nötnyansen som är Juras signum.
När han ser att jag går i gång på det som hälls upp kryper han ner under bordet och dyker upp med en flaska macvin av savagnin. Sötma och alkohol som är en dessert i sig.

Unik på ett annat sätt är Sybil Baldassarre i Faugères. Här vid randen av Cevennerna norr om Beziers är jordmånen mager med mestadels skiffer. Nästan allt vin är rött, men 2005 fick även de vita AOP-status. Sybil har tre hektar av den kakan – och inget rött alls.
Innan hon startade La Graine Sauvage tog hon hjälp av den kända agronomen Claude Bourguignon för analysera jorden. När det visade sig att det var bäst att gå mot strömmen litade hon på analys och känsla – resultatet talar för sig själv.
Jag träffade henne på Les Affranchis, en av off-mässorna. Hon skänkte vin av vermentino, rousanne, marsanne och grenache blanc, alla odlade på 450 meters höjd två mil från Medelhavet. Genomgående fräscha och fruktiga, utan att tappa skärpa. Jag kan aldrig sluta att förundras över hur de lyckas mejsla fram så pregnanta och precisa viner under den starka solen. Det här måste vara det yttersta beviset på vad terroir betyder; ett vin är summan av sina omständigheter. Det går inte att enbart se till land, druva, väder eller jordmån. Det är kombinationen – tillsammans med vinmakarens beslut – som gör vinet.
– De här vinerna är från mitt andra år, berättar Sybil och jag kan bara tänka mig hur de smakar nästa gång vi ses.

Timmarna går, dagarna försvinner. Som om det inte är nog med mässorna dagtid – när branschen är på plats vill alla passa på. En kväll bjuder organisationerna för grenache respektive carignan in till gemensam provning. Det blir en helkväll som får många fördomar på skam – och som lämnar tydliga spår som svårligen låter sig borstas bort med Sensodyne. Tänderna värker.
En annan kväll står The Outsiders på schemat. Gruppen är en sammanslutning av vinmakare med annan bakgrund och födelseort. En av dem är svensken Erik Gabrielson som driver Mas Zenitude nordväst om Montpellier. Hans säregna Solstice av lika delar clairette och grenache blanc, biodynamiskt odlad och lagrad på ståltank och gamla fat, var lika bra som alltid. Om inte bättre. Vin strålar som skarpast i sin rätta miljö – en vårljummen natt i januari med havet på armlängs avstånd, i ett rum fyllt med personligheter på två ben och i butelj.

Lena Särnholm, text och foto

Nedan några favoriter som jag återkommer till…

Arnaud litar mer på naturen än på sig själv

LOIRE. – Jag måste bli bättre på att sälja, säger Arnaud Crasnier och drar undan skynket till en skrubb med dammiga flaskor.
Det är hans första årgång, 2010. Flera hundra buteljer ligger tätt staplade.

Arnaud lirkar fram en flaska, torkar bort tidens tand och trycker ner korkskruven.
– Var beredd, det är ett märkligt vin. Det blev aldrig någon malolaktisk jäsning och det har lite volatila syror. Jag vet inte vem jag ska sälja det till, förklarar han urskuldande men med tydlig kärlek. Det märks att han gillar sitt vin även om han inte förmår att klä sin passion i ord. Den är ändå tillräckligt stark för att lysa igenom självkritiken.

Arnaud känner sitt vin. Det uppför sig precis som han beskriver det. Här finns volatila stick, men på rätt sida ribban, och syran är hög. Skyhög. Det har ändå en dragningskraft, en energi som får hjärnan att fundera på varför det är så drickbart – eller snarare attraktivt. Suggestivt. Vinet lutar sig mot en mogen frukt som du sällan hittar i sauvignon blanc. Det är just det som Arnaud är ute efter i denna druva, som med sin höga halt av den kemiska föreningen methoxyphyrazine lätt blir irriterande grön. Vem har inte dragit på smilbanden åt beskrivningen ”kattkiss”?
Jag förbannar mig själv för att resväskan redan är full. Och tänker på hur misshandlad sauvignon blanc är som sällan tillåts visa sin fulla potential.

Arnaud Crasnier är en mångsysslare. Har jobbat som konditor och webmaster. Men så kände han dragningskraften till jorden… Han gick i lära hos Joël Ménard på Domaine des Sablonnettes och 2010 fick han tag på en gård och några hektar vinstockar en halvtimme sydväst om Angers. La Ferme des Caudalies var fött.
I dag kan det vara svårt att hitta mark i Anjou, när folk från storstan hellre vill bo i spenaten än bland sten. Arnaud och hans fru hade tur.
– Vi blev tipsade om stället av mannen som sålde vingårdarna. Det ligger bra till, det är bara någon kilometer till fälten så vid skörd får vi snabbt in druvorna.
Men så tar självkritiken åter över. Arnaud pekar först på trappan i den lilla ladan innan han går ut och nickar mot redskapen som trängs utanför, nakna inför vädrets makter.
– Jag skulle gärna fixa till så att det ser mer presentabelt ut. Dessutom behöver jag tak över grejerna, snart rostar de väl sönder.

Vi går tillbaka in i ladan där trappan är ett elände. Byggnaden består av två nivåer. På den lägre finns alla tankar samt ett lager av flaskor. En truck är inte att tänka på. Allt måste ske med handkraft.
– Det blir ett fasligt släpande, intygar Arnaud som gärna vill få allt på samma plan. När lastbilen kommer för att hämta  vin måste han bära upp allt själv.
– Jag gör nästan allt för hand. Buteljerar, filtrerar och sätter på etiketten, men ibland måste jag ta hjälp med filtreringen för min maskin är för grov. En gång började det jäsa igen och flaskorna exploderade.

Stora tankar av cement täcker hela den bortre långsidan. De rymmer flera tusen liter.
– Inget jag kan använda mer än temporärt när jag behöver flytta vin. Jag har försökt slå sönder några för att få mer plats, men väggarna är alldeles för tjocka, säger Arnaud och jag kan ana en inre suck.
Högt upp på en tank finns spår av hans försök. Några decimeter cement är borta och den omöjliga utmaningen blottad.
– Att renovera är inte gratis, och jag har inte tillräckligt med pengar. Banken tycker också att jag behöver sälja mer, säger han och kostar på sig ett leende.
Arnaud är vinmakare, inte säljare.
– Jag är aldrig ute på vinmässor, så ingen vet om mig och mina viner. Jag har ingen importör i Europa och han i USA har slutat.
Det där med mässor är en sanning med modifikation. Två mässor åker han på, och det var där jag blev förälskad i hans viner – En Joue Connection i grannbyn och en annan i Bourgueil någon timma bort.

Arnaud har förutom sauvignon blanc även chenin blanc och cabernet franc. Hans filosofi är att störa såväl ranka och must som vin så lite som möjligt. Lita till att naturen vet sitt eget bästa. De flesta viner är ofiltrerade och osvavlade och allt jäser naturligt. Han hänvisar till terroiren, som har kvaliteter som följer med ända ner i flaskan.
– Jorden här ger en bra syra och mineralitet, därför kan jag också skörda lite senare. Dessutom har jag en otroligt stark jäst. En gång när jag tänkte mig ett sött vin fortsatte det bara att jäsa.
Vi provar en ren sauvingon blanc från fibertank, tre månader ung.
– Jag skördade i september så det har 13% alkohol, förklarar Arnaud avsaknaden av de gräsaktiga sticken och den närmast tropiska frukten.
Samma känsla ger cabernet franc, också provad direkt från tank. Ingen grön paprika smygande i bakgrunden, i stället mogen frukt men samtidigt elegant och rasande friskt. Cabernet franc klädd i sin finaste dräkt.
Själv bekymrar sig Arnaud över att hans viner viker av från den traditionella fåran.
– De har lite annorlunda smak, jag vet. Det röda till exempel måste jag alltid förklara innan jag låter någon prova. Det är inget för dem som vill ha något kraftfullt. Frågar någon efter ett sådant vin får jag säga att ”tyvärr det har jag inte” och hänvisa dem till någon annan.
– Jag har svårt för marknadsföring. Ska man sälja måste man stå på sig och säga att man har jättebra viner. Men det kan jag inte. Jag vet ju att det finns många som gör det så mycket bättre.

I facket bredvid de dammiga 2010:orna ligger inte fullt så dekorerade buteljer. De är heller inte riktigt lika många, ändå alldeles för många för en ekonomi i balans. Dessa är från 2013 och är en blandning av sauvignon blanc (80%) och resten chenin blanc. Elegant, levande, mineralrikt och den där ananasfrukten som han låter växa fram ur sin sauvignon blanc. Den lite udda blandningen har sin förklaring.
– Första året kunde jag inte fylla tanken helt så jag var tvungen att blanda, och sedan har jag fortsatt.
Han gör också ett par rena chenin blanc: en stilla torr, en pet nat och ett sött under Coteaux du Layon. De andra görs utan appellationsstatus; ”den här smaken skulle ändå inte få godkänt”.
Chenin är den stora druvan i Anjou. Sauvignon blanc är mer vanlig – och dominerande – längre österut i Loire, i Sancerre och Pouilly-Fumé.
– Sauvignon var vanlig här förr, men den är inte så motståndskraftig mot sjukdomar och svår att skörda, förklarar Arnaud försvinnandet.
Nej, sälja kan han kanske inte, men den som en gång har upptäckt vinerna från La Ferme des Caudalies kan omöjligt släppa dem ur tanken. Det här är viner som sätter sina spår och talar för sig själva. Det gäller bara att hitta dem.

Lena Särnholm, text och foto

Med jorden i fokus – häst i vingården

La Paulée de l’Anjou noir är en hyllning till terroiren, den mosaik av skiffer som är skyldig till komplexiteten i chenin blanc från Anjou.

För sjätte året arrangerades denna avslappnade träff där målet inte bara är att lära deltagarna historien om det lokala vinet – lika viktigt är att umgås och utbyta erfarenheter. Anjous version av La Paulée startade för sex år sedan hemma hos Jo Pithon på Pithon-Paillé. I år var Domaine des Grandes Vignes värd, en relativt stor egendom på 55 hektar som gick över till biodynamiskt 2007.
Dagen startade med en halvmil lång promenad i vingårdarna i Bonnezeaux. Det var tre stopp längs vägen, där experter berättade om vad som gör vinet härifrån så speciellt och vilka metoder som påverkar resultatet. Fabrice Redois, geolog på universitetet i Angers, sammanfattade på ett underhållande sätt hur jordmånen blev till; för miljoner år sedan krockade två kontinentalplattor just här. En våldsam kollision som gav upphov till säregen komplexitet. Marie-Astrid Place hade med sig två bjässar av den utrotningshotade rasen trai poitevin mulassier för att visa hur man arbetar med häst i vingården; slutligen den alltid lika entusiasmerande Mark Angeli som predikade vikten av mångfald. Hans lektion hölls på ett fält där var fjärde rad bestod av fruktträd. Inom parentes kan nämnas att några dagar senare sprang jag på Pat Desplats, som berättade att han har planterat träd som vinrankorna ska klättra på, så som de gjorde i det vilda.

Lagom till lunch när termometern närmade sig 40-strecket var det dags för provning i källaren. Viner från ett 30-tal vinodlare hade dukats fram. Dessa gav en bra bild av hur mångsidig chenin blanc är. Druvan är en spegel av sin terroir och sin herre, utan att tappa ansiktet. Den typiska druvkaraktären hänger alltid med. Därför var den en besvikelse att så många ändå valt att klä på sin terroirist med så mycket ek. Ungefär hälften av vinerna hade en framträdande, övertydlig smak av fat.
Favoriter? Mark Angeli, Pithon-Paillé och Patrick Baudouin är trotjänare som håller formen. Domaine du Closel och Juchepie presterade också enligt förväntningar, även om den senare levererar bäst på den söta sidan. Le Fief Noirs L’Âme De Fond var en positiv överraskning, som trots 15 månader på fat hade fin frukt. Sist men inte minst Loic Mahe och Anthony Robin. Anthonys Domaine du Clos Frémur är fem hektar stor och är så nära ett stadsvineri man kan komma; Angers ligger en knapp kilometer bort. Anthony tillhör det kommande gardet – en kille att hålla under radarn.

Traditionen bjuder att vinmakarna tar med sig egna flaskor till lunchen. Gärna magnum, gärna med lite ålder. Som inbjuden svensk ville inte jag vara sämre. Före avresan beställde jag hem solaris från Stora Boråkra i Blekinge. Smått nervös lät jag bordsgrannarna smaka. Men mina fördomar kom på skam. Såväl monsieur Pithon som Angeli och Baudouin sprack upp i leenden och gav tummen upp. De hade förväntat sig tunn frukt och hög syra, men bjöds i stället en behaglig balans. Bland provarna hördes till och med kommentaren att syran gärna hade fått vara lite högre…
Men att kalla måltiden för lunch är ett understatement. Först vid 19-tiden var bordet rensat, flaskorna tömda och samtalen avrundade. Middag den dagen var inte att tänka på.

Lena Särnholm, text och foto

Svavelfritt för vinets bästa

– Svavel tillsätts inte för vinets skull utan för att vinmakaren ska sova gott om natten, säger Xavier Marchais och sticker vintjuven i sin osvavlade chenin blanc från 2013, fortfarande för ung för att krypa ner i flaska.

Regler och recept har aldrig varit något för Xavier Marchais, en av de unga stjärnorna i byarna sydväst om Angers i Loire. Ja, har har gått i skola och lärt sig vad som är kutym, men tvekar inte en sekund att i stället lyssna till vinet och rätta sig efter vad han hör. Och varför inte, när resultat blir så mycket bättre? Xaviers viner är alla stora personligheter, rena men rustika, alltid med frukten i behåll och en syra som ger nerv och energi.
– I skolan fick vi lära oss att alltid ha i svavel, men då förlorar vinet karaktär och lite av sitt naturliga skydd. Det klarar sig bra utan svavel om du har fin frukt från början.

Xavier bor i Faye d’Anjou, en av de där granitgrå charmiga tillhållen med en oproportionerligt stor kyrka och ett bageri som alltid tycks vara öppet. Blommor i regnbågens färger livar upp de ödsliga gatorna som får en skandinav att tagga ner. Xavier bor precis om hörnan, uppför en liten backe och sedan ner till höger, i ett hus inrett av egen kraft och fantasi med höns spatserande som de vill. Han har fem hektar mark men brukar bara tre på egen hand. Det räcker. På gårdsplanen står ett paket hästkrafter som Xavier pratar lika passionerat om som sitt vin. En Harley-Davidson kräver sin tid.
– Jag ska måla om den med samma tatueringar som jag har här, säger han och drar upp skjortärmen för att visa sin dekorerade arm.

Bakom en stor dörr i korrugerad plåt står två vinpressar, rejäla doningar i ek och järn. De vilar på ett cementgolv en halvmeter upp som Xavier har gjutit. Han föredrar gravitationen framför moderna manicker.
– På det här sättet kan juicen rinna ner av sig själv, jag slipper störa vinet med pumpar.
Mitt emot finns fat och tankar – om de är få är mångfalden desto större. Xavier har ingen brådska med att buteljera sina alster. Det får ta den tid det tar.
Vi provar igenom dem, från torr chenin till en en oxiderad variant och en söt botrytisbaby som slinker ner av ren spontanitet. Spotta? Hjärnan lyssnade på vinet, inte på regeln.

Xavier gör lite rött, men det är hans chenin blanc som glänser. Jag skriver druvnamnet i stället för färgen vit, för vinerna är långt ifrån homogena. Några drar åt halmgult, andra är nästan gyllenbruna. Här är färgen inget kvalitetsmått i sig, snarare en ledtråd till vad du kan vänta dig – mineralisk fräschör, oxiderad twist eller smekande sötma.
Efter att ha provat en 2014 och en 2013 vinifierade på exakt samma sätt, från samma vingård, framstår hans tankesätt som helt logiskt. 2014 känns mer mogen är 2013, så det där med buteljering är svårt att bestämma på egen hand. Vinet avgör.
– Jag provar och provar tills jag är nöjd, konstaterar han kort.
Xavier har också skalmacererad chenin, vilket han tycker är intressant.
– Chenin har en struktur som passar för maceration, men hur länge – det beror helt på årgången och hur vinet utvecklas.

De flesta av hans viner går på export. Inte så konstigt med tanke på att de inte liknar det klassiska appellationsvinet som majoriteten av fransmännen vill ha. Viner buteljerade som Vin de France kan vara både snedsteg och superstars; vad det handlar om är att lära känna vinodlaren och hur han jobbar. Det är helt klart värt mödan.

Lena Särnholm, text och foto

Chenin blanc – allt annat än blek

Om Evelyn de Pontbriand var en druva, hade hon definitivt varit en chenin blanc. Elegant, livlig och skarp med blått blod i ådrorna. Och inte rädd för tuffa tag.
– När jag gick över till biodynamiskt var det svårt att få personalen med mig. Till en början fick jag göra allt själv. Men jag såg skillnaden, främst på bladen och lövverket.

För de flesta är Savennières strax väster om Angers synonymt med den biodynamiska banerföraren Nicolas Joly. Hans La Coulée de Serrant är en egen AOC, sju hektar liten, och sköts med perfektion. Ryktet säger att han och hans dotter till och med har slutat arbeta med häst; den tontunga percheronens hovar är en alltför omskakande upplevelse för den levande jorden. Vad få känner till är att lite längre bortåt vägen bor hans kvinnliga motsvarighet, som har ännu mer muskler. Evelyn de Pontbriand är fjärde generation på Domaine du Closel, dubbelt så stort som Coulée de Serrant. Hon tog över tyglarna 2001 och har gjort flera förändringar, allt med ett historiskt perspektiv med sikte mot framtiden.
– Jag har varit lärare den största delen av mitt liv. Jag är ingen expert, men jag vill dela min kunskap, inleder hon en av sina otal fängslande föreläsningar om chenin blanc, passande nog i källarvalven under vinbaren Gaston i Gamla stan.

Evelyn vet vikten av att kunna sin historia. Att sätta saker i sitt sammanhang ökar förståelsen, och när det gäller vin blir upplevelsen också så mycket större. Helt plötsligt får vinet ett annat djup, en ny dimension. Det handlar om kultur, geografi, om människoöden. Men kanske främst – om terroir.
– Det är terroir som får vinet att prata. Och det är terroir som gör att du kan lagra ett vin, säger Evelyn bestämt.
I Savennièrs är kopplingen terroir och druva starkare än på många andra platser. Appellationen på 130 hektar består av ett lappverk av gamla bergarter, från den tid då här böljade ett hav. Tillsammans med läget mot syd-sydöst och ett klimat tydligt influerat av Atlanten levererar den smått bångstyriga chenin blanc viner i världsklass. De första rankorna planterades här för 2000 år sedan, men det var först på 1500-talet som man började tala om specifika sorter. När det gäller chenin blanc pekar allt på att den är syskon med såväl sauvignon blanc som Juras savagnin, och därmed inblandad i födelsen av cabernet sauvignon. Däremot är den inte släkt med min personliga favorit, den delikat rustika och peppriga skönheten pinot d’aunis, som något förvillande ibland kallas chenin noir.
Ja, det är lätt att förlora sig i historien…

 

Första gången – men långt ifrån sista – som chenin nämns i skrift är 1534, då författaren Rabelais går i spinn över dess fermenterade form. Detta upprepas genom seklerna; de vita vinerna från Loire tilltalar de ädla struparna, allt ifrån Henri II Plantagenet till kung Réne d’Anjou som föredrog viner från Anjou framför dem från Bourgogne.
Men säg den lycka som varar. Chenin och vingårdarna kring Angers föll i glömska när handeln med holländarna ute vid kusten tog fart, och sedan kom elände efter elände. Krig, vinlusen, oidium, mera krig, frost, kemikalier…
– Som värst var det 1789, då kröp temperaturen ner till minus 25, säger Evelyn och ryser vid tanken.
När naturen trilskas underlättar det knappast att chenin är en känslig varelse. Klasarna är kompakta, och delar sig gärna i två där det kan fastna insekter och röta emellan. Jag har själv skördat mogen chenin hos Pithon-Paillé och JC Garnier, där det första och största problemet var att över huvud taget hitta stjälken under klasar som kramade sig runt stocken under tät grönska.

– Chenin blommar tidigt, så den är frostkänslig, men har i gengäld en lång livscykel. Vinerna blir eleganta och livliga, med en hög syra. De har florala inslag, fruktiga aromer och får en honungsaktig ton med ålder, fortsätter Evelyn som kan sin druva utan och innan.
Just den höga syran är chenins adelsmärke – och sanna lycka. Chenin kan ge sin kropp åt allt från mousserande och torrt, stilla vin till halvsött och närmast liköraktigt. Jag har till och med provat chenin som har mognat under samma typ av flor som frodas i Jura. Tre år under täcket var rena Törnrosasömnen för denna kameleont.
Kombinationen tjockt skal och dimmiga morgnar som övergår i soliga eftermiddagar är en perfekt grogrund för botrytis. Tillsammans med människans sötsug gjorde det att vinerna härifrån historiskt var söta. Så var det långt in på 1900-talet, då de torra tog över allt mer.
– Eftersom jag ville göra naturliga viner fungerade det inte så bra att skörda sent, övermogna druvor med botrytis. Jag fick problem med volatila syror, berättar Evelyn om sin vandring till dagens djupa, mineralstinna ståndare med tydlig textur och en odödlig ryggrad av syra.
Som den kunskapstörstande individ hon är, insåg Evelyn att hon först måste lära sig vinmakartraditionen, förstå sötvinskulturen, för att sedan skruva på lärdomarna och anpassa dem till ett torrt vin framställt utan hokus pokus.
– Nu skördar vi tidigare, låter musten jäsa med sin egen jäst, använder ytterst lite svavel och lagrar vinet längre.

Domaine du Closel har tre torra cuvéer, alla från olika platser. Instegsvinet La Jalousie kommer från vingården närmast Loire och lagras på tank i nio månader. Rättframt med fin frukt och syra, gjort för att dricka i rejäla klunkar. Les Caillardières lagras ett år på franska fat, medan den vassaste kniven i lådan, Le Clos du Papillon, har en säregen komplexitet efter 16 månades lagring.
– För Papillon gör vi två skördar. Först en vanlig för att få friska fruktaromer, sedan en med botrytis, förklarar Evelyn det lilla stinget som gör att du inte vill ställa ner glaset. Det här är ett vin som vinner i längden. Jag skulle kunna räkna upp ett dussintal aromer, och ändå inte göra vinet rättvisa. Det är ett av de märkligt mäktiga viner som inte låter sig styckas ner i ett provningsprotokoll. Det är levande, rör sig i en annan värld med andra värden. Det är snarare känslan som attraherar, inte smaken i sig. Till den fulländade paletten hör också sagoberättaren själv. Det vore inte helt fel att addera ”historia” till de mer jordnära parametrarna i begreppet terroir.img_2386

Evelyn vänder filmduken ryggen, fast hon just bläddrat fram en karta över Savennières. Nu ska det snackas. På riktigt.
– När jag tog över började vi snart odla ekologiskt i vingården, och sedan successivt ändra arbetet även i källaren. Visst var det tufft… min vinmakare höll på att få grått hår.
Evelyn avbryter sig själv med ett skratt. Det lyser ur ögonen. Det bor helt klart en handlingskraftig rebell i denna blåblodiga kvinna.
– När jag bestämde mig att sluta med svavel fick jag sova i källaren för att se så att vinmakaren inte gick där och hällde i något i smyg.
Sant eller inte, hennes rigida hållning har gjort vinet en god gärning. Men det gäller att ha tålamod.
– Att odla biodynamiskt är egentligen inte svårt, den största skillnaden är att det tar tid. Det blir mycket gående, mycket observation, och tid och jobb kostar.
Nu är inte madame Pontbriand direkt barskrapad, det är hon den första att medge på ett rättframt sätt, men ett företag är ett företag. Som hon säger, ”det kan inte visa röda siffror år efter år, det ser inte bra ut”.
– Mina barn vill inte ta över, så nu ägnar jag mina sista år till att få det ekonomiskt stabilt. Säljbart.
Fast dit är länge än. Det pågår mycket utveckling och forskning om chenin i Savennièrs, där Evelyn är en av eldsjälarna.
– Just nu diskuterar vi strategi. Det är något annat än vision. Man måste alltid anpassa sig, tänka framåt. För första gången på länge ökar arealen av chenin i Loire, och det är torra viner som gäller. Det är lättare att matcha till mat och lättare att sälja. Vem kan dricka en hel flaska Coteaux du Layon, säger hon retoriskt utan att invänta svar.

Till framtiden hör också en naturligare produktion, och där ligger Anjou i framkant. För den som gillar naturvin räcker det att fördjupa sig i Loire, här finns allt, och få druvor kan som chenin anpassa sig efter terroir och vinmakarens vilja med hedern i behåll. Till de intressanta stilarna bör också nämnas vinerna med oxidativa inslag; märk väl – oxidativa, inte oxiderade. Att använda syre som en krydda är en konst. I rätt dos får den sådana som mig på fall, medan andra rynkar på näsan. Som med all konst är det en fråga om tycke och smak. Stämningar. Kontext.
Evelyn har en avslappnad inställning till sitt livsverk:
– Jag försöker också få lite mindre alkohol i vinerna, och vägrar man att spä ut dem med vatten får du acceptera att det kan bli lite restsötma. You have to accept the natural variations.
Samma sak med flaskvariationer.
At least you know that the wine is alive.

(Bakom denna Master Class, där det även provades viner från bland andra ovan nämnda Pithon-Paillé, Mark Angeli, Clos Naudin, Ludovic Chanson och Champalou, stod Terroirvin, Panache, Pompette och Grande Bouteille.)

Lena Särnholm

Naturligt tivoli i Angers

Viner har inte bara en adress. De har också sin alldeles egen historia. Vinterveckan med mässorna i Angers är som ett mentalt tivoli – var beredd på en resa som skakar om både kropp och själ.

Jag har hört det förut, men det är ändå nytt. Stéphane Delettre må likt många andra ha tröttnat på ekorrhjulet i Paris och gjort allvar av sin dröm av att göra något på riktigt. Något med sina händer. Något i naturen. Odla vin.
Nu står han här, bland alla färgglada flaskor och folk på La Levée de la Loire. På hans bord finns tre cuvéer. En pet nat, en maceration carbonic och en med några månader på fat. Alla är caberent franc från hans enda hektar.
– Men från i år har jag två hektar till, säger Stéphane och skiner upp.
Han bodde i huvudstaden men hamnade i Bourgueil. Gick i lära hos Sébastien David och nötte skolbänken i Beaune. 2016 är hans första årgång.
– Därför ville jag hålla det enkelt, göra viner som ska drickas unga och med glädje.
För att vara första försöket på egen hand är det bara att bocka och buga. De inledande bubblorna bjuder ren lycka, och den lilla kyssen sötma klär cab-kroppen bra.
– Det blev tusen flaskor, säger Stéphane och tillåter sig att själv ta ett glas för att dela upplevelsen.

En trappa ner står Jacky Ripoche från Domaine des Noades. En kär bekant som kämpar på med sin nu 6-åriga Aka. Han köpte valacken som föl från en stomjölksfabrik, men en dag när de tränade ute i vingården öppnade sig himlens portar och Aka blev rädd. Hur går det i dag, kan han arbeta med honom på fältet?
Jacky ler.
– Aka har blivit äldre och klok. Vi har varit ute lite grand, men nu får han ont i hovarna så snart vi ska ut och arbeta…
Men Jackys viner håller skärpan. Chenin i all ära – även här bubblar en petillant naturel upp i topp. Hans grolleau/cabernet franc har trevlig frukt, silkiga bubblor och åter den där lilla pikanta sötman, perfekt avvägd för att bli en kittlande aperitif.

 

Så fortsätter det. Viner i olika kulörer, texturer och stämningar. De som avfärdar”naturviner” som stöpta i samma form skulle boka en biljett till Angers i tidiga februari. Spektrat här är lika stort  – om inte större – som i den traditionella vinvärlden. Här tillåts vinerna vara viner, komma fram som de är. Som Bernard Valettes uppkäftiga Beaujolais från den varma årgången 2015. Tre månader på fat, mikrooxidation, ett milligram svavel före buteljering – och 15% alkohol.
– Nej, det är verkligen inget typiskt gamay-vin, erkänner Bernard.
– Men nu blev det så detta år och vi gör inget för att justera det. 2016 blir nog mer normalt, 13,5% skulle jag tro.
Han häller upp ett nästan svart vin. Utan att döma på förhand provar jag, smått skeptisk ska erkännas, men allt hänger ihop – frukten, syran, tanninerna. Och alkoholen, som knappt märks. Naturen vet att bygga efter de förutsättningar som bjuds.

Inne i stan arrangeras de mest intressanta mässorna. Les Anonymes, Salon St Jean och Les Pénitentes. Bland favoriter som Stèphane Rocher, Deboutbertin, Les Roches Séches, Julien Flaw, Cedric Garreau, Didier Chauffardon… (kan omöjligen räkna upp dem alla), står han så där igen. Ett nytt ansikte med en bekant historia. Philippe Chevarin från västra Loire. Han presenterar sin  andra årgång, melon de bourgogne och gamay och en magisk mousserande cabernet sauvignon.
– Den blev till av en olyckshändelse, säger han ödmjukt, och trasslar in sig i en berättelse om en fest och bortglömda fat. Men resultatet är allt annat än en katastrof. Tvärtom. Silkiga bubblor, frukt och viol och en skyhög syra. Kan man köpa med sig en flaska?
– Åh, vi har inte buteljerat ännu och det blir bara några hundra.
Stolt visar han fram sin andra pet nat, på gamay.
– Visst är det lite knivigt att veta när man ska buteljera. Min första årgång, 2015, då buteljerade jag lite för tidigt, det var för mycket socker kvar. Allt exploderade.
Philippe har 3,5 hektar men är snart uppe i fem. Nu ska han leva sin dröm. Själv får jag drömma vidare och njuta av andras resultat och berättelser som fungerar som föredömen. Allt är möjligt i vinets värld.

Lena Särnholm, text och foto

 

 

 

 

Naturviner en masse i Angers

Vinmässor tenderar att vara rätt stela tillställningar. I alla fall i Sverige. I Frankrike, i Angers i Loiredalen, är det andra regler som gäller. Här är vinproducenterna lika intresserade av att testa varandras viner som att låta spekulanter få sig ett smakprov.

Vi passade på att åka ner i februari när den vinintresserade verkligen får sitt lystmäte. Den etablerade mässan har skapat ringar på vattnet; de producenter som inte känner sig hemma i det storskaliga har startat egna mässor vid sidan av. I klart mer passande lokaler. I en gammal kyrka har Sebastien ”Babass” Dervieux samlat sina vänner som skyr besprutningsmedel som pesten (mässan huserar nu i en nästan lika charmig byggnad på andra sidan torget); i Greniers Saint-Jean, en lagerbyggnad från 1188 med högt till tak och synliga bjälkar, håller en annan naturinriktad grupp till.

Och vinerna? Större spännvidd kan man knappast tänka sig. Klingande fräsch och fruktdriven champagne från Fleury till ofiltrerad chenin från Coulée de Ambrosia. Rustika röda med drickbara tanniner. Mousserande cabernet sauvignon (!) från en kommande stjärna, Gar’O’Vin. Kom ihåg var ni läste namnet först.

Angers3

Störst bestående intryck detta mitt premiärår 2013 var ändå ett vin från Georgien: Iago Bitarishvilis orange vin med sex månaders skalkontakt, lagrad i amfora, så kallade qvevri. Allt som allt görs 3000 flaskor per år. Kanske inget vin att mingla med före middagen, men absolut en dryck som får dig att fundera på vad ett vin verkligen är. Och vad det är vi släpar hem från Systemet.

Angers4

Jag skulle önska att alla någon gång fick träffa en av dessa vinbönder, höra dem berätta om sina vedermödor och omsorger, prova vinet tillsammans med dem och få en förståelse för varför det smakar som det gör. Sedan finns det ingen väg tillbaka till butiken med den gröna skylten.

// Text och foto: Lena Särnholm