Kvinnor kan!

Behövs en kvinnlig sammanslutning i Frankrikes näst största vinregion? Efter Stockholms-besöket i juni måste svaret vara ett tveklös ja. Vinerna är alldeles för bra för att leva ett liv i skymundan.

Text och foto: Lena Särnholm

Under kryssvalven i Bullkyrkan i Gamla stan har ett tiotal producenter från Rhône-dalen radat upp sina flaskor. I fonden finns altaret kvar, liksom lugnet i lokalen. En sober miljö som matchar vinerna perfekt; här hälls inga kraftpaket, klimatet och sorterna till trots. Den gemensamma nämnaren är elegans, struktur, balans. Sinnlighet. Om det beror på att det är kvinnor som håller i taktpinnen ska vi låta vara osagt, men helt klart har de något gemensamt.
Deltagarna kommer från Femmes Vignes Rhône, en grupp kvinnliga vinmakare som har funnits sedan 2004. I dag har de 32 medlemmar. Målet är inte främst att framhäva könet; det är att utbyta erfarenheter, hjälpa varandra på plats och med marknadsföring. Och inte minst, att ha kul.
– Alla gillar att vara en del av en grupp. Många av oss jobbar hemma inom familjen, så det är värdefullt att diskutera med andra, säger Joanna King från Skottland. Tillsammans med sin man driver hon 15 hektar stora Château Unang i Ventoux.
– Vi är i olika åldrar, med olika nationaliteter och bakgrunder, men vi delar samma värderingar och vi är alla småproducenter.

Trots den upplevda gemensamma nämnaren av en slags finstämdhet finns det inget som utmärker viner producerade av kvinnor, menar Elise Renaud från Domaine Salel Renaud i Coteaux de L’Ardèche.
– Jag jobbar med min man och ibland har vi inte samma vision. Men det är mer en fråga om personlighet än om kön, säger hon.
De började med tre hektar 2003. Nu har de elva och producerar sällan mer än 30.000 flaskor per år. Druvorna är en oortodox blandning av viogner, gamay, syrah och chatus. För att nämna ett par.
– Fördelen med ett område som Ardèche (sydväst om Lyon, red anm) är att vi inte är bundna till traditioner och inte har ett känt namn. Vi kan odla och blanda lite som vi vill.
Elise börjar med att hälla en roussane/vermentino som har mjuk, mogen frukt men landar i mineralrik jord. Vinet är en resa i sig och en bra förberedelse på vad som komma skall. En snällt tyglad viogner som på något märkligt vis är både sitt fylliga jag och en dämpad diva. Så kommer ögonhöjaren. En ren roussanne.
– Den kan vara lite svår att odla och är inte så produktiv, men kan vara oerhört intressant ensam.
Vinet, Imagin’aïre, bjuder gul stenfrukt kombinerat med en rustik jordighet. Intressant – det var Elise som sade det.

Därpå följer en balanserad frukt- och tanninblend av gamay och grenache innan vi ger oss på chatus, en druva som likt många andra blomstrade före phylloxeran men sedan fick stå i skamvrån när alla ville ha internationella, lättsålda sorter. I dag finns bara 55 hektar kvar. Synd, tycker Elise, som brinner för de gamla, lokala varianterna.
Mötet med Tréfol, som vinet heter, är en intressant inblick i hur precisa och personliga endruvsviner av udda sorter kan vara. Det är distinkt. Mörka bär. Så kommer tanninerna, utan att nalla på elegansen. Det finns en anledning till att chatus tidigare ofta blandades med nu utrotade courbès, som gav syra och alkohol.
– Är du försiktig i källaren kan det bli mjuka viner. Hos oss växer den i skiffer, det gör att det blir mer elegant. Naturlig jäst? Självklart.
– Det är synd att inte fler odlar chatus. I dag föredrar de flesta merlot och syrah.

Här finns en annan gemensam nämnare i Femmes Vignes Rhône. Att göra det man tror på oavsett tyckande och trender. Strax norr om Aix-en-Provence hittar vi Nathalie Souzan på Domaine Grand Callamand, en före detta medicinsk doktor som nu har elva sorter fördelade på 22 hektar. Inget konstigt i sig, om det inte vore för att hon radar upp ett par vita.
– Fler borde göra vitt i vårt område. Här i Luberon blir det kallt om nätterna så druvorna behåller friskheten. Det viktiga är bara att skörda vid rätt tidpunkt, inte för tidigt, inte för sent. Med klimatförändringarna blir det allt svårare, men vinerna blir intressanta.
De vita är en spegling av sin terroir. Precis som Nathalie beskriver klimatet finns här både frukt och syra. Druvorna är ugni blanc, grenache blanc, vermentino och rousanne. Och så en renrasig sauvignon blanc, inte en av mina favoritdruvor (såvida den inte får umgås med sina aromrika skal en smula). Men hennes Elle får mina fördomar på skam. Glöm nyzeeländsk gräsig motorväg – här får druvans inneboende frukt blomma ut i en rund textur. Med skärpan i behåll, nota bene.
När vi provat igenom hela linjen, rött inkluderat, pekar jag på två flaskor i hinken som hon inte presenterat. Nathalie ler.
– Det där, det är mitt experiement. En japansk kund ville ha mousserande, så vi provade förra året. Vi gjorde ett vitt, ett rosé.
Hon nästan ursäktar sig för att skydda det nya vinet från hårda ord. Här ska inte has några höga förväntningar.
– Det är gjort med den billigare metoden. Det är inte methode traditionel, upprepar hon medan drycken dansar runt i glaset.
Rosén är nästan lika blev som det vita.
– Japanerna vill ha det så, säger hon kort.
Men smaken är det inget fel på. Intensiv röd frukt och tydlig mousse, kanske något skarp. Men som sällskap under ett olivträd i 30-gradig värme kan jag knappast tänka mig något mer svalkande.

Det är övervägande röda viner som presenteras. Föga förvånande – i både norra och södra Rhône dominerar blå druvor. Totalt är drygt 80 procent rött, bara 6 procent är vitt. Resten, 13 procent, är rosé. I norr är syrah kung, och ger generellt viner med finess, struktur och mineral. I söderns mer varierande jordmån med bland annat de kända stenarna galets roulés och den aromrika garriguen växer musklerna. Med grenache som bas i blandningarna blir vinerna mer kraftfulla, generösa och komplexa.
Châteaneuf-du-Pape är rödvinsland, men som i många röda bälten är de vita likt små diamanter. Vignobles Mayards Cuvée La Crau De Ma Mère är inget undantag. Druvorna kommer från två diamentralt olika lotter och blir tillsammans en balanserad hasselnötskombo som verkligen sticker ut. Druvorna är grenache blanc, roussanne, clairette, bourboulenc och picpoul. Medelåldern på stockarna är 45 år, vilket känns på djupet och strukturen. Men som sagt – ett eldklot ner i halsen blir det aldrig.
– Kanske är det så att vi föredrar mer balanserade viner, viner som är behagliga och inte bråkar för mycket, försöker Vignobles Mayards Françoise Roumieux sammanfatta vad Femmes Vignes Rhônes har gemensamt.
Jag kan inte annat än nicka instämmande. Och tillägga – detta är viner med personlighet som varken slickar medhårs eller kliar någon på ryggen.

Lena Särnholm, text och foto

Levande viner utmanar i Luberon

Provence bleka pooljuice utmanas av ett färgstarkt gäng som lägger pengarna på vinvänliga lokaler i stället för Instagram-anpassad fernissa. Frankrikes nästa naturvinsnäste finns i Luberon, landskapet som Peter Mayle skrev upp till turistattraktion.

Text och foto: Lena Särnholm

Alexandre Dalet föreslår att vi möts vid infarten till Ansouis. Han vet att jag aldrig kommer att hitta på egen hand.
Klockan är sex och den vita pizzabussen är punktligt parkerad på praktisk plats. Det ryker redan ur skorstenen som sticker upp från taket. Lika punktlig är Alexandre, som sladdar in och ber mig följa efter. Vi lämnar asfalt och skumpar ut på grus, slingrar upp längs vinfält och skog. Nej, jag hade aldrig hittat utan att ligga tätt bakom hans skåpbil.
Alexandre Dalet tillhör nästa generations vinmakare i Luberon, ett ungt gäng som föredrar naturens nycker framför trygg teknik. Sedan något år jobbar de tillsammans under namnet Qui l’eût cru (”Vem skulle ha trott”). Ett passande namn, då de flesta vinmakare längs bergskammen norr om Aix-en-Provence jobbar i en traditionell stil och pumpar ut rejäla mängder rosé och rött med bett. Ändå erbjuder klimatet bra förhållanden för den som vill arbeta utan hjälpmedel; Provence är den region i Frankrike med mest ekologisk vinmark – tolv procent av arealen. Generös sol i kombination med uppfriskande vind och svala nätter lockar fram fin frukt utan att druvorna förvandlas till monster med alkohol i blodet.

Qui l’eût cru har ett manifest där ekologisk odling ligger i lä. De går ett steg längre, vilket avspeglas i levande viner, där textur och upplevelse går utanför provningsprotokoll. Det här är viner som inte bedöms efter smak och färg. Det är känslan som räknas.
Alexandre Dalet gjorde sin första årgång 2016. Han hyr in sig i en lada som han delar med en kollega. Men snart ska han flytta och det går inte att ta miste på hans glädje.
– Den här är inte byggd för vin. Det finns ingen isolering. För varmt på sommaren, för kallt på vintern. Förr sade man att vinet ska inte röras på vintern när det är kallt, och det stämmer. Då drar det åt sig mer syre.
Våren är sen i år så Alexandre kan inte dra om vinerna trots att vi är långt inne i mars. Han vill undvika svavel. Det är bara att vänta.
Vi provsmakar ändå, direkt från tank. Jag tycker mig känna en utvecklad frukt med personlighet. Men Alexandre är sin egen värsta kritiker.
– Det här är inte rent, säger han och häller ut det röda på gårdsplanen.
– Lite volatila syror, muttrar han om ett annat.
Men i slutändan blir det bra, det visade vinerna han presenterade på mässan La Remis i Arles helgen före.

I grannbyn, något större Lourmarin med sitt magnifika slott, gör Julien Besson vin hos Domaine de la Cavaliere. Julien var tidigare kock i Nice och gjorde sin första årgång 2017. Gården ägs av ett par från San Francisco. Hästar, höns, getter och olivträd kompletterar bilden av ett naturligt jordbruk, som förstärks ytterligare när vi tittar på marken där Julien ska plantera nytt, syrah och sauvignon blanc.
– De här stigarna har vildsvinen gjort, säger han och pekar på något som mer liknar en preparerad vandringsled. Det är med andra ord inte konstigt att han har flera rader eltråd runt de små ekarna med tryffelmycel.

Julien gör vitt, rött och en mörkare rosé, där de vita utmärker sig. Bourbolenc bidrar med oväntad friskhet, men det är hans 100% grenache blanc som får mig på knä. Den bjuder på den där oväntade kombination av mogen frukt, rondör och fräschör som gör vinerna från södra Frankrike så fascinerande.
Vi provsmakar under en spontan picknick stående vid ett stenbord på gårdsplanen. Paté, comté, korvar och baguette med skorpa som skaver mot gommen får vinerna att visa sitt bästa. Solen och umgänget gör inte upplevelsen sämre.

En halvtimme österut inleds besöket med espresso ur åttakoppars mokabryggare med morgonens opastöriserade getmjölk serverad från syltburk. Så är också Domaine de Cabrery mer än en vinproducent. Gården är ett kollektiv med tio vuxna som tillhör rörelsen Longo Maï, ett opolitiskt nätverk som strävar efter att vara självförsörjande. Totalt finns tio kollektiv, varav fem i Frankrike. I Luberon har de 23 hektar – 9,5 är planterade med vinrankor. De odlar även vete, grönsaker, oliver och frukt, samt har höns och getter. I skogen bakom huset byggs ett kombinerat bageri och mejeri. I buskarna bredvid ligger ett ekfat med vinäger.
Jorden skiljer sig markant från den i Lourmarin och Ansouis. Här är den nästan röd.
– Vi har större inslag av lera, förklarar kvinnan som visar runt.

Läget är gynnsamt. Byggnaderna ligger på en kulle omringad av vinfält. Mikroklimatet gör att de kan odla allt från de klassiska sorterna grenache och syrah till sauvignon blanc, viogner och clairette.
– Men det är stora problem med syrah här. Efter 40 år dör de, förklarar hon.
– Det är inte på grund av någon sjukdom, utan för att de blir svaga. De kloner man planterade förr skulle ge hög avkastning och klarar inte angrepp särskilt bra. Så vi har tagit fram egna skott som vi ska plantera.
Att göra massal selection kostar en slant, och det finns inga bidrag att söka trots att de gör arbetet för att höja kvaliteten. Om de däremot skulle köpa färdiga sticklingar av marknadens önskvärda kloner är priset ett annat…
Cabrerys viner följer stilen hos de andra naturvinsodlarna i området; druvan står på första parkett.
– Vi jobbar mycket med maceration carbonic, annars blir vinerna för koncentrerade. Däremot har vi vår rosé i barrique för att få fram andra smaker än de traditionella.
Det blir inte många bilder härifrån. Att ta upp kameran i deras gemensamma generösa hem känns som ett intrång. Och mycket riktigt, de ber mig snällt att inte plåta inne i vineriet ifall någon kontrollant skulle se resultatet och hitta något att anmärka på. Fransk byråkrati är inte att leka med.

Laurent Therond

Thérond Laurent i Menérbes är ingen ungdom men ett föredöme för nätverket. Han har en synnerligen enkel källare med stengolv under huset han själv byggt av trä med isolering av halm.
– Alla som kommer in säger att värmen är speciell. Mjuk på något sätt, säger han under rundturen.
Thérond gör inte bara vin. Hans druvor blir också den solsötaste juice eller hamnar i fruktkorgen. Jag får med några flaskor rött av grenache, syrah och carignan att prova hemma i Sverige i lugn och ro. Han har lite bråttom i dag. Klockan fem är det möte i den kooperativa butiken som drivs av ekologiska bönder från trakten. Där finns allt: kastanjer, ost, kött, grönsaker, vin och skönhetsprodukter.
– Allt kommer från en radie av 80 kilometer, säger Thérond stolt.

En liten bit bort hittar jag Valentin Létoquart som just byggt klart sitt vineri. Ett stort vitt stenhus mitt på slätten. Inget märkvärdigt, men perfekt för vinifikation och lagring. Valentin har gått den långa vägen, läs lärt sig själv genom andra, och skruvar fram de mest drickbara skönheter man kan tänka sig.
– Låt oss prova ute i solen, säger han och drar undan skjutdörrarna, drar ned sina solglasögon och häller upp sin pet nat ”Ghost bottle”, en blend av fyra druvor med mineralisk frukt.
– Friskheten kommer från terroiren, förklarar han och pekar på det steniga Luberon-berget i bakgrunden.
– Norrläge.
Valentin har mest rött, av carignan, syrah och grenache, och jobbar så naturligt det bara går. Ryktet om hans ambitiösa arbete sprider sig; veckan efter får jag höra att vinbaren Ducksoup i London föll för hans viner. ”He’s a really good guy”, som delägaren Rory McCoy skriver till mig. Ja, det hänger ofta ihop. Sympatiska människor gör avtryck i sina viner.

Sista anhalt är Les Maoù, Aurélie och Vincent Garreta, utanför Gordes. Vi stämmer träff i vingården, där vita blommor dominerar den spirande grönskan mellan krumma rankor.
– Det är någon form av vild senap. De fanns inte alls för tio år sedan, nu växer de överallt, säger Vincent.
Les Maoù har inte bara carignan, cinsault, syrah och grenache. De gör också vin av auban och caladoc.
– Auban var väldigt populär i södra Rhône förr i tiden. Den ger hög avkastning och knoppar sent. Men nu rycker många upp den, berättar Vincent och skakar på huvudet.
Som de flesta sorter kan även auban leverera med rätt skötsel och handlag; den påminner om en mjukare version av carignan. Ända fram till 1990-talet var auban en av Frankrikes 20 mest planterade röda sorter.
Caladoc är ett barn av ampelografen Paul Truel och är en korsning mellan grenache och malbec. Ambitionen var att få en grenache-liknande variant mer motståndskraftig mot coulure. Trots att den ger bra tanniner och aromer är den förbjuden i appellationsviner. Men Vincent känner sin druva.
– Jag har provat att göra ett rött mousserande, avslöjar han och jag har svårt att dölja min besvikelse när den inte finns att prova. Tänk att få testa Luberons motsvarighet till Lambrusco!
Vincent förvarar alla flaskor i en container vid sidan av ladan.
– Det är mycket bättre, för där har jag ett kylsystem.
Vi provar några viner ur tank, lutade mot väderbitna barrique i den skarpa solen, som i Provence lätt pressar upp temperaturen över 20 även i mars. Men vinerna är friska i all sin rikedom, bär tydliga spår av jorden och det lätta handlag som Qui l’eût cru förespråkar. Det är bara en tidsfråga innan världens blickar vänds hit. Inte minst med tanke på att det kommer att bli en kamp om naturvinerna från Loire de kommande åren; frost både 2016 och 2017 slog hårt mot avkastningen. Men det finns andra källor.

Lena Särnholm, text och foto