Emilia-Romagna – smörgåsbordet som börjar ta för sig (Storchi, Paltrinieri, San Paolo, Orsi, Bortolotti, Cantelli)

Text och foto: Lena Särnholm

San Paolo gör en malvasia enligt traditionell metod som smakar seriöst solsken. Storchi serverar en cabernet sauvignon som får dig att tvivla på var druvan egentligen trivs bäst. Välkommen till det nya Emilia-Romagna, där vinet spelar i samma liga som maten.

Väggen hos Cantina Paltrinieri är tapetserad med utmärkelser. Lambruscoproducenten strax norr om Modena startade 1926 och har jobbat sig upp på internationell nivå. Förra året var Alberto Paltrinieri på en tre veckor lång turné i USA. Hans ofiltrerade ”Radice” får ständigt höga poäng i Decanter. Nyligen konstaterade tidningens kritiker kort och koncist: ”Sorbara at its best”.
Själv är jag här – igen – på uppdrag av en agriturismo utanför Bologna. De vill ha ärligt, närodlat vin till sin Slow Food-preparerade nyårsmeny. Paltrinieris Lambrusco di Sorbara är perfekt med sin mjuka mousse och skarpa syra. Festen till ära väljer jag ”Grosso” på magnum, gjord som i Champagne. Grosso är ett bra exempel på vad som pågår i regionen, en omsvängning från billigt bulkvin till juice med kaliber. Och här finns potential.

Emilia-Romagna är egentligen två regioner som slogs ihop av administrativa skäl; Romagna som glider ut mot Adriatiska havet, Emilia som tar rygg på Apenninerna. Det mesta vinet produceras dock på Po-slätten, med alluvial och näringsrik jord. Kanske lite väl fet för vinets bästa… Men fabriker som Reunite har en osläckbar törst och sväljer det mesta för att fylla sina depåer.

Emilia-Romagna är också både motsägelsefullt och fascinerande. Här finns Italiens första DOCG för vita viner, Albana di Romagna som godkändes 1987 (inte enbart av kvalitetsskäl, enligt rykten i det politiskt intrikata landet). Å andra sidan är bara 15 procent av vinerna DOC. Men här finns en insikt om att ska de kunna hävda sig framöver är det kvalitet som gäller. Söt Lambrusco på burk hör gårdagen till.

I jämförelse med andra italienska vinregioner finns en stor mångfald i Emilia-Romagna, både vad gäller druvor och stilar. Internationella sorter som cabernet sauvignon, merlot och sauvignon blanc har odlats här tillräckligt länge för att få ett eget uttryck, parallellt med att allt fler odlare går tillbaka till inhemska varianter. Som ortrugo med sin veteaktiga uppsyn, lämplig till allt från mousserande via torrt till sött och inte minst skalmacererat, grechetto gentile (pignoletto) och en av få malvasia med egenkaraktär, malvasia di candia aromatica, som gör sig ypperligt i bergen utanför Piacenza.

Grechetto gentile odlas runt Bologna. En mästare i genren är Maria Bortolotti, så nära ett urban vinery man kan komma. På sluttningen ovanför Zola Predosa regerar Flavio Cantelli med lågmäld attityd, och i jorden växer förutom grechetto gentile sauvignon blanc, barbera och cabernet sauvignon. Allt vinifierat med respekt och fingertoppskänsla.
Vid besöket strax efter jul bjöd Flavio på en vandring i smaker, ackompanjerad av en lokal liten söt specialitet, formad som en stjärna. Vinernas säregna smaker fick – som vanligt – samtalet att vandra iväg. Vad är detta? Hur kan en sauvignon blanc bete sig så här?
Flavio bara ler. Och vi gör detsamma när Falestar, Eligio och Matilde ställs fram.

Azienda Agricola San Paolo i Castelfranco Emilia har en annan bakgrund och filosofi. Verksamheten startade med en acetaia, produktion av balsamvinäger, den äkta varan som lagras på olika träslag i minst 25 år. När barnbarnen tog över vid milennieskiftet fick vinet kliva fram. Ett ny källare byggdes och metoderna skruvades åt. För att få det hela att gå ihop maskinskördas en del av de 15 hektaren. De druvorna säljs. Det som handskördas viniferas på gården.
Cristian Gabrielli tar en paus i beskärningen, drar av sig handsken och hälsar. Klart att han har tid att visa runt.
Han är stolt över vad de har åstadkommit. Han pekar på pressen.
– Vi valde en pneumatisk press för den är mer skonsam. Inuti finns en ballong som pressar druvorna mot sidorna. Sedan tar vi bara det som är i mitten, inte den första juicen och inte svansen, förklarar han.
San Paolo har en bred portfölj. Bland topparna märks en fruktig sauvignon blanc – den som fick mig på fall vid Enologica några månader tidigare, en diskret blommig malvasia enligt traditionell metod samt två Lambrusco Grasparossa di Castelvetro – den mörkaste och mest tanninrika av de tre vanligaste klonerna. Här med behagliga bubblor som balanserar upp dov frukt och strävhet.

På andra sidan motorvägen, mellan Parma och Reggio Emilia, gör bröderna Storchi också skummande skönheter. Men deras Pozzoferrato får inte kallas lambrusco.
– Det är för stor andel ancelotta i vår blend, förklarar Gianni Storchi medan han dukar fram mortadella och parmesan, samtidigt som han håller ett öga på lasagnen i ugnen och korkar upp två magnum. Båda är Pozzoferrato, 2014 och 2017.
– Vi använder 35 procent ancelotta, det får vara max 15 procent. Ancelotta ger struktur och färg. I Pozzoferrato har vi också 45 procent Lambrusco di Salamino, resten är Lambrusco Maestri.

Faten med delikatesser skickas runt och 2014 hälls upp. Den har fin frukt, bra syra och små dansanta bubblor. Återigen bra balans mellan sprits och tanniner.
Gianni tittar förväntansfullt på oss medan han häller upp den fyra år äldre släktingen. Det är hans favorit. Gianni gjorde tydligt klart redan från början att lambrusco (vi kallar Pozzoferrato så för enkelhetens skull) blommar ut med en helt annan struktur med lite tid på flaska.
– Traditionellt drack man lambrusco ungt, men den klarar några års lagring alldeles utmärkt. Det blir ett annat vin.
I version 2014 träder sekundäraromer fram och ger lekfullheten en vinös klang. Som om det inte vore nog med alla kloner av lambrusco – den är lika drickbar alla stadier, ung som äldre.
Höjdpunkten måste ändå vara deras cabernet sauvignon 2011 på halvflaska.
– Det var restaurangerna som frågade efter mindre flaskor, förklarar Gianni Storchi den något udda storleken för en druva som oftast kräver mer utrymme.
Så denna andäktiga tystnad när vinet möter gommen. Fylligt och fruktigt utan att bli syltigt eller stöddigt.
– Jo, vi märkte att cabernet sauvignon trivs bra i jorden här.

Drygt fem timmar senare ursäktar vi oss för att inte fläcka ner svenskarnas rykte om att alltid komma i tid. Ett nytt möte väntar. Att man aldrig lär sig! I Italien är det ett vinbesök per dag som gäller. I alla fall om du åker till mindre producenter där familjen fortfarande styr.
Det hjälper inte att pressa på längs motorvägen förbi Ferrari-fabriken. Det är omöjligt att hinna till Federico Orsi. Men han är förstående när jag når honom på telefon.
– Jag är själv sen. Vi tar det i morgon, säger han lugnt.
Den dagen har vi bara besöket hos Orsi på agendan, men blir ändå sena till middagen. Det är något med Italien som är bra för själen. Och det handla inte bara om vinet.

Annonser

Röda bubblor – en tradition värd att ta på allvar

Lambrusco är inte det enda röda vin som bubblar. Mousserande rött görs världen över – även i Bourgogne. Oavsett vad vinförsäljaren i Dijon säger.

Text och foto: Lena Särnholm

Flaskorna är tätt travade i varenda tillgängligt skrymsle. Vinbutiken i Dijon är välsorterad och välorganiserad, med matchande personal i kostym och dräkt. Mannen ler lite överslätande:
– Rött mousserande? Nej, det har vi inte i Bourgogne. Du menar inte Lambrusco?
Jag insisterar på att det ska finnas, men han kontrar med rosécrémant eller Champagne i samma kulör. Jag lämnar butiken tomhänt.

På Ambassade de Bourgogne i Paris medger Philippe Séré att Bourgogne Mousseux inte är någon storsäljare, men en flaska har de. Han springer ner i källaren, rotar runt och kommer upp med en butelj klädd i rött folie utan baksidesetikett.
– Förr gjordes rött bubbel lite överallt i Bourgogne, men sedan blev crémant och stilla viner mer lönsamt, berättar Philippe.

Mousserande rött vin lever ett liv i skymundan. Det produceras på många ställen där man gör vin, men når sällan utanför byn där det tillverkas. En anledning är det dåliga rykte vintypen fick på 80-talet, när de stora Lambrusco-producenterna fick för sig att de skulle konkurrera med coca-cola i USA. Göra ett slags vuxendricka. Resultatet var en katastrof – en söt kolsyraspetsad sörja med låg alkoholhalt. På burk. Inte blev det bättre när australiska Sparkling Shiraz gjorde samma sak; vinet som producerats med hjälp av vinmakare från Champagne sedan 1881 gick mot en säker död när ”Cold Duck” langades ut.

Ingen har – hittills – försökt sig på att förvandla Bourgogne Mousseux till en söt hybrid, men likväl är produktionen en fläkt mot vad som en gång var. För 150 år sedan gjordes mousserande rött även från de finaste lägena. Det bubblade om pinot noir i såväl Clos Vougeot som Romanée-Conti. 1827 såldes en miljon rött Bourgogne Mousseux i Frankrike, enligt en artikel i Decanter (juni 2017).
Vad var det då som gick snett här?
När appellationen för mousserande i Bourgogne bildades 1943 gällde den vin i alla färger. Men konkurrensen tilltog och försäljningen sjönk. För att komma tillbaka på banan skapades Crémant de Bourgogne 1975 med en av Frankrikes mest strika regler. Appellationen gällde bara vitt och rosé. Bourgogne Mousseux blev kvar för det röda. Och föll i glömska.
– Jag vet inte hur många producenter vi är, mer än att vi är väldigt få. Det är ett traditionellt vin och marknaden är liten, säger Sandie Deboissy på Vitteau-Alberti, vars vin säljs i butiken i Paris.
I likhet med crémant görs det röda enligt traditionell metod och är torrt.
– Vårt vin har mellan 0,8 och 1 gram restsötma. Det var populärt bland lokalbefolkningen, men nu är de som är intresserade ganska gamla. Vi exporterar det mesta, bland annat till Italien, som en ”originalprodukt”.
Vitteau-Alberti håller till i Rully, en by berömd för crémant. Vitteau-Alberti gör uteslutande mousserande, men det röda är en nisch. Andra producenter är bland andra Louis Bouillot och biodynamiska Guy Chaumont som blandar pinot noir med gamay. Trapet-Rochelandet och Paul Chollet gör sina på ren pinot noir.

I Australien har ”Sparkling Burgundy” varit känt sedan slutet av 1800-talet. Samarbetet mellan en doktor från Melbourne och en vinmakare från Champagne var banbrytande. Först försökte de med pinot noir, men klimat och smak ville annat. Snart växlade de över till shiraz (syrah). I dag görs mousserande även av malbec, cabernet sauvignon, merlot och durif.
Dessa viner är både kraftigare och sötare än kusinerna i Bourgogne – och heter inte längre något med Burgundy, sedan EU lyckades skydda namnet.

I USA har den europeiska unionen inte lyckats lika bra med försvaret. André California Champagne & Sparkling wine marknadsför sig stolt som ett alternativ för den som vill ha sina bubblor men inte kan eller vill betala för äkta vara. I sortimentet finns en ”Cold Duck” för cirka 50 svenska kronor. ”Think of Cold Duck as a standard table wine, that brings a little class to your dinner (after all it’s bubbly)”, står det på hemsidan. Bloggaren Wine Chef håller inte med: ”… den sirapsaktiga söta elixiren var inte ens värt ett andra glas.”

I Italien är de olika sorterna av Lambrusco de mest kända varianterna, men rött mousserande görs i många regioner, även så långt söderut som i Kampanien och Basilikata där druvan företrädesvis är aglianico. Det blir ett spännande vin med kraft och textur, men med bubblor och frukt som lättar upp. Således mångsidigt och går bra till en rad olika rätter.
Gutturnio är liksom Lambrusco från Emilia-Romagna, men har en mer vinös struktur. Det kan också göras i en stilla variant. Druvorna här är barbera och croatina (bonarda), där den förra står för 55-70 procent. Proportionerna är naturliga – barbera är lite mer produktiv än croatina.

England har insett att mousserande vin passar deras terroir bättre än stilla, liksom att vitt går före rött. Några producenter experimenterar med röd vinifikation för att få sina bubblor. En är Bolney Estate i Sussex som har gjort vin sedan 1972. Deras Cuvée Noir är gjord av dornfelder och har legat 18 månader på fällningen. Traditionell metod och helt torrt. Toner av körsbär och blåbär, men aningen tunt.
Att de valde dornfelder och inte något mer känt som pinot noir var noga uträknat. Denna tyska korsning, dock en vitis vinifera, mognar fint i det milda men gråa vädret.

På andra sidan Atlanten experimenteras det frisk, i avsaknad av vinlagar à la Europa. Här är man heller inte rädd för att använda hybrider, särskilt inte norröver, eftersom klimatet är en utmaning med kalla vintrar. De använder köldtåliga hybrider som inte bara klarar kylan utan också nöjer sig med mindre besprutning.
Ett rött sprakande exempel finns i Quebec, där Domaine Bergeville gör en torr variant av frontenac noir, sabrevois, marquette, radisson och ste-croix. Vinet är ganska kraftfullt men påminner i smak om gamay och pinot noir och känns lätt i kroppen tack vare moussen.

Fyller då rött mousserande någon funktion? Uppenbarligen. Annars skulle det knappast ha överlevt på så vitt skilda ställen. En av de mest passionerade ambassadörerna är Alberto Paltrinieri, som gör Lambrusco utanför Modena. Han är dock noga med att påpeka att man inte kan klumpa ihop alla sorter och bara säga ”Lambrusco”.
– En Grasparossa är väsensskild mot den lättare Sorbara, säger han och håller upp två flaskor. Den ena är nästan svart, den andra liknar rosé.
Styrkan med röda bubblor är att de kombinerar det bästa från vinvärlden: frukt och syra med tanniner och en mousse som lyfter och lindar in. Går att dricka i ensamt majestät – såvida det inte handlar om Paltrinieris syrariviga ”Radice” av Lambrusco di Sorbara – och till många olika typer av rätter, allt från sallad till grillat kött.

Lena Särnholm, text och foto

Emilia Romagna spänner musklerna

BOLOGNA. Här finns kust, berg och slättland. Ett lapptäcke av olika jordar. Lokala druvsorter med karaktär. Vinodlare med nedärvd kunskap och en smittande entusiasm. Det är dags att upptäcka Emilia Romagnas vinkällare.

– Det här serveras som som välkomstdrink på Massimo Botturas Osteria Francescana, säger den propert klädda mannen, lägger ena armen bakom ryggen och häller upp Belleis Lambrusco di Sorbara som fått samma fostran som champagne. I en blindprovning hade det varit svårt att peka ut den som outsidern.
Denna eleganta lambrusco med sorbarans spetsiga syra serveras alltså på den trestjärniga restaurangen i Modena. Det om inte annat borde få tvivlarna att sluta se snett på denna mångsidiga sort, som finns i ett 60-tal kloner.

Lambrusco i dess alla varianter var bara ett inslag på Enologica, vinmässan i Bologna som vill visa upp bredden i Emilia Romagna. Regionen är Italiens tredje största vinproducent, men förknippas knappast med klass. Detta trots att landets första vita DOCG-vin (albana) kommer härifrån. Fast hur det gick till får folk fortfarande att rodna. ”En politisk kompromiss”, sägs det. Oavsett, med lågt skördeuttag och rätt skötsel skäms den inte för sig. Dessutom förmår albana – i likhet med andra vita sorter här – att vara tilltalande i såväl torr och söt som mousserande skepnad. Andra druvor med samma egenskap är grechetto gentile (pignoletto), ortrugo, famoso och spergola. För att nämna några.

Pignoletto kommer från kullarna precis söder om Bologna; sedan 2010 tillhör Colli Bolognese Pignoletto elitserien med sin DOCG-stämpel. Ungefär 70 procent av produktionen är frizzante, det pärlande vinet med lägre tryck än spumante.
– 2003 gjordes tre miljoner flaskor, förra året tio miljoner. Framöver väntar vi en ytterligare ökning med 40 procent. Det blir en utmaning att behålla den höga kvaliteten, säger konsortiets Luca Gardini.
– Grechetto gentile – som druvan heter – är nämligen inte helt lätt att odla.
Men Emilia Romagna har alla förutsättningar att lyckas. Här lever industrier, kooperativ och småodlare sida vid sida, väl medvetna att de behöver varandra. Jättarna kan göra research och bedriva forskning, medan de mindre är kreativa och experimenterar, vilket de stora kan inspireras av. Historiskt har det alltid varit så här och det är ingen slump att kooperativen spelat och spelar en stor roll. Respekt för ett väl utfört arbete ligger i lokalbefolkningens dna.

Dessutom tycks vinden ha vänt. Allt fler unga är beredda att kavla upp ärmarna. Och det är inte bara nästa generationen som vill börja göra vin – Alessandro Zanardi, 24, presenterar sin första årgång. Båda hans föräldrar är läkare. Hans jämnåriga kompis Alessandro Fedrizzi har gjort några fler säsonger. På Enologica har han hjälp av sin pappa veterinären att hälla vin.
– Det är spännande. Helt nytt för mig, säger pappa stolt.
Alessandro Fedrizzi kommer inte från någon vinmakarfamilj men har uppenbarligen Bacchus i blodet. Grannen var vinmakare och den lilla Alessandro fascinerades över hur det hela gick till.
– När jag var 13 köpte jag druvor av honom och försökte göra vin hemma i en hink, säger han och ler.
– Hur det smakade? Det blev svart.
Men talang har han. Jag provar en pignoletto frizzante, gjord enligt traditionell metod med tolv månader på jästfällningen. Vinet buteljerades för bara en månad sedan. Ungt, friskt och komplext. Alessandro har också en chardonnay, ett under av fräsch, gul frukt och integrerad syra. Favoriten är nog ändå barbera frizzante, gjord på samma sätt som pignoletton. Det har en vinös tannintextur, bra frukt och energi genom bubblorna.
– Jag tillsätter inte socker som dosage, i stället tar jag lite ojäst must av samma druva. Det blir mer elegant då, säger han.

Traditionen att göra rött mousserande är stark i Emilia Romagna. Förutom lambrusco, med epicenter i Modena, finns gutturnio, en karaktärrsfull blandning av barbera och croatina (bonarda) runt Piacenza. Proportionerna med lite mer barbera är naturens eget beslut; förr samplanterades druvorna och barbera är aningen mer produktiv. Den bidrar med syra och skärpa – croatina ger frukt och tanniner.
– Vi dricker det gärna lite svalare, säger journalisten Antonio Paolini, som under ett seminarium om gutturnio uppehöll sig länge kring just serveringstemperatur. Fel temperatur och vinet har ingen chans att visa sin potential. För den finns.
– Gutturnio är det ultimata vinet, det lever med hela måltiden. Servera det rejält kylt som aperitif, sedan kan det följa med genom alla serveringar. Vårt kök är ganska tungt och fett, så vi behöver ett vin med fräschör som rensar gommen.
Gutturnio görs också i en stilla version, men det är frizzante som är kung. Att mousserande viner är så stort här har (också) en naturlig förklaring. Förr buteljerades vinet på hösten men började jäsa igen när temperaturen steg på våren. Och det blev inte alls så dumt.

Ortrugo är en annan druva som är lika utmärkt stilla som med bubblor. Dna-analyser visar att den härstammar från där den odlas, runt staden Piacenza. Det är en märklig känsla att strosa runt på Apenninernas sluttningar och plocka snäckskal. Men för miljoner år sedan låg området under vatten; jorden är rik på kalk och ger bra energi till vinerna.
En annan druva som trivs bra här är den aromatiska malvasia di candia aromatica. Några av mina favoritproducenter skapar underverk av denna delikatess – Croci, Denavolo, Casé, Il Poggio och Montesissa Emilio, alla kända för att peta så lite som möjligt i processen.

Vilka imponerade då mest på Enologica 2017? Förutom de unga killarna Alessandro och Paltrinieri var det inget som fick mitt hjärta att direkt slå volter, däremot förundrades jag av den genomgående höga kvaliteten, och att Lambrusco di Sorbara blir så bra med traditionell metod. Sist men inte minst har vi sangiovese, som trivs lika bra i Romagna som i Chianti. Uttrycket blir ett annat, ja, men det är en fråga om smaksak, vad man föredrar. Gillar du ett renare, rustikt vin laddat med frukt och terroir – testa då något från Romagna. Villa Papiano, Colombara (även snygga vita av pagadebit och albana), Tenuta Santa Lucia och Nicolucci.
Vill du prova något annorlunda rött, gå för Villabonis 100 procent malbo gentile – dock en mardröm för den som månar om ett bländande leende – eller Villa Ventis Centesimino, en lokal röd druva med potential att bli populär utanför landets gränser; helt rätt i tiden med ett nedtonat, elegant uttryck men ändå laddad med frukt.

Emilia Romagna är väl rustat för framtiden.

Lena Särnholm, text och foto

Lambrusco 2.0 – den nya proseccon

Säg Lambrusco och du möts av föraktfulla leenden. Helt förståeligt. Denna spritsiga spelevink från Emilia-Romagna har – med all rätt – haft ett högst tvivelaktigt rykte.

På 80-talet skulle Lambrusco ta upp kampen med Coca-Cola i USA, så stilen anpassades därefter. Men att bara törsta efter pengar har sitt pris. Till slut föll vinet offer för sin egen framgång och fick krypa fram med generad uppsyn och en stämpel som söt och sliskig. Smått vulgär.

Men den sockrade hybriden har ingenting med äkta Lambrusco att göra. Åk till källan och du möts av ett högst varierat utbud, det ena vinet stramare och mer matvänligare än det andra.

Druvan Lambrusco har många kloner, runt 60 sägs det. Den mest eleganta är Lambrusco di Sorbara, lätt i färgen, aromatisk doft och begåvad med skyhög syra. Den kommer allra bäst till sin rätt tillsammans med den lokala maten, charkuterier, ostar och pasta, där syran och bubblorna skär genom de fetare konsistenserna. Vill du ha lite mer riv i glaset, välj Lambrusco Grasparossa di Castelvetro. Mörkare färg och frukt, med en behaglig bitterhet i avslutet. Däremellan har du Lambrusco Salamino di Santa Croce, djupt röd i färgen, mer vinös doft av mogna druvor men lättdrucket och rättframt.

Det fantastiska med Lambrusco är just detta, att du kan hitta ett vin för snart sagt alla tillfällen. Men det gäller att vara påläst och välja producent med omsorg. För visst finns det kvar mängder med dikeskörningar… Personliga favoriter är Paltrinieri, Camillo Donati, Quarticello och Garuti, alla med en naturlig approach till sin vinmakning.
Majoriteten av dagens Lambrusco görs enligt charmat-metoden, där den andra jäsningen sker i en stor tank. Men det finns producenter som håller på traditionerna och låter den andra jäsningen ske spontant i flaskan. Resultatet går inte att ta miste på; här blir bubblorna krämigare och du får en annan kropp i vinet. Kalla det kvalitet.

Annat att hålla koll på är orden secco och amabile. Det förra anger att vinet är torrt, medan det andra drar åt det sötare hållet – dock inte som på 80-talet, gudbevars.
Min teori är att en comeback lurar om hörnan. Lambrusco har nämligen mycket av det som efterfrågas i dag: Relativt låg alkohol,  det är lika matvänligt som charmerande att njuta på egen hand och bjuder ett nödvändigt motstånd med en lätt touch av både tanniner och syra, uppbackad av förförisk frukt. Som en italienare konstaterade över en delad flaska Radice: ”Lambrusco är inte ett seriöst vin, men ska behandlas seriöst”.

//Lena Särnholm text och foto