Äntligen snackas det tillsatser i vin!

Hoppas bara att folk orkar hålla intresset uppe och inte faller in i gamla vanor redan på fredag när det ska handlas dricka till fredagsmyset.

Kalla Faktas granskning för några veckor sedan kom helt i tiden. Det är märkligt att inte fler har reagerat tidigare – här har vi ett livsmedel där du inte FÅR skriva ut ursprung eller ha en innehållsförteckning. Detta om något är värt krigsrubriker.

Under våra resor har vi mött flera vinbönder (ja, lantbrukare är precis vad de är – de brukar jorden) som suckar uppgivet när det här med eko-märkning, appellationer och EU kommer på tal. Dessa företeelser är nämligen inte till för att underlätta tillvaron för den som vill göra ett så rent och naturligt vin som möjligt. Tvärtom. Flera av vinbönderna föredrar att göra bordsvin just för att de vill göra vinet på sitt sätt. Utan bekämpningsmedel, svavel och filtrering.

Törs man hoppas på att Sverige ska leva upp till sitt rykte om att vara modernt och ligga i framkant, att det ska bli som i Köpenhamn, London, Paris och New York? Det vill säga fullt möjligt att snubbla på naturviner lite här och var, till priser man har råd att betala.

Jag kommer plötsligt att tänka på en anspråkslös vinbar i New York, Anfora. Ambitionerna lägger de på helt rätt ställe. I glaset.

Ena dagen bjöds en bianco från Elisabetta Foradori i Italien, en hängiven vinmakare som anammat biodynamiska metoder av omsorg om vinet. Druvan, nosiola, är en gammal variant som har funnits länge i området. Vinet lagras i amforor, som förr i tiden. Hur det smakar? Låt mig kontra med en motfråga: Hur kan det som rinner ur bag in boxarna få kallas vin?

Kan inte avhålla mig från mer namedropping i druvvärlden: rkatsiteli, en vit druva från öst med hög syra. Den är särskilt vanlig i Georgien, detta urvinland som äntligen närmar sig rampljuset. På Anfora fick jag smaka ett orange vin på rkatsiteli, ofiltrerat och lagrat i amfora. Gyllene droppar.

Anfora

www.anforanys.com

(Texten publicerades i slutet av december 2013.)

// Text och foto: Lena Särnholm

Frank Cornelissen

Verkligheten är verkligen inte att förakta. Vips kan en tråkig händelse vändas till något positivt, kanske rent av blir det ännu bättre än den ursprungliga planen, den som sprack.

Så var det med mitt möte med Frank Cornelissen, denna naturvinsguru som förmår krama överjordisk saft ur rankor på Etnas sluttningar.

I september skulle Frank komma till Stockholm. Eld och lågor kastade jag mig över almanackan för att lika snabbt tas ner på jorden. Tänk att man kan bli så nedstämd av att ha en resa till Köpenhamn bokad och betald.

Vi hade alltså lyckats boka in en resa till den danska huvudstaden samtidigt som Frank skulle vara i Stockholm. Och han skulle INTE vidare till Köpenhamn, som brukligt.

Ridå.

En månad senare kom överraskningen. Frank skulle till New York – samtidigt som jag skulle vara där. Som om det inte var nog skulle middagen hållas på en ny restaurang, Contra, som kritikerna knappt hunnit få upp smaklökarna för. En restaurang helt i min smak, där råvarorna står i fokus och efter säsong. Allt till ett pris långt ifrån det i Stockholm.

Frank var lika trevlig som sina viner. Tog sig tid att förklara och gestikulera. ”Det smakar så för den sommaren var vädret väldigt varmt i början, och just det här fältet har stark lutning i nordöstlig riktning, med mycket grus i jorden”.

Som att lyssna till poesi.

Favoriten? Tja, det är nog fortfarande Susucaru, det vildsinta rosévinet. Det bjuder skönt motstånd, tvingar dig att fundera över vad du plötsligt fick i munnen. Ett vin som skärper dina sinnen.

Contra
www.contranyc.com

// Text och foto: Lena Särnholm