Låt det bubbla i alla kulörer

Varför rosa bubblor när det finns röda? Låt sommaren 2019 bli året då vi går över gränsen.

Text & foto: Lena Särnholm

Mönstret är bekant. Så snart naturen svidar om till grönt byts rött mot rosa i glasen. Men att döma av årets marknadsföring räcker det inte längre med rätt nyans – det ska gärna bubbla också. Men varför stanna där? Slut cirkeln och få allt i ett. Det är på tiden att omvärlden upptäcker lambrusco och värderar det för vad det är – en av vinvärldens mest mångsidiga skådespelare som klarar alla roller med rustik finess.
Och kanske är saker på gång. Några svenska importörer har haft röda bubblor ett par år, högkvalitativa sådana som Saetti, Denny Bini, Crocizia och Camillo Donati, vinbönder som sliter så naturligt de kan i ett klimat som bjuder motstånd med fukt och hetta.

Att det är svårt att odla ekologiskt på slätten runt Modena bekräftas av Fabio och Alesso Altariva, far och son på familjegården Fattoria Moretto. De har fördelen av att bo sydöst om Modena, nära Castelvetro di Modena, där bergen tar vid.
– Vi ligger på 200 till 250 meters höjd, så det är lättare för oss. Vi har alltid lite vind som friskar upp. Dessutom har vi grasparossa som är tåligare än till exempel salamino och sorbara som odlas på slätten, säger Alesso Altariva, på Sverigebesök med pappa Fabio.
De utgick från Stockholm och besökte därefter Delsbo och Järvsö, där pizzabuffen på Bergshotellet med 60 gäster gjorde succé. Få kombinationer är bättre än platt deg toppat med godsaker och lambrusco i glaset.
– Folk var nyfikna på att få veta mer om lambrusco, om historien och smaken. De hade hört att vinet skulle vara billigt och av låg kvalitet, men verkade förstå att det inte alls behöver vara så, säger Alessio.
Han och pappa Fabio driver vingården tillsammans med Fabios bror Fausto och är officiellt ekologisk sedan 1997.

Fattoria Moretto växte fram successivt. Det startades av Fabios och Faustos far Domenica Altariva, som köpte lite mark för att göra vin till familjen. Det dröjde inte förrän hobbyn blev en heltidssysselsättning, som sönerna tog över 1991.
Mest mark är tillägnad sorten Lambrusco Grasparossa di Castelvetro, men de har även ett hektar grechetto gentile, som hos Moretto blir en flörtig frizzante med dansanta bubblor, inlindade i en jordig fruktighet.
Alesso förklarar den mjuka strukturen:
– Alla våra viner ligger runt 2,5 bar,  och allt görs numera i autoklave enligt metodo martinotti (charmatmetoden, med jäsning i tank under tryck, reds anm).
– Förr fick det jäsa klart i flaskan, för man hade inte dagens teknik. Det gjorde att det kunde bli problem med defekter och sådant. Nu kan vi få ett renare och mer kontrollerat resultat, plus att vi kan använda mindre svavel. Det är också därför vi ser till att alltid ha bra syra i vinet, det skyddar naturligt.

Moretto gör också en rosé på grasparossa, vilket är ovanligt. Denna variant av lambrusco (det lär finnas 60 olika sorter) är av det tuffare slaget med tydliga tanniner . Inte helt enkel att vinifera till rosa.
– Därför gör vi bara rosé de år som kvaliteten på druvorna är riktigt bra. Den senaste årgången som vi har är 2016. Året efter blev det en liten skörd, så allt fick bli röd lambrusco, och i fjol var inte syran tillräckligt hög för rosé.
Alesso hämtar kvällens sista rosa flaska, vars vätska skummar friskt när den glider ner i glaset. Glöm allt snack om att rosé prompt måste drickas ungt – Morettos version hade gärna fått stanna i källaren något år till. Intensiv frukt, men lätt känsla trots viss tyngd av tanniner. Och så bubblorna…
Efterfrågan ökar, men Alesso upprepar anledningen till den lilla produktionen:
– Det finns helt enkelt ingen tradition av att göra rosé av grasparossa. Druvan har för stor kropp, gör sig bättre som matvin.

Men den som är besatt av rosa kan ändå hitta hem i lambruscofamiljen. Det är bara att ta sig norr om motorvägen, till Sorbara, där Lambrusco di Sorbara odlas. Denna variant har låg halt antocyaner och blir ljus i färgen trots röd vinifikation. Här är också syran mer uttalad än i grasparossa. Dock blandas den nästan alltid med salamino; sorbara är en av få druvor som är enkönad och måste ha sällskap för att bära frukt.
En av de bästa producenterna av druvren sorbara är Paltrinieri – ja, jag har tjatat om dem tidigare, men det är deras Radice som fick mig att upptäcka hur torr och uppfriskande lambrusco kan vara. Paltrinieri har betytt mycket för att putsa upp lambruscons rykte; väggen i deras cantina är full av diplom och utmärkelser.

Så att prata om lambrusco som ett enda vin låter sig inte göras. Det är bara att ställa ett glas med sorbara bredvid en grasparossa och spännvidden blir tydligt synlig. Rosa mot svart. Syra mot tanniner. Röda bär-toner mot bigarråer med bett. Det finns en lambrusco för varje tillfälle, men härligast är ändå ett där hjärnan stimuleras av den fascinerande kombinationen av tanniner och bubblor. Och färgen. Rött mousserande, anyone? Ja, tack. Till och med i Vosne-Romanée var bubblande pinot noir i röd skrud en tradition innan det stilla totalt tog över.

Läs mer om mig som oberoende vinjournalist/vinbloggare/sommelier

Lambrusco har hittat hem

Lambrusco brottas fortfarande med sitt rykte. Men inte länge till. Denny Bini är en av de dirigenter som bäddar för det röda bubblets återkomst.

Historien börjar bli tjatig, men vi drar den igen. Lambrusco i dess vilda varianter var vad bönderna drack till vardags i trakterna kring Parma och Modena. Ett visserligen enkelt vin, men rejält och robust och utsökt till det lokala köket. Sedan hände något. På 80-talet skulle vinet lanseras i USA, som ett vuxet alternativ till coca-cola. Det var inte bara en lång resa över Atlanten; vinet var också en skugga av sitt genuina jag. Det som såldes till jänkarna var en röd skummande förvrängning, med låg alkohol och hög sötma. Succén var given – och vinets seriösa sida begraven.
Men i likhet med andra stora vinregioner som också slagit i taket – Champagne, Bordeaux, Napa Valley – har en revolution startat i andra änden. Bland gräsrötter som sörjer det som en gång var. Lämna de stora slotten i Bordeaux och du hittar balanserade versioner av den ljusare, friskare claret som en gång gjorde regionen känd. I Champagne satsar allt fler odlare på att själva stå för hela kedjan, från planta till buteljering under eget namn. I Lambrusco överger de hängivna bönderna den enklare charmatmetoden till förmån för metodo ancestrale, med den andra jäsningen i flaska. Helst utan att degorgera. En av dem är Denny Bini på Podere Cipolla, sydväst om Reggio Emilia.
– Vi odlar inte bara vin utan också olika frukter, för den biologiska mångfalden. Monokultur är aldrig bra, säger Denny Bini.

Han är på RAW i London för att presentera fem av sina viner, och visa vilken bredd Lambrusco erbjuder. När jag ser de olika kulörerna, gnistrande energiknippen i väntan på att någon ska befria dem från korken, tänker jag på Alberto Paltrinieri i Sorbara, min måttstock vad gäller Lambrusco. Han hävdar bestämt att man kan inte säga bara ”Lambrusco”.
– Det är som att säga ”rött vin”. Det finns så många varianter. Sorbara är till exempel väsensskilt från Grasparossa, proklamerade han vid vårt besök i somras.
Den som en gång provat igenom hela familjen Lambrusco kan omöjligt säga emot. Lambrusco di Sorbara, den lättaste och vassaste varianten vad gäller syra, kan vara så tuff att den kräver mat på bordet. Grasparossa och Salamino är mörkare och kan med en gnutta restsötma, amabile, fungera som törstsläckare i ensamt majestät.

IMG_2596.jpg

Denny Bini vet att varje ögonblick kräver sitt vin, så han har allt ifrån den publika FUSO 21 till en klassiskt snustorr, tanninrik och djupt röd blend av flera Lambuscosorter plus malbo gentile (Ponente 270). Han gör också en rosé och den elegant, flörtiga Levante 80; majoriteten består av malvasia aromatica di candia, uppstramad med lite spergola och sedan 5% moscato giallo för en kryddig spets. Levante 90 kommer från ett fält om 0,2 hektar, så fler än 1500 flaskor blir det sällan. Så många fler blir det inte heller av Ponente 270, knappt 2000 flaskor.
Denny Bini jobbar hårt på att göra så lite som möjligt, vilket kan vara knivigt i detta generösa landskap där solen steker och luftfuktigheten är hög. Men han vägrar kompromissa. Odlar organiskt, skördar för hand, naturlig jäst, ytterst lite svavel – om ens något, ingen klarning eller filtrering. Han har rätt att le stolt när mässbesökarna glömmer att spotta.

Lena Särnholm, text och foto