Vinet växer fem minuter från Stansted

Engelskt vitt vin snart i klass med det mousserande.

Han verkar mer stolt över sitt formklippta lamm i buxbom, än av att lyckas hålla liv i vinrankorna. Men så är Charles Humphrey ingen vanlig vinodlare.

Charles och Petronella Humphrey bor fem minuter från Stansteds flygplats. För att komma till deras en hektar stora vingård måste man passera trädgården, en uppvisning i engelsk klåfingrighet. Statyer i sten och grönska, porlande vatten och krokiga fruktträd. På den manshöga buxbomshäcken balanserar ett lamm. Designat och klippt av Charles. Han stannar till, pekar och pratar, som för att vi ska tappa fokus och glömma det hemliga rummet där bakom. Själva vingården.
Men vi hittar ett hål i häcken och hukar oss igenom. Charles suckar.
– Så det ser ut. Vi har inte hunnit beskära allt ännu. Du får ta bilderna här, säger han och ställer sig vid en prydligt tuktad rad.
Fältet är planterat med vinvärldens kusiner från landet – de tyska korsningarna huxelrebe, reichensteiner, bacchus och müller-thurgau. Alla äkta vitis vinifera, ändå inte accepterade fullt ut. Men det är bara en tidsfråga. Särskilt bacchus (en korsning (silvaner x riesling) x müller thurgau) har visat sig trivas ypperligt i det engelska klimatet. Förra året chockade Winibirris bacchus med att vinna Decanters Platinum Best in Show som mest prisvärda vita endruvsvin; ”complex, very elegant and a long, clean finish. A perfect aperitif wine!”.
Det är inte bara engelskt mousserande det bubblar om.

Charles och Petronella tillhör pionjärerna på den engelska vinkartan. De drog i gång 1976 av ren nyfikenhet och utan finansiär, till skillnad från majoriteten av nyare vingårdar som drivs av stora stålar.

Hazel End började som ett traditionellt lantbruk med spannmål och grödor. Humphreys jobbade inne i London och hade hjälp med att bruka marken. Så kom sommaren 1976, en av de varmaste i mannaminne. Charles fick inte solsting men väl vilda tankar. Nog borde vin kunna växa i det här klimatet.
– Jag tog med en fransman ut för att titta på platsen som jag tänkt mig. Han sade att det var hopplös jord, att det enda som kunde växa var vinrankor. ”Do you wanna do it?”
Klart att Charles ville. 3000 rankor planterades på sluttningen ner mot ett frostfuktigt vattendrag. Alla dog. Året efter gjordes ett nytt försök – med samma resultat.
– Då skakade fransmannen på huvudet och konstaterade ”this is not a vineyard, this is a graveyard.” Efter tredje året var jag nära att ge upp.
Men ett sista försök gjordes. Ny plats igen och nu gick det bättre. 1996 kunde de göra den första kommersiella skörden. Då hade Charles också klurat ut vilka druvor som fungerade. Precis som alla andra hade han först törstat efter internationella sorter.
– Jag provade med chardonnay, men den fick jag skörda vid jul, skrockar han glatt när vi är tillbaka inne i huset med stråtak. Vi sitter i biblioteket, ett ombonat rum där bokhyllor fungerar som tapet och vi får leta ledig plats att ställa vattenglaset på.

Hazel End må vara en diskret spelare i den brittiska vinboomen, men att prata med Charles är som att få hela historien förklarad för sig. Vin är verkligen inget nytt på de brittiska öarna. Romarna planterade vin här för 2000 år sedan, men när britterna kom över området kring Bordeaux och Gascogne 1152 fick de smak för det mer komplexa som bjöds på kontinenten. Den inhemska produktionen sjönk, och när Bordeaux åter blev franskt 1453 var britternas smak för claret etablerad och nedärvd – och klimatet ett annat. Nu var det kallare och svårare att få fin frukt på hemmaplan.
Det var först på 1950-talet som vinodlingen tog fart igen. Startskottet gick 1951 när det planterades seyval blanc på Hambledon i Hampshire med en uttalad avsikt att sälja vinet. Den franska hybriden seyval blanc är än i dag den mest planterade sorten, men champagnedruvorna och bacchus ligger hack i häl. Den totala arealen är 2000 hektar (men har säkert ökat ytterligare sedan English Wine Producers publicerade dessa siffror 2015), och det finns 500 vingårdar, men bara drygt 130 vinerier. Näringen fick stor publicitet när champagnehuset Taittinger köpte 60 hektar i Kent härom året, men utmaningarna är fortfarande desamma: vädret och konsten att komma på vilken druva som trivs var. Det första ligger utanför din kontroll och det andra kan ta tid. Titta bara på Hazel End.
Charles tycker att uppmärksamheten är berättigad.
– I dag är det engelska mousserande riktigt bra – vi har några kunder som inte gillar champagne, men som gillar vår Three Squirrels. De uppskattar den lite högre syran som vår blend ger. Det stilla vinet däremot behöver hitta sin stil, i dag är det alldeles för stor variation.
Han delar också åsikten att bacchus kan bli för England vad riesling är för Tyskland. En profildruva.
– Den kan bli väldigt aromatisk och fruktig – rent överväldigande. Det är inte alla engelska viner man kan säga det om.
Det är dock viktigt att skörda vid rätt tidpunkt. Här är Charles inte helt överens med sin vinmakare på Shawsgate, där det stilla vinet görs.
– De vill skörda lite tidigare för att få bra syra och skärpa, men jag är orolig för att aromerna inte hinner utvecklas.
Det behöver han dock inte vara. Trots den höga syran finns frukten där. Inte tropisk, mer svalt trädgårdsaktig – en spegling av engelsk terroir så som vi känner den.
Charles säger att det aldrig har varit aktuellt att bygga ett eget vineri.
– Det kräver alldeles för stora investeringar, särskilt om du vill göra mousserande.

Hazel End har olika cuvéer varje år. 2011 och 2012 var kalla och blöta så allt gick till Three Squirrels; 2014 hade de nyplanterade bacchusrankorna växt till sig så pass att det gick att göra ett endruvsvin. Shawsgate vinifierar basvinet, och det som ska bli mousserande skickas till Wiston Estate i Sussex. Där jobbar en av landets bästa vinmakare, Dermot Sugrue, tidigare på mer kända Nyetimber. Han ligger bakom Wiston Estate Cuvée Brut 2013 som utsågs till bästa engelska mousserande av Decanter i fjol. Wiston har Storbritanniens enda coquardpress. Det finns bara fyra sådana traditionella pressar utanför Frankrike.

På tal om årgångsvariationer och vädret är frågan oundviklig: hur är det med chaptalisering?
– Det är det normala, erkänner Charles.
– Men 2009 var ett fantastiskt år, allt växte av sig själv. Det var vad vi kallar ett deckchair-year. Vår 2009 är populär och har faktiskt vunnit en medalj.
Det är tydligt att bacchus ligger honom varmt om hjärtat. Förtjust gnuggar han händerna och lutar sig framåt för att leverera sina planer.
– Jag skulle vilja göra ett orange vin av bacchus. Jag tror att den lämpar sig bra för det med tanke på aromerna.
Bacchus jämförs ibland med sauvignon blanc, och skalmacererade viner av den druvan kan bli mycket intressanta. De får en annan tyngd och textur, det gröna sticket ersätts av en rund aprikoston. Det finns ett sådant vin på marknaden, Chapel Downs Orange Bacchus. Chapel Down är kända för att experimentera. De var också först i England med att plantera albarino.

Och där står vi i dag. Engelskt vin har vuxit sig så starkt att det är dags att testa nya marker och metoder. Det gäller bara att hitta sin stil och våga välja de druvor som faktiskt klarar att mogna; ett bra vin börjar alltid med en bra frukt.
På den röda sidan famlar man dock fortfarande. Det är svårt att släppa de internationella sorterna, som alltid går att sälja på sitt namn. Men även här är det hybrider och kusiner som presterar bäst.
– Rondo och dornfelder tror jag mest på, säger Charles.
– Det är flera som provar med dem, och det kan bli bra. Det blir josiga viner i Beaujolais-stil.
Avslutningsvis det allra viktigaste – skillnaden mellan engelskt vin och brittiskt dito. Engelskt vin är helt producerat i England medan brittiskt kan var gjort av importerat mustkoncentrat. Och det är en helt annan historia.

Lena Särnholm, text och bild

Rule Britannia

Den engelska vinnäringen har praktiskt taget slungats ut i rampljuset. Hyllningarna av det krispiga mousserande vinet tycks aldrig ta slut. Champagnehusen står visserligen inte i kö för att köpa mark om denna sida pölen, men nog har de koll på utvecklingen. Stenkoll. Men detta uppsving har inte skett över en natt. Pådrivande i bakgrunden finns som så ofta entusiaster, som började med att själva kavla upp ärmarna och dra på sig sina Wellington. Som Charles och Petronella Humphreys på Hazel End Vineyard, några kilometer från Stansteds flygplats. Den varma sommaren 1976 kom de på den våghalsiga – eller genialiska – idén att plantera lite vinrankor som komplement till sina traditionella grödor. Mest på kul. Nu har de fyra acres, drygt 1,6 hektar, mark under vin. Det mesta är vädertåliga resistenta sorter som müller-thurgau, huxelrebe, reichensteiner och baccus. Särskilt den senare har rotat sig så bra att Charles ska göra ett endruvsvin av årgång 2015. Han må ha uppnått de grå tinningarnas charm, men upptäckarglädjen har han i behåll.
Dessa sorter hör inte till druvornas elitserie, tvärtom, men faktum är att när de planteras i sitt rätta element, får rätt skötsel och omvårdnad, så hävdar de sig väl i mitten av tabellen. Och alla viner kan inte bli en Corton-Charlemange.
Dessutom klarar de sig rätt bra på egen hand, då de har en inneboende härdighet mot fukt och solfattiga himlar. Det äldsta vinet de har till försäljning är en cuvée från 2007, som mycket väl skulle klara lika många år till. Frukten finns kvar, ren och krisping med drag av gröna äpplen och citrus, uppbackad av en lite oljig rondör av honung och ljung. Komplext är kanske att ta i, men intressant och välgjort med tanke på omständigheterna.

 

Hazel End 2IMG_4633IMG_4642

Hazel End

Äras den som äras bör. Efter besöket på The Dukes Head kunde vi inte annat än mejla Hazel End och tacka för att vi blev golvade av deras vin – engelskt mousserande vin. Inte visste vi att det kunde smaka så! Vi skrev ner våra intryck, tryckte på ”send” och genast kom ett mejl i retur. ”Får vi använda era ord i vår marknadsföring, för vi kunde inte ha sagt det bättre själva.” Självklart. Små producenter som sliter mot jättarna ska få all hjälp de kan få. Särskilt när det smakar så här gott.

www.corylet.com/price.php

// Text: Lena Särnholm