Engelskt bubbel står på egna ben, men får fortsatt tåla jämförelsen med champagne.
– Inga problem för mig. Då vet de som besöker oss vad det handlar om, säger Kristin Syltevik på Oxney Organic Estate, Englands största ekologiska vingård.
Text och foto: Lena Särnholm
Engelskt bubbelvin
Färden från London går längs täta häckar, förbi pubar och hus med halmtak. Efter knappt två timmar dyker de upp som udda fåglar i landskapet – skyltar med vingårdsnamn. Harbourne, Chapel Down, Sandhurst – och se där, Bibbenden, som gör ett läskande rött på Dornfelder, en balanserad överraskning på 10,5 procent.
Men vi åker vidare, till en väderbiten träskylt som dinglar i vårvinden, Oxney Organic Estate. Parkerar bakom en lada och torkar förvåning ur ögonvrån. Utsikten är 14 hektar vingård.
Kristin Syltevik, bördig från Norge och tidigare inom pr-branschen, och hennes man Paul Dobson, golfproffset som lagt klubborna på hyllan, flyttade hit 2009 för att bli bönder. De odlade vete och höll får. Tre år senare kunde drömmen bli verklighet – de första vinrankorna planterades.
– Jag ville ha madeleine angevine, en korsning som jag visste trivdes i vårt klimat. Men en konsult fick mig på andra tankar, berättar Kristin medan hon ställer fram en handfull flaskor till provningen.
Valet föll på de tre champagnedruvorna samt den franska hybriden seyval blanc, för att säkra upp.
– Vi blev rekommenderade lite seyval blanc för att sprida riskerna. Om du har ett dåligt år är den din räddning.
Kristin tänker på 2017, då de drabbades av en rejäl frost.
– Seyval blanc knoppar senare så den klarade sig bra.
Fokus hos Oxney Estate ligger på mousserande viner, liksom för den engelska vinnäringen generellt. 68 procent av Englands vinproduktion är mousserande; drygt 71 procent gjorda av champagnedruvorna chardonnay, pinot noir och pinot meunier. Den sistnämnda får spela tredjefiolen i Champagne, men i England vinner den allt större respekt.
– Pinot meunier trivs bra, den växer nästan som ogräs, säger Kristin, som uppskattar de jordiga aromerna hos druvan.
Hon får medhåll av Dermott Sugrue, en av Englands mest respekterade vinmakare som dels har sitt eget märke, dels gör mousserande åt bland andra prisbelönta Wiston Estate. Han säger:
– Pinot meunier passar England bra. Den har kort växtsäsong och är inte känslig för frost. Blommar senare, mognar tidigare. Om det tar 140 dagar för chardonnay att mogna här, tar det 100 dagar för pinot meunier. Men folk är som besatta av chardonnay och pinot noir…
Här har England en fördel av att inte vara tyngd av traditioner. Även om det finns vissa regler för att göra Quality Sparkling Wine tillåts fler druvor än på fastlandet. Det fuktiga klimatet tvingar fram ett kreativt tänkande – i slutändan handlar allt om att få en mogen frukt, värdig att transformera till vin. Därför är de inte rädda för tyska korsningar och hybrider. Nu finns ett stort intresse för pinot noir précoce (Frühburgunder), en mutation av pinot noir som växer snabbare än sin högt aktade släkting. Smakprofilen är dock likartad.
Pinot noir précoce odlas i kallare regioner som Tyskland, men är ändå inte helt bekväm där. Den växer ojämnt, angrips lätt av mögel och levererar få klasar. Då går det bättre i England.
– Den mognar tre veckor tidigare än pinot noir, därmed undviker vi risken för botrytis. Det är den mest pålitliga pinot noir vi har, säger Emma Rice, vinmakare på Hattingley.
Kristin Syltevik på Oxney Estate instämmer:
– Den får bra sockernivå och aromer, så vi kommer säkert att plantera mer framöver.
På tio år har den planterade arealen vinmark i England och Wales vuxit med 150 procent. I dag finns 2 500 hektar vingård. Efter fjolårets varma sommar blev det en rekordskörd. Vissa fick så mycket druvor att de inte hade kapacitet att ta hand om allt.
Att odla ekologiskt är däremot fortfarande en utmaning. Julian Kirk på Nyetimber, en av de största vinproducenterna med 260 hektar och först med att plantera champagnesorterna (1988) säger:
– Sedan sju år har vi provat att odla ekologiskt på fem hektar. Men det går inte. Vi får för mycket röta. Det ser inte bra ut.
Men uppenbarligen går det. Oxney Estate odlar ekologiskt på alla sina hektar; Tillingham, tio minuter därifrån, är biodynamiska och i Wales finns Ancre Hill Estate som närmast måste betraktas som en rebell – elva hektar biodynamiskt och några cuvéer utan tillsatt svavel. Mest iögonfallande är deras skalmacererade albarino. Naturligt grumlig med textur och smak som påminner om nypressad apelsinjuice.
Högst personliga kreationer kommer också från Charlie Herring, som skapade nytt liv i en övergiven viktoriansk trädgård. Innanför murarna växer nu bland annat riesling och sauvignon blanc som får behålla sin naturliga struktur ända ner i flaskan.
Tillbaka till Oxney Estate och den sandiga lerjorden 17 meter över havsytan, tio minuter med bil från pittoreska Rye och Engelska kanalen. Här känns det naturvänliga tänkandet just naturligt. Och det präglar allt på gården. Kristin pekar på några hyllor i provningsrummet. Där ligger handflätade korgar och filtar från en vävstol inte långt därifrån.
– I år ska vi satsa på picknickkorgar med charkuterier och ost i stället för en mer regelrätt servering, som gav en hel del svinn. Ingredienserna köper jag lokalt. Och tänka sig – jag hittade en man som fortfarande flätar korgar för hand, utbrister hon och drar med handen längs de hårt åtdragna pilslanorna.
Precis där fältet med pinot noir slutar står två gästhus som liknar parkerade husvagnar de luxe. Gjorda av väderbiten ek och återvunnen korrugerad plåt.
Provningsrummet består av massivt trä och tegel.
Kristin läser våra tankar, ler och säger till slut:
– Nu är det dags att provsmaka.
Vi börjar med rosén, icke årgångsbetecknad med champagnetrion plus seyval blanc. Den är slutsåld, men vi tar tur. Kristin har sparat några flaskor.
I glaset lämnar ystra bubblor plats för en rödbärig stomme med bitande syra – åtta gram per liter sväljer lätt dosagen på tio gram. Den klassiska cuvén följer samma stil. Elegant, precis lagom brödigt komplex och de där krispiga äppelkinderna som är typiska för vin på den här sidan kanalen.
Fast frågan är om Kristin inte är mest stolt över cidern, gjord enligt traditionell metod. Mjuk mousse med riv i syran och nedtonad nyans av äpplen. En varm sommardag lär den vara det mest populära valet till picknickkorgen.
– Men den är inte helt enkelt att göra. När man vrider flaskorna för att få ner fällningen blir jästen lätt kletig och trög.
Mousserande är dock inte det enda som står på repertoaren.
– Vi har ett par stilla också, folk dricker mer av sådant. Det går bra på restauranger. Och så är det inte dumt för kassaflödet, säger Kristin och påminner om den långdragna processen:
– Att göra vin enligt den traditionella metoden är en dyr investering och du får ligga ute med pengarna länge. Vi har precis börjat sälja 2016.
Men som nya spelare på marknaden (ja, redan romarna odlade vin här, men efter diverse bakslag i form av kallt klimat och krig hände inte mycket igen förrän på 70-talet) insåg engelska vinodlare att det är kvalitet som gäller eftersom väder och arbetsinsats ger höga produktionskostnader. Den traditionella metoden är självklar, och i detta sammanhang är modest temperatur snarare en fördel – det blir bra syra i druvorna.
Det är bara en tidsfråga innan vinvärlden slutar att jämföra det brittiska bubblet med champagne – och cirkeln sluts. Engelsmannen Merret sägs vara före munken Perignon med att fånga bubblorna i flaskan.
Naturvin - The Sound of Soil 