Drick historia och framtid i Languedoc-Roussillon

Text och foto: Lena Särnholm

Vinkartan håller på att ritas om. Östeuropa är på allas läppar och Languedoc-Roussillon pumpar ut drickbart som smakar mer.
– Här finns en enorm variationsrikedom, säger Bengt Rydén, som tillsammans med Per och Britt Karlsson just har släppt boken ”Languedoc-Roussilon – Södra Frankrikes viner”.

Languedoc-Roussillon är det nya Loire. Det är här det händer. Tack vare ett skamfilat rykte är marken fortfarande överkomlig, vilket lockar unga och kreativa som hellre gör ett vin de tror på än något som faller appellationssystemet i smaken.
– Det finns ingen annan del av Frankrike som erbjuder denna mångfald, men de spelade bort sitt kapital. De satsade på kvantitet i stället för kvalitet, säger Bengt Rydén, som har bott i området och sett utvecklingen.
Boken är deras andra om Languedoc-Roussillon. Den förra släpptes 2007 och är slutsåld. Britt och Per Karlsson, som bor i Paris, har skrivit flera böcker om franskt vin som har fått internationell uppmärksamhet. När den nya boken lanserades besökte paret Stockholm för att berätta om sin kärlek till regionen:
– Vi upptäckte dessa viner i början på 90-talet. Då trodde ingen fransman på dem, de frågade oss hur vi kunde skriva en bok om Languedoc. I dag säger de inte så, säger Britt.
Hon berättar om kreativiteten, influenserna, om alla unga vinmakare som dels har utbildning, dels har rest och gjort vin i andra delar av världen. I kombination med en makalös terroir erbjuds ett kalejdoskop av smaker och uttryck.
– Här finns allt. Vill du ha jord med mycket skiffer? Hundraåriga stockar? Inga problem. Det här är dessutom ett distrikt utan tyngande traditioner, det finns utrymme för alla typer av producenter.

Om det saknas traditioner finns desto mer historia. Den här delen av Frankrike har alltid varit i skottgluggen; greker, romare, araber – alla har klampat in med varierande grad av förståelse och förstörelse. Men alltid har det odlats vin.
I mitten av 1850-talet började det bli riktigt tufft. Sjukdomar i vingården avlöste varandra, det rådde överproduktion och konkurrens från andra länder. Därtill började många fuska – hälla socker i vinet, späda ut det… fattigdom och frustration växte. 1907 briserade det. Regeringen tvingades skicka trupper till Narbonne för att hejda upploppen. Fem demonstranter sköts ihjäl.

Det är egentligen redan här som kvalitetstänkandet får fotfäste. Samma år som dödsskjutningarna stiftar regeringen nya lagar som ska minska fusket, och 1936 skapas de första appellationerna, det vi känner som dagens AOP-system.
Men överproduktionen råder man inte bot på. Problemet växer och 1978 inför EU planteringsstopp och bidrag för att rycka upp rankor. Effekten i Languedoc-Roussillon låter inte vänta på sig. 1979 fanns 400.000 hektar under vin. I dag återstår hälften, men kvaliteten är desto bättre. Och vi har bara sett början.
– Languedocs historia skrivs inte nu, den fortsätter, slår Britt fast och erkänner att de har tvingats sålla hårt för att få med så många vinbönder som möjligt i boken.
– Vi har med 250 producenter, men det finns så många fler vi skulle vilja nämna, personer som alla har sin historia och som vi skulle vilja lyfta fram. Vi vill visa personen bakom vinet, säger Per.

Författarnas spontana entusiasm träffar mig likt en elstöt. Plötsligt slungas jag tillbaka i tiden. Till 2016. Det är sensommar och södra Frankrike kokar. Solen steker, dag efter dag. Sockerhalten i druvorna skenar och skörden blir exceptionell. Bröderna Amiel i den lilla byn Montblanc utanför Béziers skördar tre veckor non-stop. Söndagssiesta? Glöm det.
– Cabernet sauvignon har 16,5 procent potentiell alkoholhalt, vi måste gå ut igen efter lunch, konstaterar storebror Aymeric efter en lunch när termometern svettas upp till 42 grader.
Det är lätt att förstå fascinationen för Languedoc-Roussillon, regionen som människorna här hellre kallar för sitt gamla namn, Occitanien. Historien är stark och levande. Var och varannan kväll tänder brödernas pappa grillen och proklamerar något på occitanska, iklädd den lokala fotbollsklubbens matchdräkt. Jag glömmer det aldrig. Inte heller vinerna.
Trots hettan bjuder de en svalkande mineralitet i all sin mogna smakrikedom. I Amiels fall beror det inte bara på terroiren; de hör till den växande skara som föredrar att röra vinet så lite som möjligt.

Naturvinsrörelsen är stor i Languedoc och Roussillon. Här finns personligheter som Pierre Rousse, som har några hektar nära Limoux. Han gör inte bara vin. Från den stora ladan nedanför en slänt kommer även cider och destillat.
Pier-Nicolas Massotte utanför Perpignan är en annan favorit. Vilda viner med struktur – Ondine Blanc (grenache blanc, grenache gris och muscat d’Alexandrie) är omöjlig att värja sig emot.

Och så har vi Domaine Le Soula, som finns med i boken. Här bossar Wendy Paillé, som flyttade ner från Pithon-Paillé i Loire. Wendy var tillbaka i Loire i slutet av januari då de stora vinmässorna avlöser varandra i Angers. Hon brinner för sitt nya hem:
– Men vi ska inte bunta ihop dem. Languedoc är en egen region, Roussillon en annan. Det är alldeles för stort för att prata om det som en gemensam region. De är så olika.
Det är bara att titta på historien. Igen. Roussillon gränsar till Spanien och har traditionellt mest gjort söta viner, vin doux naturels, även om de torra har kommit i kapp. Här kryllar det av intressanta producenter – särskilt i den lilla byn Calce som har samlat ett koppel vassa knivar på en märkligt liten yta: Domaine Gauby, Olivier Pithon, Thomas Etibert, Tom Lubbe och Jean-Philippe Padié.
– Vad som är så speciellt här? Terroiren. Jordmånen. Läget, säger Tom Lubbe så klart.

 

Naturlig oas i turistkvarteren

PARIS. Le Bar du Marché frestar med sin slitna charm, men vill du ha annat än rött utan ryggrad gör du som alltid – vänder på klacken och väljer tvärgatan.
La Grande Crèmerie gör ingen vinälskare besviken.

– Saint-Germain-des-Prés är förstört. Förr var det kreativt. Konstnärer, bohemer – men så kom turisterna.
Fotografen John van Hasselt ställer ifrån sig ölen och pekar på ett svartvitt foto vid bardisken.
– Känner du igen honom? Det är en känd jazzmusiker. Det var här de möttes. Då.
Men John har inte helt tappat hoppet. Han verkar tvärtom vid gott mod, vilket inte är att undra på. Han har just vunnit en fajt i rätten; hyresvärden ville lägga ut lägenheten på Airbnb så hyran chockhöjdes för att bli av med John. Men se det gick inte.
– Cheers!

John trivs på Le Bar du Marché, även om det mest talas engelska runt borden. Sent på kvällen ramlar de in. Originalen som klarat sig kvar.
– Jaques!!!
Alla jublar när en Svenne Hedlund-look a like i svart sammetskavaj, kalufs i samma kulör och zebramönstrade tajts vinglar in med ett yngre sällskap i babyrosa.
Jo, charmen finns kvar.
Efter att ha insupit lite atmosfär tackar jag för mig och tar första tvärgatan till höger. Avvisar inkastaren på La Citrouille som inte bara vill ha in mig i lokalen utan även mitt telefonnummer. Jag ska till La Grande Crèmerie. Oasen i fejkfasaden.


Serge Mathieu drev tidigare La Crèmerie, en vinbar/butik några kvarter bort, inhyst i en före detta mjölkaffär med patina och inredning intakt. Enkla tallrikar med höga smaker och grumliga viner. Sporrad att gå vidare sålde han sin lilla pärla och öppnade något större La Grande Crèmerie. Konceptet är detsamma – charkuterier, ostar, tillbehör och ett mörkare bröd som rostas till perfekt svärta. Och så vinerna. Inled alltid med en rekommendation, annars är det lätt att falla för någon favorit från hyllan: L’Anglore, Gilles Ballorin, Preuré-Roch, Olivier Pithon, Denavolo…
En halmgul juice med oklart utseende står snart på disken. Det är nästan självlysande i det dunkla ljust.


Vinet har en fyllig textur med tydliga partiklar, samtidigt som det är fruktigt med lätt sprits. Kombinationen känns bekant – vinet kommer mycket riktigt från södra Frankrike, från Clos des Cimes strax norr om Avignon med utsikt bort mot Mont Ventoux. 40 procent av vardera grenache blanc och ugni blanc, resten chasselas. Friskheten förklaras med läget, 600 meter över havet på en jord av lera och kalk. Stockarna planterades av Elodie Auberts far just efter den förödande frosten 1956. Det har sedan fått sin uppfostran delvis på ek, vilket anas i densitet men inte i smak. Ingen filtrering, ingen klarning, inget svavel. Bara vin.
Vad kan passa bättre som sällskap än en bit comté, med två år innanför skorpan.
– Comté? Det kan du ju få överallt. Prova abondance i stället, den är lite fruktigare. Du kommer att älska den, tipsar servitören och jag gör som han säger. Det här är ett ställe där du tryggt lutar dig tillbaka och njuter av resan.

Således är det ingen slump att husvinet är ett av ställets vassaste flaskor, så som det ska vara. Husets stolthet. Hos La Grande Crèmerie är det mer än så – det är en specialbuteljering just för Serge Mathieu. Vinet kommer från Philippe Chidaine i Coteaux du Vondômois i norra Loire. Det är en pineau d’aunis, så druvtypiskt som ett vin kan vara. Röda frukter, ett kryddigt bett, smeksamma tanniner och fin syra. Pineau d’aunis finns bara här i Loire och trots sitt storstilade förflutna som kungens favorit odlas den bara på drygt 430 hektar (2009).
– Jag är glad att du gillar det, för det är inget vin för alla. Pineau d’aunis är en lite svår druva. Antingen älskar man den – eller inte.
Helt plötsligt har jag vinmakaren i luren. Tillbaka i Sverige mejlade jag Philippe Chidaine för att få veta mer om vinet och om det stämmer att han jobbar i Paris och åker till Loire på helgerna för att sköta om sin halva hektar med biodynamiska metoder.
– Så är det, bekräftar han.
– Men jag har lite hjälp med beskärning, plöjning och uppbindning, de praktiska sakerna som tar tid.
Philippe är konsult men har fötterna i myllan. Han växte praktiskt taget upp bland rankor och fat.
– Min farfar och far ägde mark här och det är den jag förvaltar. Jag har alltid sett hur de har gjort, att göra vin är naturligt för mig.
Philippe har bara en halv hektar pineau d’aunis men har planterat två till. Det dröjer dock två-tre år innan han kan ta första skörden.
Förutom det stilla röda gör han ett mousserande rosé, eller gris som det kallas på grund färgen. Det säljs mest lokalt.
– I Paris ska de ha champagne, så det fungerar inte där, säger han och suckar.
Philippe tycker nämligen att pineau d’aunis lämpar sig ypperligt i bubblande form. Frukten och det lite rustikt jordiga kommer fram på ett elegant sätt. Jag är inte den som säger emot. Tvärtom.
Men den som vill ha lite sprits i glaset har annat att trösta sig med på La Grande Crémerie. Kanske en Jacques Selosse, som dominerar champagnelistan med åtta av 15 flaskor.

Lena Särnholm, text och foto