Chianti Classico is all about details

Gran Selezione var tänkt att lyfta Chianti Classico till fornstor status. Nu riktas blicken i stället mot subzoner, att skriva ut kommunnamn.
– Först då kan konsumenten förstå skillnaden. I dag kan en Chianti Classico smaka i princip hur som helst, säger Michael Schmelzer på Monte Bernardi i Panzano.

I fabbri

Utsikten bjuder mer skog än vin. Vi måste lämna långbänken i skuggan och hänga ut över staketet för att kunna se de terrasserade vingårdarna hos I Fabbri. Vi befinner oss i Lamole, på en av de högsta punkterna i Chianti Classico. 650 meter över havet, sanddominerad jord och stora temperaturskillnader mellan dag och natt borgar för eleganta, fruktdrivna viner med tryck av syra snarare än av tanniner. Åker vi i stället söderut, mot Siena, och häller upp ett vin från Castelnuovo Berardenga, möter vi en helt annan karaktär. Här är landskapet plattare, varmare och närheten till Montalcino märks i glaset. Vinerna är fylligare, tar mer plats. Om man inte kan sin producent är det omöjligt att veta vad som väntar – båda vinerna går under benämningen Chianti Classico. Men sedan ett par år pågår ett intensivt arbete för att dela in regionen in subzoner, att komplettera etiketten med ortsnamn.

Oliviera

Sandro Baldini på nio hektar stora – eller snarare lilla – Oliviera gör vin i Castelnuovo Berardegna. Han tror på idén med subzoner. Och att blanda sangiovese med traditionella sorter.
– Är man liten, som vi är, måste man särskilja sig. Vi gör 30.000 flaskor om året. Merlot och cabernet sauvignon finns överallt, så varför ska någon välja just våra viner? Canaiolo och colorino däremot, de finns bara här, säger Sandro Baldini som blandar i 20 procent av dessa druvor i sin Chianti Classico.
– Men vi gör en supertuscan också, för den amerikanska marknaden. De dricker inte vin som vi, de dricker inte till mat, så de vill ha en sådan stil.

Chianti Classico

Chianti Classico är en av världens äldsta officiella vinregioner. Kartan ritades 1716. Sangiovese är kung, och det är först på senare år som man har börjat peta i regelverket. Fram till för cirka tio år sedan var det tillåtet med en liten dos gröna druvor för att addera frukt och fräschör. Nu är det förbjudet, vilket vissa beklagar med tanke på att det blir allt varmare och en mer alkoholstark sangiovese skulle må bra av en grön partner. Dessutom var det tradition. Hade man bara något halvt hektar malvasia eller trebbiano var det smidigare att slänga dem i det röda vinet än att göra en särskild vinifiering.

Chianti blev DOCG 1984 och ett decennium senare fick Chianti Classico egen DOCG-status (1996). Riserva med minst 24 månaders lagring var den högsta klassifikationen, fram till 2014 då den omdebatterade Gran Selezione infördes. Tanken var att skapa en toppklass-Chianti. Effekten blev snarare den motsatta – det blev ännu mer otydligt. Det fanns redan 19 olika benämningar med Chianti i namnet; dessutom innebar Gran Selezione att Riserva puttades ner från tronen. Skillnaden mellan de två? Marginell. Gran Selezione måste lagras 30 månader och enbart komma från producentens egna odlingar. Lagring på ek är fortfarande frivilligt.

Monte Bernardi

– Det är bättre med subzoner än med Gran Riserva, upprepar Michael Schmelzer på Monte Bernardi, som i och för sig kan förstå att konsortiet ville bättra på ryktet. På 70-talet gjorde Chianti samma misstag som Lambrusco – pumpade ut mängder av billigt vin i stora volymer. Dessutom förpackat i en förförisk bastflaska som tog fokus från den faktiska smaken.

Michael Schmelzer odlar biodynamiskt på sina 15 hektar stora domän strax söder om Panzano. Han är en entusiastisk förespråkare för att vinet ska spegla sin växtplats och sin årgång. Det ska tala terroir. Enligt honom finns det få platser som gör det så bra som just Chianti Classico. Jordmån och läge, lutning och latitud. Det liknar det lapptäcke som gjort Bourgogne så känt. Fast liknelser ligger inte för producenterna här. Det är de för stolta för.

Nittardi

Léon Femfert på Nittardi i Castellina in Chianti säger:
– Vi har mer variation. De flesta lägen i Bourgogne har samma exposition – öst, sydöst – och allt är förhållandevis platt.
Annars är det just Bourgogne många använder som förebild i arbetet med subzoner. Att lägga till ett ortsnamn skulle underlätta på många sätt.
Michael Schmelzer igen:
– Det finns ingen sommelier som skulle säga ”jag har redan tre Bourgogne eller Bordeaux så jag behöver ingen mer”. Att bara ha Chianti Classico är för brett.

Il Poggerino

Inte långt från Lamole hittar vi en annan vingård omgiven av skog. Vägen slingrar sig uppåt, uppåt, och precis när man undrar om man är vilse ligger gården där på höger sida. Il Poggerino, 12 hektar mestadels sangiovese, ekologiskt odlat. Piero Lanza möter upp och sveper med armen över utsikten:
– Det mesta här i Radda är skog, och det är bra för växtsäsongen. Träden svalkar och det blir en slags start-stopp-stress, vi får bra aromer i vinerna.
Poggerinos vingårdar ligger på 400-500 meters höjd, syd-sydväst läge. Vinerna har samma svala elegans som hos I Fabbri. Terroiren har fått Piero Lanza att våga sig på mousserande vin.
– Vi får bra syra här, som behövs i mousserande, så jag provade att skörda lite tidigare, sent i augusti. Då har vi lågt pH och låg sockerhalt men ändå bra aromer. Det skulle inte bli bra som rosé, men utmärkt till bubbel.
Första årgången var 2010. Och druvan? Sangiovese, så klart.

Fontodi och Badia a Coltibuono

Hittills har konsortiet inte varit helt överens om tanken på att lägga till kommunnamn, men med ny ledning är situationen annorlunda. Sedan september 2018 leds konsortiet av Giovanni Manetti, 52, på Fontodi i Panzano, en närmast ikonisk producent som står för klassiskt hantverk och gör en av de mest eftersökta vinerna i Chianti Classico. Och han har brett stöd. Redan i januari 2014 propagerade Roberto Stucchi på Badia a Coltibuono i Gaiole för saken: ”Att skriva ut de nio olika kommunerna skulle etablera ett sammanhang mellan vinet och den terroir det faktiskt kommer ifrån. Nästa steg skulle vara att införa byappellationer, mindre zoner som är distinkta och varifrån det produceras toppviner. Då skulle vi kunna definiera områden med likartad geografi och historia, som Panzano, Monti och Lamole.”

Text och foto: Lena Särnholm

”Chianti Classico borde ta efter Bourgogne”

I ett av Chiantis bättre lägen står en man från Michigan och propagerar för att ta efter Bourgogne. Enligt Michael Schmelzer på Monte Bernardi är subzoner framtiden för regionen. Inte Gran Selezione.

Text och foto: Lena Särnholm

– Titta bara, säger Michael och plockar upp en kantig sten med vita ränder.
– Vi har en otroligt varierad jordmån. Det här är sandsten med quartz. Den reflekterar solen och ger en signal till druvorna att producera mer tanniner.
– Och här, fortsätter han när vi sprungit ner några meter längs sluttningen, det här är galestro. Våra typiska mörka stenar som lagrar värmen under dagen och avger den på natten.
Michael Schmelzer talar så att man förstår, och det är svårt att säga emot. Jordmånen här strax söder om Panzano, i hjärtat av Chianti Classico, är verkligen nyanserad. Gå några meter och du trampar ny mark. För Michael är det just terroiren som borde bättra på Chiantis rykte och göra det enklare för konsumenten, inte en ny kvalitetsbeteckning som i praktiken knuffar ner Chianti Classico Riserva ett pinnhål på prestigestegen.

Chianti Classico är en stor region – 8.000 hektar – men här saknas vingårdsbeteckningar, trots att vinerna kan smaka helt olika. Siena ligger på platta marken, Radda runt 600 meter över havet. Av dagens uppdelning framgår inte vilken stil vinet har, och det är här som den nya benämningen Gran Selezione har stött på motstånd. Vad säger den egentligen? Ja, att vinet måste komma från egna ägor och lagras minst 30 månader, till skillnad mot Riservans 24 månader. Men hur är textur och tyngd, frukt och fräschör? Druvor som har växt på flera hundra meters höjd på branta sluttningar har ett helt annat uttryck än de som stekts av solen på slätten längre söderut.

Michael Schmelzer har inte krupit in bakvägen; hans närvaro i Panzano är påtaglig. Betagen av områdets skönhet och historia har han grundat sina åsikter och övertygelse. Det här är för bra mark för att bara försvinna in i mängden.
– Vi skulle behöva bryta upp vårt stora område och peka på hur differentierad terroiren är, vad det är som gör varje subzon speciell.

Familjen Schmelzer köpte Monte Bernardi 2003. Gården är på 53 hektar, varav 9,5 hektar är planterad med vinrankor. Därtill hyr de 4,8 hektar. Druvorna är mestadels sangiovese, men här finns också canaiolo nero, merlot, cabernet sauvignon, cabernet franc, colorino och lite petit verdot. Odlingen är biodynamisk.
Michael visar stolt runt bland 40-åriga rankor som sträcker sig mot skyn.
– Vi klipper ingenting, det vore som att halshugga dem. Dessutom skulle de bara skjuta ut nya skott.
Av en äldre kvinna som jobbade här före Schmelzers ankomst har Michael lärt sig att det är bättre att vira utväxterna längs den övre vajern. Av henne har han också inspirerats att inte binda upp med plastsnören och inte plantera med för hög densitet.
– Det är inte naturligt, konstaterar han kort.

I historielektionen vi får ingår också en påminnelse om mezzadria, systemet som försvann på 60-talet. Det gick ut på att jordägaren lät bonden behålla hälften av vad ägorna gav, mot att denne och hans familj brukade marken.
– När mezzadria lades ned hade inte ägarna råd att anställa och bönderna inte råd att köpa. Resultatet blev att många gårdar såldes till amerikaner, schweizare, skandinaver. Det var bara de som hade råd.
Därmed försvann en enorm kunskap, nedärvd genom hårt slit och praktisk erfarenhet. En gyllene ålder för kemindustrin, enligt Michael.
– De kom hit med preparat och scheman för hur man skulle spruta mot diverse sjukdomar. Grejen var bara att 90 procent av vad de rekommenderas att spruta mot var mot sådant som aldrig hade förekommit här. Klimatet i Panzano är idealiskt för vinodling.

Stilen på Monte Bernardis viner kan inte beskrivas som annat är terroirtrogna. Det är frukt rakt igenom. Även Bordeaux-inspirerade Tzingarella (cabernet sauvignon 40%, merlot 40%, cabernet franc 15% och colorino 5%) från yngre stockar har den typiska toskanska syran och körsbärskyssen. Eken finns där i bakgrunden, fint integrerad som en stöttande pelare.
Men det var främst för rosén jag kom hit denna augustidag strax före skörd. En bekant i Parma hade tipsat om deras kioskvältare gjord på en klassisk blend av sangiovese, canaiolo nero, malvasia och trebbiano; 12-24 timmar med skalen, frirunnen must, naturlig jäsning och därpå lagrad på fat mellan åtta och tio månader, följt av ett halvår på flaska.
Michael ler lite kärleksfullt.
– Den är slutsåld. Jag råkade även översälja lite till USA.
Han suckar och levererar det jag inte vill höra:
– I fjol fick vi så lite druvor att vi inte gjorde någon rosé, så nästa kommer tidigast 2020. Enligt mig behöver rosé på sangiovese tid, annars blir den inte bra.

Monte Bernardi låter sina viner jäsa med naturlig jäst, filtrerar och klarar inte, använder ytterst lite svavel. Men Michael drar sig för att placeras i facket naturvin.
–Jag känner mig inte riktigt hemma i naturvinsvärlden så som den ser ut i dag – du måste bara bli mer och mer extrem. Då frågar folk bara ”vad ska du hitta på nästa år”?
– Jag vill inte bli känd för lustiga etiketter. Jag vill bara göra bra vin.