Fria viner i tajt kostym

Utsålt veckor i förväg och lönlöst att ens försöka få ett ord med vinmakaren, som står där någonstans bakom alla ryggar, svettig av att skvätta till höger och vänster – och till de som armbågar sig fram från sidan.

Frågan är om FriVin har fallit offer för sin egen succé.

Text och foto: Lena Särnholm

Det hinner hända mycket på två år. FriVin i Köpenhamn arrangeras vartannat år och sedan 2016 har intresset för levande viner inte bara ökat. Det har exploderat. De insatta kastade sig över biljetterna och hade sedan att hänga på låset direkt vid öppningen klockan tio. Bara timmar senare skulle det bli svårt att få sina droppar förklarade. Och då tappar mässan lite av sin charm. Det är ju just för att träffa producenterna som man går på provningar som denna.
Jag hade uppståndelsen på känn, så det var bara att göra en tidig fredag i Byen och starta lördag morgon med en dubbel espresso från Coffee Collective.

Första anhalt: mousserande från regionen det bubblar om i dubbel bemärkelse, Emilia-Romagna. Här har det mångfacetterade vinet på lokala druvor allt för länge stått i skuggan av det kända köket. Parmesan, parmaskinka, mortadella, tortelloni och balsamvinäger knuffar man inte ner från piedestalen i första taget. Men vinet är värt sin egen uppmärksamhet.
På FriVin fanns både Quarticello och Terraquilia med energiska springare. Spergola och malvasia di candia aromatico gör sig ypperligt i spritsig form, och Terraquilias blommiga (!) lambrusco di grasparossa var en positiv överraskning. Det är inte bara sorbara i lambrusco-familjen som sitter snyggt i lättare kostym.


Från Italien kommer också Vigneto Altura, där Franceso Carfagna har gjort ett obetalbart arbete på paradisön Isola del Giglio. I tuffast tänkbara terräng växer druvorna som sedan får behålla sin värdighet ända ner i flaskan. Den som en gång provat Alturas gyllene ansonaco (inzolia) glömmer det aldrig.
Det toskanska fastlandet bjuder inte lika stora utmaningar rent geografiskt, men numera är vädret en högst opålitlig medspelare i tillblivelsen av ett vin. Sommaren 2017 var en av de varmaste på länge med månader utan regn. Av detta har jag personlig erfarenhet – det var med svåra skuldkänslor jag duschade bort augustisvettet hos Pian del Gallo i Greve-di-Chianti. Plågorna blev knappast mindre när en tankbil med vatten dammade in på gårdsplanen morgonen därpå.
– Fortsätter det så här vet jag inte vad jag ska göra. Det är dyrt med vatten. Kanske kan vi göra en deal nästa år – vi byter vin mot vatten, försökte ägaren Ettore Biondi skoja till det innan hans ansikte föll tillbaka i rynkor.
Pian del Gallo var inte på FriVin, däremot I Fabbri från grannbyn Casole nära Lamole. Detta är en av de högsta platserna i Chianti, så I Fabbris viner bär alltid på en fräschör – särskilt välkommet ett år som 2017. Vingårdarna ligger på mellan 550 och 650 meters höjd och är delvis formade som en amfiteater, med gamla terasser som renoverades 2002. Till trycket i deras utmärkta sangiovese bidrar vinstockar med rutin, där de flesta har passerat 40-strecket utan minsta spår av åldersnoja.
Hur drickmogna de röda än må vara är I Fabbris vita det vassaste vapnet. Försiktigt skalmacererade lokala sorter landar i en fruktig kompott med nödvändigt motstånd från tanninerna. Synd att det görs i så liten mängd. Och ibland inte alls.

Med smaklökarna inställda på italienskt var lunchpausen given – en kort promenad till Fiolstraede och årsgamla La Tigella. Mitt i turistkvarteren uppenbarar sig denna genuina oas, som rattas av folk från tigellans hemtrakt, läs Modena.
Tigella är ett slags bröd som gräddas i ett järn och fylls med ost och charkuterier. Till det dricks lambrusco från flaska. När vi ber om glas hjälper servitören oss till rätta. Han har varit med förr.
– Visst kan ni köpa glas, men vi gör så här – välj en flaska och betala bara för det ni dricker.
Valet blir inte lättare när listan rymmer ett tiotal lambrusco, flera från just Terraquilia…
Några tigelle senare är flaskan tom och min planerade timme har gått upp i rök sedan länge.

Tillbaka på FriVin är det bara att glömma allt vad diskussion heter. Dominique Derain är omringad som alltid, och vet hur man greppar en flaska. Tur det, för hans mineralskarpa konstverk från Bourgogne vill ingen missa.
Derain har nästan uppnått kultsstatus i naturvinskretsar. Detsamma kan man säga om Karl Schnabel från Österrike. Tillsammans med sin fru Eva driver han en biodynamisk gård i Steiermark, där korna finns kvar för att skapa balans i det gröna. Zweigelt, blaufränkisch, pinot noir, morillon (chardonnay) och rheinriesling… allt rinner ner som en vårflod. Med samma energi som finns i vinerna svingar Schnabel buteljerna mellan törstiga besökare.
– Vi får snacka senare, under middagen, hojtar han med ett leende och återgår till jonglerandet.
Bara att se honom i aktion räcker gott.

Alldeles vid fönstret på andra våningen står Rémi Poujol, vinmakare från Languedoc och självklar på min måste-lista. Rémi är en lågmäld kille som låter vinerna tala. Han har sex hektar strax utanför Pezenas och jobbar med två hästar. Liksom Karl Schnabel och Dominique Derain är Rémi med i S.A.I.N.S, en sammanslutning som jobbar helt utan svavel och arrangerar egna mässor som inte bör missas.
Även här är det de vita som fångar min uppmärksamhet. Ingen tvekan om att clairette, ugni blanc och terret trivs under solen i söder; trots breddgraden har vinerna en mineralisk kärna och en skärpa som om de doppat rötterna i is. Imponerande.

R Poujol

Så här skulle jag kunna hålla på – rabbla härliga viner och sköna bönder i spaltmeter. Faktum är att allt är bra på FriVin. Ismael Gozalos MicroBioWines från Rueda i Spanien, alltid lika skojfriska Toby Bainbridge från Loire, Sylvain Jougla från sydvästra Frankrike som har fått mig att uppskatta sauvignon blanc, Vinyer de la Ruca från Banyuls-sur-Mer i Roussillon…
Det är förståeligt att FriVin drar fullt hus, samtidigt svider det när det blir så trångt att varken vinmakare eller besökare får full valuta. Flera producenter beklagade trängseln; liksom besökarna är de där för att utbyta erfarenheter. Presentera och förklara sina viner. Få feedback och inspiration.
FriVin är inte ensam om detta dilemma. RAW som började i London för flera år sedan har vuxit till ett ”turnerande cirkussällskap”, som en vinbonde uttryckte sig. RAW arrangeras nu även i Los Angeles, New York och Berlin. Ett par vinbönder som var med från början har hoppat av just för att det har blivit för stort och i deras ögon för kommersiellt.
– Först tänkte jag åka till London, men det är för dyrt att hyra bord nu, mumlade en vinmakare i vintras.
Men inget ont som inte har något gott med sig. Följden blir att det poppar upp off-mässor med ett vassare utbud och mer luft. Det var flera år sedan jag slutade med La Dive i Saumur för att i stället stanna kvar i Angers och gå på Les Anonymes och de andra mindre provningarna. Problemet är bara att nu börjar även de bli trångbodda.
Samtidigt är populariteten av godo. Det innebär att folk över hela världen har upptäckt – och uppskattar – levande, ärliga viner. Viner gjorda med respekt som utvecklas efter egen vilja. Det är inte en dag för sent.

Lena Särnholm, text och foto

FriVin i Köpenhamn

Taxichauffören tittar först på kartan, sedan på mig. Jag ser vad han tänker. ”Vad ska ni göra ute vid Amager, industriområdet?”. Men det är hans jobb att köra folk dit de pekar, så vi glider iväg i det försommargröna Köpenhamn.

Han bromsar in vid ett staket som har sett bättre dagar. Orange affischer talar om att vi har kommit rätt; de föreställer en vinflaska som sliter sig loss från ett par handbojor. Flaskan omringas av namn som Frank Cornelissen, Toby Bainbridge, André Calek, Mark Angéli, Pacina, Brendan Tracey, Mossé… Det vattnas i munnen på den som är lagd åt det vilda hållet.

Det är dags för FriVin, naturvinsmässan med det stora, generösa hjärtat.

Toby Bainbridge, britten som funnit sin plats i Loire, smilar stolt trots att temperaturen redan skenat iväg i det provisoriska tältet. Han häller upp sitt rinnande godis, en spontant mousserande grolleu, just tappad på flaska. Han ler igen.

”This is a social wine. I want it to make people talk”, säger han.

Om vi hittar toner av röd frukt, jordgubbe eller anar en autolytisk karaktär är han totalt ointresserad av. Tur det, för det här smakar som inget annat. Friskt och syrligt, ja, men på näthinnan får man snarare frodiga vinrankor med gräs kring fötterna än söta, röda bär. Vinet lever sitt eget liv.

Chianti är vi väl bekanta med. Ett vin med både ryggrad och rondör, kryddad med syrlig körsbärsfrukt, förförande farligt till pasta och pizza. Men när Susanna Grassi serverar familjens Classico tappar hjärntrådarna fästet. Associationerna vandrar vilset; är det här Chianti? Det är ju så lätt, så mjukt. Här finns en ärlig fruktsyra som kramar om tanninerna.

”Vår vingård ligger på den högsta platsen i Chianti, det är därför det är så friskt”, förklarar Susanna och räcker fram ett fotoalbum. Plötsligt faller alla bitar på plats. Åsynen av ursprunget och smaken i munnen, den fräscha doften. Ett plus ett blir tre.

Vin måste verkligen upplevas med alla sinnen för att förstås. Det gäller inte bara Susanna Grassis vin, det är utmärkande för alla naturviner, som många gånger utmanar våra uppfattningar om hur ett vin ska vara, hur det ska smaka och bete sig. Se ut. Här finns vita viner med tanniner, grumliga viner som mer liknar must, viner som drar åt orange och brunt. Allt detta är helt logiskt, bara man orkar öppna öronen för vinmakarens historia.

frivin2

Några timmar blir plötsligt kväll, och killarna från haussade Kadeau tar plats bakom grillen. Vegetarianen kan be om en bit comté, som skärs direkt ur den 40 kilo tunga cylidern. Ärligt vin kräver ärlig mat, svårare är det inte.

Med papptallrikar i ena handen och ett väl använt vinglas i den andra vinglar vi fram mot en ledig bänk. Genast ställer en vinmakare fram sin magnumflaska. Han kan knappt bärga sig: ”Vad tycker ni om min senaste?”
Hans blick blottar en själ som hoppar upp och ner av nyfikenhet, ett sinne som knappt kan vänta på vår dom – som blir klart friande, med ett stort plus i kanten. Vinet har både syra och struktur, nyanser av frukt och mineral. Det har allt. Så som det blir när inget tillsätts och inget tas bort (tack Isabelle Legeron för den träffande beskrivningen av naturvin!).

FriVin är verkligen en mässa för den med ett fritt förhållningssätt till vin. Den som vågar visa ryggen mot alla fördomar om hur ett vin kan vara.
Ett vin kan bara vara en sak. Ärligt mot sig självt.

Om några månader är det dags för årets upplaga. Kan knappt vänta.

 

// Text och foto: Lena Särnholm