Naturligt nyskapande i Anjou

Cabernet sauvignon i fruktig form, extraherad gamay och ett nyväckt intresse för grolleau gris. Vinmässan En Joue Connection i Loire överraskade som väntat.

Text och foto: Lena Särnholm @sarnholmlena

En Joue Connection är en grupp entusiastiska vinodlare i Anjou. De startade 2011 med ambitionen att presentera autentiska viner till så många som möjligt. Alla odlar minst ekologiskt – enligt svensk definition skulle de etiketteras som ”naturliga” – och gör så lite de mäktar med i källaren. Druvan och årgången ska stråla, inte åtgärderna.
Nätverket är också rent konkret. De delar erfarenhet, material och maskiner. Och inte minst – varje december arrangerar de en festival i Saint-Lambert-du-Lattay, det lilla samhället med storheter som Mosse, Pithon-Paillé (efter försäljningen omdöpt till Domaine Bel Argus) och frifräsaren JC Garnier.

Lördag morgon, klockan tio. Trots att man kan ana att kvällen före inte blev tidig står alla 25 vinodlare bakom sina bord. Här finns också Daniel Colliou, konstnären känd i naturvinskretsar för sina drickglada grisar målade på pensionerade barrique. Nu har han gett sig på The Muppets. Tavlorna med Kermit och kompani som gladeligen sveper i sig en pava på egen hand är en demonstrativ inramning; vinerna i En Joue Connection är inget för poängsättande konnässörer. De här ska drickas. I glatt sällskap. Gärna från magnum.

Det har varit några problematiska år i Anjou. Frost både 2016 och 2017, och så fjolåret med mildew som slog obarmhärtigt mot vissa och smekte andra likt en västanfläkt. Den hasardaktiga tillgången på druvor har pressat fram kreativa lösningar till glädje för konsumenten. Fler än en producent har blandat gröna och blå druvor med utmärkt resultat. Det blir viner med struktur och tanniner, spetsat med frukt och en syra som piggar upp.
Adrien de Mello på Domaine De La Petite Soeur tvingades gå ett steg längre och skörda hos sin tidigare arbetsgivare i södra Frankrike.
– Go Fast är en blend av grenache och cinsault, förklarar han och skänker ett rubinrött vin som lever upp till namnet.
Själv hoppas han slippa göra om experimentet. Go Fast kom till efter han hade förlorat 80 procent i frosten, två år i rad. Men vad göra om man har en familj att försörja?

I samma lätta stil går hans mousserande cabernet sauvignon.
– Jag lät mig inspireras av hur Jérôme Saurigny gör, förklarar Adrien de Mello sin fruktdrivna dryck med sprits och energi. Ett utmärkt exempel på hur mångsidig cabernet sauvignon kan vara om man hoppar ur skaklarna och vågar göra något annat än en Bordeaux-kopia. Druvan delar ödet med bland andra sauvignon blanc att ofta formas i en (förväntad) stil – i den senares fall full fart på en grön, kartig motorväg.
Adrien de Mello hade också med sig årets gamay. Ett skolexempel på druvans sanna jag – lätt och saftigt med syra som motvikt. Annars hörde gamay inte till höjdarna denna gång. Flera hade extraherat lite för mycket och för länge, enligt min smak, vilket inte riktigt klär druvan. I gamay är det frukten som ska framhävas. Precis som i cabernet sauvignon från jordarna just här i Anjou.

Loïc Mahé har elva hektar utspridda runt Savennières, bland annat i La Possionere lite västerut där det inte odlas så mycket vin. Mycket riktigt har hans Le Petit Moulin en annan karaktär. Lite rundare, mer inställsam och med en nästan sötaktig känsla. Här snackar vi drickbarhet deluxe.
Hans L’Echappée Belle kom till av en helt annan anledning. Loïc Mahé ler medan han kämpar ur korken:
– Förra året hade jag frost och fick för lite chenin blanc, men jag kunde köpa pinot gris från Philippe Brand, en vän i Alsace.
Det är en spännande kombination, även om faten fortfarande är väl dominanta. Men det ska bli intressant att prova igen om något år. Här finns alla komponenter och kvaliteter för att utvecklas till något udda att slåss om.

En annan att hålla koll på är Fabrice Chaillou, som bor i Saint-Lambert-du-Lattay med sin fru Pauré och presenterade sin andra årgång. Paret har 1,8 hektar och gör redan en imponerade pet nat på chenin blanc, Dévergondée. När lokalbefolkningen kom på eftermiddagen för att bunkra vin till julhelgen var det svårt att tränga sig fram till deras bord.
Då dök också ett par bekanta ansikten upp, konstnärsparet från Chalonnes som jag lärde känna några månader tidigare. Trots att de bor mitt bland vinrankorna köper de vin på Super U.
– Kan vi inte prova lite tillsammans? Vi vet inte mycket om vin, så det skulle vara roligt, säger hon.
Tvärt emot trenden föredrar de old school, söta viner à la Coteaux du Layon. De provar Hervé Bossé, Damien Bureau och blir kära i Bertin-Delattes Echalier, en chenin med tio grams restsötma.
– Nu kanske det inte blir så tunga kassar från Super U längre, säger de när barnen börjar släpa fötterna alltför långt efter sig och det är dags att åka hem.

Men provningen fortsätter, långt efter utsatt tid. Anthony Robin och Cédric Garreau levererar som förväntat på hög nivå, men jag kan knappt bärga mig tills Cédrics skalmacererade chenin blanc hamnar i flaska. I år hörde han till dem som förskonats från naturens värsta nycker och fick en bra skörd.
– Så jag kunde kosta på mig att experimentera, säger Cédric, som valde tio dagars maceration vid sitt första försök.
Jag provade juicen från tank i september. Där fanns fin frukt, åt det aprikosaktiga hållet, men knappt kännbara tanniner.
– När jag buteljerar? Vet inte. Det får vinet bestämma.

Den som en gång har sett Arnaud Crasniers första skördefordon, en röd liten Renault, kan omöjligt tycka illa om hans alster, hur egensinniga de än må vara. Hans första chenin från 2000 stödköpte jag i lådor härom året, och nu var det dags för nästa njutbara chock, L’Orange sans guigne, en hybrid mellan soleralagring, Coteaux du Layon och vanlig hygglig chenin. Han drar med handen genom håret och ler lite förnärmat.
– Oj. Det är inte lätt att berätta hur det blev till. Jag vet det knappt själv.

arnaud crasnier
Arnaud Crasnier med L’Orange sans Guigne.

Historien börjar 2014. Arnaud ville göra ett sött vin, men det slutade aldrig jäsa.
– Det kom upp i över 17 procent alkohol, och då är det inte lagligt att sälja som Coteaux du Layon. Jag visste inte vad jag skulle göra, så jag lade det i en cementtank så länge.
2015 hände samma sak. Arnaud hällde även det vinet i tanken.
– När det hände för tredje gången 2016 gav jag upp. Jag hade nästan glömt bort vinet, men så provade jag i somras och – oj. Nu hade det helt plötsligt kommit i balans. Det är som att få tre viner i ett – lite sött, lite oxiderat, lite alkohol. Jag buteljerade för en månad sedan. Det blev tusen flaskor.
Hans tidigare lite bistra uppsyn spricker upp i ett stort leende. Den fula ankungen blev om inte en svan, så en egensinnig chenin med en klädsam sötma i syran och smak av sherry. Ofiltrerat ser det ut att innehålla sitt eget lilla universum.
Bara att hala upp plånboken.

Detta var mitt tredje besök på mässan, och eftersmaken blir bara allt mer positiv. Experimentlustan och viljan att huka sig för årgång och tillgång leder till högst individuella viner som speglar både terroir och skapare. Men det slutar inte där. Flera berättade att de vill plantera grolleau gris, en rosa mutation av grolleau som är ovanlig i dag. En av anledningarna sägs vara att kända vinskribenter som Jancis Robinson och Robert M Parker Jr till och med har rekommenderat odlare att rycka upp rankorna. Men i takt med att intresset ökar för sällsynta och lokala sorter är det helt rätt att ympa in den igen. Det är här den trivs, och med rätt attityd blir det karaktärsfulla viner som talar till den som är beredd att lyssna.

Annonser

Chenin blanc – allt annat än blek

Om Evelyn de Pontbriand var en druva, hade hon definitivt varit en chenin blanc. Elegant, livlig och skarp med blått blod i ådrorna. Och inte rädd för tuffa tag.
– När jag gick över till biodynamiskt var det svårt att få personalen med mig. Till en början fick jag göra allt själv. Men jag såg skillnaden, främst på bladen och lövverket.

För de flesta är Savennières strax väster om Angers synonymt med den biodynamiska banerföraren Nicolas Joly. Hans La Coulée de Serrant är en egen AOC, sju hektar liten, och sköts med perfektion. Ryktet säger att han och hans dotter till och med har slutat arbeta med häst; den tontunga percheronens hovar är en alltför omskakande upplevelse för den levande jorden. Vad få känner till är att lite längre bortåt vägen bor hans kvinnliga motsvarighet, som har ännu mer muskler. Evelyn de Pontbriand är fjärde generation på Domaine du Closel, dubbelt så stort som Coulée de Serrant. Hon tog över tyglarna 2001 och har gjort flera förändringar, allt med ett historiskt perspektiv med sikte mot framtiden.
– Jag har varit lärare den största delen av mitt liv. Jag är ingen expert, men jag vill dela min kunskap, inleder hon en av sina otal fängslande föreläsningar om chenin blanc, passande nog i källarvalven under vinbaren Gaston i Gamla stan.

Evelyn vet vikten av att kunna sin historia. Att sätta saker i sitt sammanhang ökar förståelsen, och när det gäller vin blir upplevelsen också så mycket större. Helt plötsligt får vinet ett annat djup, en ny dimension. Det handlar om kultur, geografi, om människoöden. Men kanske främst – om terroir.
– Det är terroir som får vinet att prata. Och det är terroir som gör att du kan lagra ett vin, säger Evelyn bestämt.
I Savennièrs är kopplingen terroir och druva starkare än på många andra platser. Appellationen på 130 hektar består av ett lappverk av gamla bergarter, från den tid då här böljade ett hav. Tillsammans med läget mot syd-sydöst och ett klimat tydligt influerat av Atlanten levererar den smått bångstyriga chenin blanc viner i världsklass. De första rankorna planterades här för 2000 år sedan, men det var först på 1500-talet som man började tala om specifika sorter. När det gäller chenin blanc pekar allt på att den är syskon med såväl sauvignon blanc som Juras savagnin, och därmed inblandad i födelsen av cabernet sauvignon. Däremot är den inte släkt med min personliga favorit, den delikat rustika och peppriga skönheten pinot d’aunis, som något förvillande ibland kallas chenin noir.
Ja, det är lätt att förlora sig i historien…

 

Första gången – men långt ifrån sista – som chenin nämns i skrift är 1534, då författaren Rabelais går i spinn över dess fermenterade form. Detta upprepas genom seklerna; de vita vinerna från Loire tilltalar de ädla struparna, allt ifrån Henri II Plantagenet till kung Réne d’Anjou som föredrog viner från Anjou framför dem från Bourgogne.
Men säg den lycka som varar. Chenin och vingårdarna kring Angers föll i glömska när handeln med holländarna ute vid kusten tog fart, och sedan kom elände efter elände. Krig, vinlusen, oidium, mera krig, frost, kemikalier…
– Som värst var det 1789, då kröp temperaturen ner till minus 25, säger Evelyn och ryser vid tanken.
När naturen trilskas underlättar det knappast att chenin är en känslig varelse. Klasarna är kompakta, och delar sig gärna i två där det kan fastna insekter och röta emellan. Jag har själv skördat mogen chenin hos Pithon-Paillé och JC Garnier, där det första och största problemet var att över huvud taget hitta stjälken under klasar som kramade sig runt stocken under tät grönska.

– Chenin blommar tidigt, så den är frostkänslig, men har i gengäld en lång livscykel. Vinerna blir eleganta och livliga, med en hög syra. De har florala inslag, fruktiga aromer och får en honungsaktig ton med ålder, fortsätter Evelyn som kan sin druva utan och innan.
Just den höga syran är chenins adelsmärke – och sanna lycka. Chenin kan ge sin kropp åt allt från mousserande och torrt, stilla vin till halvsött och närmast liköraktigt. Jag har till och med provat chenin som har mognat under samma typ av flor som frodas i Jura. Tre år under täcket var rena Törnrosasömnen för denna kameleont.
Kombinationen tjockt skal och dimmiga morgnar som övergår i soliga eftermiddagar är en perfekt grogrund för botrytis. Tillsammans med människans sötsug gjorde det att vinerna härifrån historiskt var söta. Så var det långt in på 1900-talet, då de torra tog över allt mer.
– Eftersom jag ville göra naturliga viner fungerade det inte så bra att skörda sent, övermogna druvor med botrytis. Jag fick problem med volatila syror, berättar Evelyn om sin vandring till dagens djupa, mineralstinna ståndare med tydlig textur och en odödlig ryggrad av syra.
Som den kunskapstörstande individ hon är, insåg Evelyn att hon först måste lära sig vinmakartraditionen, förstå sötvinskulturen, för att sedan skruva på lärdomarna och anpassa dem till ett torrt vin framställt utan hokus pokus.
– Nu skördar vi tidigare, låter musten jäsa med sin egen jäst, använder ytterst lite svavel och lagrar vinet längre.

Domaine du Closel har tre torra cuvéer, alla från olika platser. Instegsvinet La Jalousie kommer från vingården närmast Loire och lagras på tank i nio månader. Rättframt med fin frukt och syra, gjort för att dricka i rejäla klunkar. Les Caillardières lagras ett år på franska fat, medan den vassaste kniven i lådan, Le Clos du Papillon, har en säregen komplexitet efter 16 månades lagring.
– För Papillon gör vi två skördar. Först en vanlig för att få friska fruktaromer, sedan en med botrytis, förklarar Evelyn det lilla stinget som gör att du inte vill ställa ner glaset. Det här är ett vin som vinner i längden. Jag skulle kunna räkna upp ett dussintal aromer, och ändå inte göra vinet rättvisa. Det är ett av de märkligt mäktiga viner som inte låter sig styckas ner i ett provningsprotokoll. Det är levande, rör sig i en annan värld med andra värden. Det är snarare känslan som attraherar, inte smaken i sig. Till den fulländade paletten hör också sagoberättaren själv. Det vore inte helt fel att addera ”historia” till de mer jordnära parametrarna i begreppet terroir.img_2386

Evelyn vänder filmduken ryggen, fast hon just bläddrat fram en karta över Savennières. Nu ska det snackas. På riktigt.
– När jag tog över började vi snart odla ekologiskt i vingården, och sedan successivt ändra arbetet även i källaren. Visst var det tufft… min vinmakare höll på att få grått hår.
Evelyn avbryter sig själv med ett skratt. Det lyser ur ögonen. Det bor helt klart en handlingskraftig rebell i denna blåblodiga kvinna.
– När jag bestämde mig att sluta med svavel fick jag sova i källaren för att se så att vinmakaren inte gick där och hällde i något i smyg.
Sant eller inte, hennes rigida hållning har gjort vinet en god gärning. Men det gäller att ha tålamod.
– Att odla biodynamiskt är egentligen inte svårt, den största skillnaden är att det tar tid. Det blir mycket gående, mycket observation, och tid och jobb kostar.
Nu är inte madame Pontbriand direkt barskrapad, det är hon den första att medge på ett rättframt sätt, men ett företag är ett företag. Som hon säger, ”det kan inte visa röda siffror år efter år, det ser inte bra ut”.
– Mina barn vill inte ta över, så nu ägnar jag mina sista år till att få det ekonomiskt stabilt. Säljbart.
Fast dit är länge än. Det pågår mycket utveckling och forskning om chenin i Savennièrs, där Evelyn är en av eldsjälarna.
– Just nu diskuterar vi strategi. Det är något annat än vision. Man måste alltid anpassa sig, tänka framåt. För första gången på länge ökar arealen av chenin i Loire, och det är torra viner som gäller. Det är lättare att matcha till mat och lättare att sälja. Vem kan dricka en hel flaska Coteaux du Layon, säger hon retoriskt utan att invänta svar.

Till framtiden hör också en naturligare produktion, och där ligger Anjou i framkant. För den som gillar naturvin räcker det att fördjupa sig i Loire, här finns allt, och få druvor kan som chenin anpassa sig efter terroir och vinmakarens vilja med hedern i behåll. Till de intressanta stilarna bör också nämnas vinerna med oxidativa inslag; märk väl – oxidativa, inte oxiderade. Att använda syre som en krydda är en konst. I rätt dos får den sådana som mig på fall, medan andra rynkar på näsan. Som med all konst är det en fråga om tycke och smak. Stämningar. Kontext.
Evelyn har en avslappnad inställning till sitt livsverk:
– Jag försöker också få lite mindre alkohol i vinerna, och vägrar man att spä ut dem med vatten får du acceptera att det kan bli lite restsötma. You have to accept the natural variations.
Samma sak med flaskvariationer.
At least you know that the wine is alive.

(Bakom denna Master Class, där det även provades viner från bland andra ovan nämnda Pithon-Paillé, Mark Angeli, Clos Naudin, Ludovic Chanson och Champalou, stod Terroirvin, Panache, Pompette och Grande Bouteille.)

Lena Särnholm