På upptäcktsfärd i Bologna

BOLOGNA. Fem timmar försenad med flyget, och frustrerad över förspilld tid i Frankfurt, går pulsen ner så fort jag öppnar dörren till Enoteca Favalli. En långsmal lokal möblerad med vinflaskor till vänster och en bardisk till höger. Dämpad belysning, småbord, en griffeltavla. Miljön är bekant.

Jag klättrar upp på en stol och spanar in hyllorna. Etiketterna liknar små konstverk. Dubbelbottnade illustrationer och kreativa typsnitt. Det blir svårt att välja bland godsakerna. Men så börjar jag läsa på griffeltavlan. Det enda jag känner igen är Alturas gyllengula terroirtrogna ansonica från Isola del Giglio. Säreget i sin karaktär och en kär favorit, men det kan man ju inte beställa i Bologna. Här ska provas lokalt!

Simone Favalli är en utmärkt guide. Redan efter ett trevande halvglas spikar han min smak och vet vad jag vill ha. Den tänkta timmen blir två och jag bjuds på en resa bakom kulisserna, ner i historien och traditionen. Emilia Romagna må mest vara känt för sin mat – mortadella, parmesan, pasta och den silkeslena balsamvinägern icke att förglömma – men vinerna har alltid funnits där, som trogna stöttepelare att sätta tallriken i rampljuset. En otacksam uppgift, för vinerna håller minst lika hög kvalitet.
Det har hänt mycket de senaste åren. Producenterna har insett att deras styrka ligger just i det lokala. De autoktona druvsorterna. Kulturen. Passionen. De marknadsför sina viner inte bara som en dryck – de levereras med en berättelse om var de kommer ifrån som förklaring till varför de smakar som de gör.

Efter några dagar här står det klart att Emilia Romagna verkligen är två olika regioner, hopbuntade av administrativa skäl. Här är det ingen som talar om Emilia Romagna. Antingen bor man i Emilia eller i Romagna. Vinerna skiljer sig också åt. I Romagna är man stolt över sin albana – Italiens första vita vin med DOCG – och sangiovese med ett helt annat uttryck jämfört med hos grannen i Toscana. Här är frukten mer framträdande och intensiv, tanninerna mjukare och eken nedtonad. I Emilia växer en skog av säregna sorter som hittat ett hem just här – ortrugo i Piacenza är en favorit, som i likhet med min andra ömma punkt chenin blanc klarar att klä sig i allt från torrt till sött och mousserande.

Favalli är bara en av flera utmärkta vinbarer som har dykt upp i Bologna på senare tid. Här är fokus på viner framställda med så liten påverkan som möjligt. Simone Favalli drar sig för begreppet ”naturviner”.
– Det är svårt att förklara vad det egentligen står för, alla gör ju på sitt sätt, säger Simone, som i stället behandlar varje vin som en egen person.
Favalli öppnade för drygt två år sedan, under arkaderna alldeles nära de två lutande tornen.
– Intresset för hantverksviner tog fart för några år sedan, mest bland de yngre. Och det handlar inte bara om viner från regionen, de är nyfikna på andra delar av Italien och även från andra länder. Visst är det en trend, men jag är övertygad om att den är här för att stanna. Har man en gång smakat de här vinerna finns ingen väg tillbaka.
Två timmar blev tre, men i Bologna behöver du inte ha ena ögat på klockan. Det är först framåt midnatt som staden lever upp och kommer till sin fulla rätt.

Det är inte lätt att hitta till Camera a Sud. Å andra sidan är det en njutning att tappa riktning i Bologna. Husen, gatorna, gränderna – det är som att irra runt i ett museum med nya rum runt varje hörn. Plötsligt dyker det upp, korsningen med den gulmålade fasaden och affischer som ”Silence is sexy”. En cykel hänger på väggen, en kvinna sitter på bänken och röker.
Ägaren Lorenzo Spagnolo halvligger över bardisken fullt upptagen med sin lunchpanini. Kaffekoppen är redan tom.
– Men hej! Slå dig ner så hämtar jag Cenè.
Han knycklar ihop papperet med några munsbitar kvar och försvinner bakom disken. Det är ett år sedan jag var här men han minns vad jag gillar. Porta del Ventos skalmacererade catarratto i en specialedition för Camera a Sud. Lorenzo och jag råkar ha samma smak.
Han häller upp det aprikosfärgade vinet och ler.
– Salute!
Vi skålar och han hittar en plats åt mig, trots att jag är ensam och lokalen redan full. Camera a Sud är populärt, och det är inte bara vinlistan med naturlig slagsida och de humana priserna som drar. Charmen fullkomligen osar ur väggarna. Hyllorna är byggda av trälådor, överlastade med böcker, tidningar, vinflaskor, lampor. Lite av varje som råkat ställts där och blivit kvar. Och kvar blir man själv. Timmen blir två, och se där – en bok som ser intressant ut.
När jag kommer ut har gatlyktorna börjat glimra.

Bologna är en fascinerande stad, lämnar ingen oberörd. Här lever historien sida vid sida med nutiden, sociala skikt blandas. Utanför en butik som tillverkar fioler och andra instrument som kräver sin plånbok sitter en narkoman och försöker få sitt fix. Inget göms undan, allt lyfts fram och mixen får människor att leva till max.
Det gäller också restauranger och barer. Här finns ställen som Osteria del Sole, som öppnade 1465 och än i dag har sångförbud sedan kommunisterna drog in och försökte värva folk med sina stämmor. Här finns barer i neon med drinkar i matchande kulör. Här finns traditionella trattorior som trillar pasta dag efter dag. Och sedan några år även ett par ställen med fokus på naturvin. Ja, Bologna är sen på bollen, å andra sidan går staden sin egen väg. Paris, London, New York och Köpenhamn trängs alla runt samma namn. Frank Cornelissen, La Stoppa, Sébastien Riffault, Alexandre Bain, Robinot, Barranco Oscuro… I Bologna kör de först och främst lokalt, i andra hand italienskt; kändisarna är kryddan för den fega.

Stefano och Elisa tog över Enoteca Storico Faccioli 2012. De har gett den historiska baren en energikick. Atmosfären från förr är omisskännlig och på hyllorna trängs flaskor med varierande grad av grumlighet. Stefano häller upp en skalmacererad vermentino från biodynamiska Mandroi, en vingård jag aldrig hört talas om men nu tagit till mitt hjärta.
Klockan är 21.50, de stänger om tio minuter. Vid ett bord njuter två fotografer från London en lokal lambusco. Halva flaskan är kvar.
– Slå dig ner, vi har inte bråttom, säger de och tittar på Stefano.
Han ler tillbaka och undrar om jag vill prova något annat.

Enoteca Storico Faccioli slog upp dörrarna för nästan hundra år sedan. 1924 öppnade Olindo Faccioli sin kombinerade pub och butik, serverade vitt och rött och något att tugga på. Tio år senare var tiderna tuffa. För att slippa obehagliga överraskningar sov han över i butiken. Det känns som att han kunde ligga där bakom den mörkboaserade disken än i dag. Jag bara väntar på att få höra höga snarkningar.

Vini scelti
En taxiresa tio minuter bort ligger Enoteca Ai Vini Scelti, väl värd en omfärd. Här finns inga stängningstider; när glasen är tomma skjuts borden åt sidan och benen börjar spritta. Klart att kvällen ska avslutas med lite dans.
I Bologna vet du aldrig vad som händer härnäst. Men en sak är säker – allt är en upplevelse. Som du vill uppleva igen och igen.

Lena Särnholm, text och foto