Vincent Couche hämtar två av sina champagner. Flaskorna är halvfulla och saknar etikett.
– De har varit öppna i två månader, säger han, häller upp och låter bubblorna dansa.
Klockan närmar sig sex på eftermiddagen och solen steker fortfarande. Den snörräta gatan genom Buxeuil är öde. Så dyker den diskreta skylten upp, ”Champagne Vincent Couche, cave – cellar”. Vi bromsar in och tar en chansning. Är han hemma så är han.
Vincent öppnar dörren och funderar snabbt:
– Okej, en timma kan jag nog ge er.
För Vincent, som odlar biodynamiskt och är certifierad av Demeter, är vinet och vingården det viktigaste, så besöket börjar där. Luften står stilla i bilen medan vi segar oss uppför backen. Här är förvånansvärt brant, och från toppen ser man mer träd än vinstockar.
– Det är ett bra läge. Inga grannar som sprutar och en omväxlande fauna, det aldrig bra med monokultur.
Vincent har totalt 13 hektar. Tio här i Buxeuil, tre i c. Han medger att det är en utmaning att odla biodynamiskt i Champagne, men för honom finns inget alternativ.
– Det är ju här allt börjar, med jorden och vinrankorna.
Ett av de största problem här i södra Champagne, Côte des Bar, är dock varken frost eller hagel. Sorgebarnet stavas esca. Det är svampsjukdom som angriper stockarna och dödar rankan inom några år. Det saknas botemedel sedan det giftiga natriumarsenit förbjöds för ett drygt decennium sedan. Men Vincent har kommit något på spåren. Han pekar på en stock med ett hål i stammen.
– Det är ungefär som att gå till tandläkaren och få ett hål lagat. Man skär helt enkelt bort allt det infekterade.
Det går att se rakt igenom stocken nere vid marken, men upptill frodas lövverket och rankan bär på flera fina klasar som börjar skifta mot blått.
– Vi gjorde ingreppet för tre år sedan och det verkar ju fungera.
Lite längre bort sitter några märkliga manicker.
– Det är högtalare, säger Vincent och ler när han ser våra stora ögon.
– Men nej, de spelar inte vanlig musik, skrattar han, det är ett experiment som jag är med i för att få en friskare och mer motståndskraftig vingård. Sex minuter varje morgon sänds ett specialdesignat ljud ut. Fast hittills har jag ärligt talat inte märkt någon skillnad.
Att Vincent har ett öppet sinne bekräftas av raden närmast vägen. Den består av 20 stockar, alla av olika sorter. Här finns sauvignon blanc, cabernet franc, merlot, gamay teinturier… Varför? Han vill helt enkelt se hur de växer och trivs, och det är bra för balansen med några utsocknes kamrater till pinot noir och chardonnay. Och så blir det goda bordsdruvor.
Inne i källaren – utgrävd under jord med konstant vinvänlig temperatur – fortsätter innovationerna. Vincent har en ny press där skivorna står på snedden, vilket möjliggör en mjukare pressning än om de är vertikala. Gyropaletten har också en finess.
– Den vibrerar. Eftersom jag bara har bentonitlera i min liqueur de tirage, inga andra medel, är det lite svårt att få ner jästen i halsen. Med vibrationen går det lättare.
Då är själva jäsningen mer traditionell. Bara naturlig jäst och ekfat. Vincent litar på sitt vin och stressar det inte – drar jäsningen ut på tiden (läs år) är det helt okej. Den extra komplexiteten märks i det färdiga vinet, som har en härlig tyngd och textur och ärlig smak av druva och mineralitet. Men det som verkligen lyfter vinet en extra dimension är en snyggt balanserad oxidativ touch. Som dock inte faller alla på läppen…
Tillbaka inne i köket börjar provningen med två flaskor som har varit öppna i två månader. Efter det första smakprovet förstår jag Vincents entusiasm. Det ska egentligen inte vara möjligt att kunna njuta en Champagne i augusti som öppnades i juni. Dessutom med både energi och bubblor i behåll. Det är nästan så att vinet är ännu bättre nu – aromerna är mer accentuerade och moussen har lugnat ner sig.
– Jag föredrar att dricka mina viner lite varmare än normalt, upp mot 14 grader, just för att man ska känna vad de verkligen smakar, säger Vincent och hämtar några flaskor till.
Vi går igenom hela kollektionen – Chloé som är hälften pinot noir, hälften chardonnay från en soleratank, utan tillsatt svavel och en dröm att dricka, Sensation, Bulles de Miel, Réserve Intemporelle, Elégance Brut… alla med sin egen personlighet, mer med drag av vin än Champagne.
Timmarna går. Den utlovade timmen blir två och när vi närmar oss timme tre tycker Vincent det är dags att gå på det hårdare artilleriet. Han ställer fram två flaskor med grumligt innehåll. Förföriska färger glöder i kvällssolen.
– Jag gör två ratafior. En på pinot, en på chardonnay.
Ratafia är ett starkvin på runt 20 procent där ojäst must blandas med alkohol. Vincents versioner är båda naturbarn. Alkoholen finns där som en ryggrad för frukten att hänga upp sig på. Och så densiteten, tyngden – men något muskelbygge blir det aldrig. Syran gör sitt jobb.
– Balansen, påminner Vincent. Det måste alltid vara balans.
Solen har gått ner när vi lämnar Vincent med några halvöppna flaskor i famnen. Hinner vi inte dricka dem i kväll är det ingen panik – vi vet att de håller i några veckor till.
Lena Särnholm, text och foto
Naturvin - The Sound of Soil 