Röda bubblor – en tradition värd att ta på allvar

Lambrusco är inte det enda röda vin som bubblar. Mousserande rött görs världen över – även i Bourgogne. Oavsett vad vinförsäljaren i Dijon säger.

Text och foto: Lena Särnholm

Flaskorna är tätt travade i varenda tillgängligt skrymsle. Vinbutiken i Dijon är välsorterad och välorganiserad, med matchande personal i kostym och dräkt. Mannen ler lite överslätande:
– Rött mousserande? Nej, det har vi inte i Bourgogne. Du menar inte Lambrusco?
Jag insisterar på att det ska finnas, men han kontrar med rosécrémant eller Champagne i samma kulör. Jag lämnar butiken tomhänt.

På Ambassade de Bourgogne i Paris medger Philippe Séré att Bourgogne Mousseux inte är någon storsäljare, men en flaska har de. Han springer ner i källaren, rotar runt och kommer upp med en butelj klädd i rött folie utan baksidesetikett.
– Förr gjordes rött bubbel lite överallt i Bourgogne, men sedan blev crémant och stilla viner mer lönsamt, berättar Philippe.

Mousserande rött vin lever ett liv i skymundan. Det produceras på många ställen där man gör vin, men når sällan utanför byn där det tillverkas. En anledning är det dåliga rykte vintypen fick på 80-talet, när de stora Lambrusco-producenterna fick för sig att de skulle konkurrera med coca-cola i USA. Göra ett slags vuxendricka. Resultatet var en katastrof – en söt kolsyraspetsad sörja med låg alkoholhalt. På burk. Inte blev det bättre när australiska Sparkling Shiraz gjorde samma sak; vinet som producerats med hjälp av vinmakare från Champagne sedan 1881 gick mot en säker död när ”Cold Duck” langades ut.

Ingen har – hittills – försökt sig på att förvandla Bourgogne Mousseux till en söt hybrid, men likväl är produktionen en fläkt mot vad som en gång var. För 150 år sedan gjordes mousserande rött även från de finaste lägena. Det bubblade om pinot noir i såväl Clos Vougeot som Romanée-Conti. 1827 såldes en miljon rött Bourgogne Mousseux i Frankrike, enligt en artikel i Decanter (juni 2017).
Vad var det då som gick snett här?
När appellationen för mousserande i Bourgogne bildades 1943 gällde den vin i alla färger. Men konkurrensen tilltog och försäljningen sjönk. För att komma tillbaka på banan skapades Crémant de Bourgogne 1975 med en av Frankrikes mest strika regler. Appellationen gällde bara vitt och rosé. Bourgogne Mousseux blev kvar för det röda. Och föll i glömska.
– Jag vet inte hur många producenter vi är, mer än att vi är väldigt få. Det är ett traditionellt vin och marknaden är liten, säger Sandie Deboissy på Vitteau-Alberti, vars vin säljs i butiken i Paris.
I likhet med crémant görs det röda enligt traditionell metod och är torrt.
– Vårt vin har mellan 0,8 och 1 gram restsötma. Det var populärt bland lokalbefolkningen, men nu är de som är intresserade ganska gamla. Vi exporterar det mesta, bland annat till Italien, som en ”originalprodukt”.
Vitteau-Alberti håller till i Rully, en by berömd för crémant. Vitteau-Alberti gör uteslutande mousserande, men det röda är en nisch. Andra producenter är bland andra Louis Bouillot och biodynamiska Guy Chaumont som blandar pinot noir med gamay. Trapet-Rochelandet och Paul Chollet gör sina på ren pinot noir.

I Australien har ”Sparkling Burgundy” varit känt sedan slutet av 1800-talet. Samarbetet mellan en doktor från Melbourne och en vinmakare från Champagne var banbrytande. Först försökte de med pinot noir, men klimat och smak ville annat. Snart växlade de över till shiraz (syrah). I dag görs mousserande även av malbec, cabernet sauvignon, merlot och durif.
Dessa viner är både kraftigare och sötare än kusinerna i Bourgogne – och heter inte längre något med Burgundy, sedan EU lyckades skydda namnet.

I USA har den europeiska unionen inte lyckats lika bra med försvaret. André California Champagne & Sparkling wine marknadsför sig stolt som ett alternativ för den som vill ha sina bubblor men inte kan eller vill betala för äkta vara. I sortimentet finns en ”Cold Duck” för cirka 50 svenska kronor. ”Think of Cold Duck as a standard table wine, that brings a little class to your dinner (after all it’s bubbly)”, står det på hemsidan. Bloggaren Wine Chef håller inte med: ”… den sirapsaktiga söta elixiren var inte ens värt ett andra glas.”

I Italien är de olika sorterna av Lambrusco de mest kända varianterna, men rött mousserande görs i många regioner, även så långt söderut som i Kampanien och Basilikata där druvan företrädesvis är aglianico. Det blir ett spännande vin med kraft och textur, men med bubblor och frukt som lättar upp. Således mångsidigt och går bra till en rad olika rätter.
Gutturnio är liksom Lambrusco från Emilia-Romagna, men har en mer vinös struktur. Det kan också göras i en stilla variant. Druvorna här är barbera och croatina (bonarda), där den förra står för 55-70 procent. Proportionerna är naturliga – barbera är lite mer produktiv än croatina.

England har insett att mousserande vin passar deras terroir bättre än stilla, liksom att vitt går före rött. Några producenter experimenterar med röd vinifikation för att få sina bubblor. En är Bolney Estate i Sussex som har gjort vin sedan 1972. Deras Cuvée Noir är gjord av dornfelder och har legat 18 månader på fällningen. Traditionell metod och helt torrt. Toner av körsbär och blåbär, men aningen tunt.
Att de valde dornfelder och inte något mer känt som pinot noir var noga uträknat. Denna tyska korsning, dock en vitis vinifera, mognar fint i det milda men gråa vädret.

På andra sidan Atlanten experimenteras det frisk, i avsaknad av vinlagar à la Europa. Här är man heller inte rädd för att använda hybrider, särskilt inte norröver, eftersom klimatet är en utmaning med kalla vintrar. De använder köldtåliga hybrider som inte bara klarar kylan utan också nöjer sig med mindre besprutning.
Ett rött sprakande exempel finns i Quebec, där Domaine Bergeville gör en torr variant av frontenac noir, sabrevois, marquette, radisson och ste-croix. Vinet är ganska kraftfullt men påminner i smak om gamay och pinot noir och känns lätt i kroppen tack vare moussen.

Fyller då rött mousserande någon funktion? Uppenbarligen. Annars skulle det knappast ha överlevt på så vitt skilda ställen. En av de mest passionerade ambassadörerna är Alberto Paltrinieri, som gör Lambrusco utanför Modena. Han är dock noga med att påpeka att man inte kan klumpa ihop alla sorter och bara säga ”Lambrusco”.
– En Grasparossa är väsensskild mot den lättare Sorbara, säger han och håller upp två flaskor. Den ena är nästan svart, den andra liknar rosé.
Styrkan med röda bubblor är att de kombinerar det bästa från vinvärlden: frukt och syra med tanniner och en mousse som lyfter och lindar in. Går att dricka i ensamt majestät – såvida det inte handlar om Paltrinieris syrariviga ”Radice” av Lambrusco di Sorbara – och till många olika typer av rätter, allt från sallad till grillat kött.

Lena Särnholm, text och foto

Läs även:

Koi – kompromisslös bubblare

Låt det bubbla i alla kulörer

Emilia-Romagna – smörgåsbordet med, som börjar ta för sig (Storchi, Paltrinieri, San Paolo, Orsi, Bortolotti, Cantelli)

Novebolle ger prosecco en match

Traditionell metod lyfter lambrusco

Gambero Rosso provar utan skygglappar

Emilia Romagna spänner musklerna

Lambrusco har hittat hem

Emilia Romagna spänner musklerna

BOLOGNA. Här finns kust, berg och slättland. Ett lapptäcke av olika jordar. Lokala druvsorter med karaktär. Vinodlare med nedärvd kunskap och en smittande entusiasm. Det är dags att upptäcka Emilia Romagnas vinkällare.

– Det här serveras som som välkomstdrink på Massimo Botturas Osteria Francescana, säger den propert klädda mannen, lägger ena armen bakom ryggen och häller upp Belleis Lambrusco di Sorbara som fått samma fostran som champagne. I en blindprovning hade det varit svårt att peka ut den som outsidern.
Denna eleganta lambrusco med sorbarans spetsiga syra serveras alltså på den trestjärniga restaurangen i Modena. Det om inte annat borde få tvivlarna att sluta se snett på denna mångsidiga sort, som finns i ett 60-tal kloner.

Lambrusco i dess alla varianter var bara ett inslag på Enologica, vinmässan i Bologna som vill visa upp bredden i Emilia Romagna. Regionen är Italiens tredje största vinproducent, men förknippas knappast med klass. Detta trots att landets första vita DOCG-vin (albana) kommer härifrån. Fast hur det gick till får folk fortfarande att rodna. ”En politisk kompromiss”, sägs det. Oavsett, med lågt skördeuttag och rätt skötsel skäms den inte för sig. Dessutom förmår albana – i likhet med andra vita sorter här – att vara tilltalande i såväl torr och söt som mousserande skepnad. Andra druvor med samma egenskap är grechetto gentile (pignoletto), ortrugo, famoso och spergola. För att nämna några.

Pignoletto kommer från kullarna precis söder om Bologna; sedan 2010 tillhör Colli Bolognese Pignoletto elitserien med sin DOCG-stämpel. Ungefär 70 procent av produktionen är frizzante, det pärlande vinet med lägre tryck än spumante.
– 2003 gjordes tre miljoner flaskor, förra året tio miljoner. Framöver väntar vi en ytterligare ökning med 40 procent. Det blir en utmaning att behålla den höga kvaliteten, säger konsortiets Luca Gardini.
– Grechetto gentile – som druvan heter – är nämligen inte helt lätt att odla.
Men Emilia Romagna har alla förutsättningar att lyckas. Här lever industrier, kooperativ och småodlare sida vid sida, väl medvetna att de behöver varandra. Jättarna kan göra research och bedriva forskning, medan de mindre är kreativa och experimenterar, vilket de stora kan inspireras av. Historiskt har det alltid varit så här och det är ingen slump att kooperativen spelat och spelar en stor roll. Respekt för ett väl utfört arbete ligger i lokalbefolkningens dna.

Dessutom tycks vinden ha vänt. Allt fler unga är beredda att kavla upp ärmarna. Och det är inte bara nästa generationen som vill börja göra vin – Alessandro Zanardi, 24, presenterar sin första årgång. Båda hans föräldrar är läkare. Hans jämnåriga kompis Alessandro Fedrizzi har gjort några fler säsonger. På Enologica har han hjälp av sin pappa veterinären att hälla vin.
– Det är spännande. Helt nytt för mig, säger pappa stolt.
Alessandro Fedrizzi kommer inte från någon vinmakarfamilj men har uppenbarligen Bacchus i blodet. Grannen var vinmakare och den lilla Alessandro fascinerades över hur det hela gick till.
– När jag var 13 köpte jag druvor av honom och försökte göra vin hemma i en hink, säger han och ler.
– Hur det smakade? Det blev svart.
Men talang har han. Jag provar en pignoletto frizzante, gjord enligt traditionell metod med tolv månader på jästfällningen. Vinet buteljerades för bara en månad sedan. Ungt, friskt och komplext. Alessandro har också en chardonnay, ett under av fräsch, gul frukt och integrerad syra. Favoriten är nog ändå barbera frizzante, gjord på samma sätt som pignoletton. Det har en vinös tannintextur, bra frukt och energi genom bubblorna.
– Jag tillsätter inte socker som dosage, i stället tar jag lite ojäst must av samma druva. Det blir mer elegant då, säger han.

Traditionen att göra rött mousserande är stark i Emilia Romagna. Förutom lambrusco, med epicenter i Modena, finns gutturnio, en karaktärrsfull blandning av barbera och croatina (bonarda) runt Piacenza. Proportionerna med lite mer barbera är naturens eget beslut; förr samplanterades druvorna och barbera är aningen mer produktiv. Den bidrar med syra och skärpa – croatina ger frukt och tanniner.
– Vi dricker det gärna lite svalare, säger journalisten Antonio Paolini, som under ett seminarium om gutturnio uppehöll sig länge kring just serveringstemperatur. Fel temperatur och vinet har ingen chans att visa sin potential. För den finns.
– Gutturnio är det ultimata vinet, det lever med hela måltiden. Servera det rejält kylt som aperitif, sedan kan det följa med genom alla serveringar. Vårt kök är ganska tungt och fett, så vi behöver ett vin med fräschör som rensar gommen.
Gutturnio görs också i en stilla version, men det är frizzante som är kung. Att mousserande viner är så stort här har (också) en naturlig förklaring. Förr buteljerades vinet på hösten men började jäsa igen när temperaturen steg på våren. Och det blev inte alls så dumt.

Ortrugo är en annan druva som är lika utmärkt stilla som med bubblor. Dna-analyser visar att den härstammar från där den odlas, runt staden Piacenza. Det är en märklig känsla att strosa runt på Apenninernas sluttningar och plocka snäckskal. Men för miljoner år sedan låg området under vatten; jorden är rik på kalk och ger bra energi till vinerna.
En annan druva som trivs bra här är den aromatiska malvasia di candia aromatica. Några av mina favoritproducenter skapar underverk av denna delikatess – Croci, Denavolo, Casé, Il Poggio och Montesissa Emilio, alla kända för att peta så lite som möjligt i processen.

Vilka imponerade då mest på Enologica 2017? Förutom de unga killarna Alessandro och Paltrinieri var det inget som fick mitt hjärta att direkt slå volter, däremot förundrades jag av den genomgående höga kvaliteten, och att Lambrusco di Sorbara blir så bra med traditionell metod. Sist men inte minst har vi sangiovese, som trivs lika bra i Romagna som i Chianti. Uttrycket blir ett annat, ja, men det är en fråga om smaksak, vad man föredrar. Gillar du ett renare, rustikt vin laddat med frukt och terroir – testa då något från Romagna. Villa Papiano, Colombara (även snygga vita av pagadebit och albana), Tenuta Santa Lucia och Nicolucci.
Vill du prova något annorlunda rött, gå för Villabonis 100 procent malbo gentile – dock en mardröm för den som månar om ett bländande leende – eller Villa Ventis Centesimino, en lokal röd druva med potential att bli populär utanför landets gränser; helt rätt i tiden med ett nedtonat, elegant uttryck men ändå laddad med frukt.

Emilia Romagna är väl rustat för framtiden.

Lena Särnholm, text och foto

Läs även:

Koi – kompromisslös bubblare

Låt det bubbla i alla kulörer

Emilia-Romagna – smörgåsbordet med, som börjar ta för sig (Storchi, Paltrinieri, San Paolo, Orsi, Bortolotti, Cantelli)

Novebolle ger prosecco en match

Röda bubblor – en tradition värd att ta på allvar

Traditionell metod lyfter lambrusco

Gambero Rosso provar utan skygglappar

Lambrusco har hittat hem

Havet finns kvar i vinerna från Piacentini

Bourgogne är ett makalöst lapptäcke. Men fransoserna är inte ensamma i matchen om terroir. Kullarna söder om Piacenza har en minst lika variationsrik mosaik; ett ärr från när två kontinentalplattor kolliderade, havet trängdes undan och Apenninerna reste sig.
– Ta dem. Du får dem som minne, säger Elisabetta Montesissa och räcker mig en näve snäckskal som hon just har plockat i sin vingård.

Fortsätt läsa ”Havet finns kvar i vinerna från Piacentini”