Emilia Romagna spänner musklerna

BOLOGNA. Här finns kust, berg och slättland. Ett lapptäcke av olika jordar. Lokala druvsorter med karaktär. Vinodlare med nedärvd kunskap och en smittande entusiasm. Det är dags att upptäcka Emilia Romagnas vinkällare.

– Det här serveras som som välkomstdrink på Massimo Botturas Osteria Francescana, säger den propert klädda mannen, lägger ena armen bakom ryggen och häller upp Belleis Lambrusco di Sorbara som fått samma fostran som champagne. I en blindprovning hade det varit svårt att peka ut den som outsidern.
Denna eleganta lambrusco med sorbarans spetsiga syra serveras alltså på den trestjärniga restaurangen i Modena. Det om inte annat borde få tvivlarna att sluta se snett på denna mångsidiga sort, som finns i ett 60-tal kloner.

Lambrusco i dess alla varianter var bara ett inslag på Enologica, vinmässan i Bologna som vill visa upp bredden i Emilia Romagna. Regionen är Italiens tredje största vinproducent, men förknippas knappast med klass. Detta trots att landets första vita DOCG-vin (albana) kommer härifrån. Fast hur det gick till får folk fortfarande att rodna. ”En politisk kompromiss”, sägs det. Oavsett, med lågt skördeuttag och rätt skötsel skäms den inte för sig. Dessutom förmår albana – i likhet med andra vita sorter här – att vara tilltalande i såväl torr och söt som mousserande skepnad. Andra druvor med samma egenskap är grechetto gentile (pignoletto), ortrugo, famoso och spergola. För att nämna några.

Pignoletto kommer från kullarna precis söder om Bologna; sedan 2010 tillhör Colli Bolognese Pignoletto elitserien med sin DOCG-stämpel. Ungefär 70 procent av produktionen är frizzante, det pärlande vinet med lägre tryck än spumante.
– 2003 gjordes tre miljoner flaskor, förra året tio miljoner. Framöver väntar vi en ytterligare ökning med 40 procent. Det blir en utmaning att behålla den höga kvaliteten, säger konsortiets Luca Gardini.
– Grechetto gentile – som druvan heter – är nämligen inte helt lätt att odla.
Men Emilia Romagna har alla förutsättningar att lyckas. Här lever industrier, kooperativ och småodlare sida vid sida, väl medvetna att de behöver varandra. Jättarna kan göra research och bedriva forskning, medan de mindre är kreativa och experimenterar, vilket de stora kan inspireras av. Historiskt har det alltid varit så här och det är ingen slump att kooperativen spelat och spelar en stor roll. Respekt för ett väl utfört arbete ligger i lokalbefolkningens dna.

Dessutom tycks vinden ha vänt. Allt fler unga är beredda att kavla upp ärmarna. Och det är inte bara nästa generationen som vill börja göra vin – Alessandro Zanardi, 24, presenterar sin första årgång. Båda hans föräldrar är läkare. Hans jämnåriga kompis Alessandro Fedrizzi har gjort några fler säsonger. På Enologica har han hjälp av sin pappa veterinären att hälla vin.
– Det är spännande. Helt nytt för mig, säger pappa stolt.
Alessandro Fedrizzi kommer inte från någon vinmakarfamilj men har uppenbarligen Bacchus i blodet. Grannen var vinmakare och den lilla Alessandro fascinerades över hur det hela gick till.
– När jag var 13 köpte jag druvor av honom och försökte göra vin hemma i en hink, säger han och ler.
– Hur det smakade? Det blev svart.
Men talang har han. Jag provar en pignoletto frizzante, gjord enligt traditionell metod med tolv månader på jästfällningen. Vinet buteljerades för bara en månad sedan. Ungt, friskt och komplext. Alessandro har också en chardonnay, ett under av fräsch, gul frukt och integrerad syra. Favoriten är nog ändå barbera frizzante, gjord på samma sätt som pignoletton. Det har en vinös tannintextur, bra frukt och energi genom bubblorna.
– Jag tillsätter inte socker som dosage, i stället tar jag lite ojäst must av samma druva. Det blir mer elegant då, säger han.

Traditionen att göra rött mousserande är stark i Emilia Romagna. Förutom lambrusco, med epicenter i Modena, finns gutturnio, en karaktärrsfull blandning av barbera och croatina (bonarda) runt Piacenza. Proportionerna med lite mer barbera är naturens eget beslut; förr samplanterades druvorna och barbera är aningen mer produktiv. Den bidrar med syra och skärpa – croatina ger frukt och tanniner.
– Vi dricker det gärna lite svalare, säger journalisten Antonio Paolini, som under ett seminarium om gutturnio uppehöll sig länge kring just serveringstemperatur. Fel temperatur och vinet har ingen chans att visa sin potential. För den finns.
– Gutturnio är det ultimata vinet, det lever med hela måltiden. Servera det rejält kylt som aperitif, sedan kan det följa med genom alla serveringar. Vårt kök är ganska tungt och fett, så vi behöver ett vin med fräschör som rensar gommen.
Gutturnio görs också i en stilla version, men det är frizzante som är kung. Att mousserande viner är så stort här har (också) en naturlig förklaring. Förr buteljerades vinet på hösten men började jäsa igen när temperaturen steg på våren. Och det blev inte alls så dumt.

Ortrugo är en annan druva som är lika utmärkt stilla som med bubblor. Dna-analyser visar att den härstammar från där den odlas, runt staden Piacenza. Det är en märklig känsla att strosa runt på Apenninernas sluttningar och plocka snäckskal. Men för miljoner år sedan låg området under vatten; jorden är rik på kalk och ger bra energi till vinerna.
En annan druva som trivs bra här är den aromatiska malvasia di candia aromatica. Några av mina favoritproducenter skapar underverk av denna delikatess – Croci, Denavolo, Casé, Il Poggio och Montesissa Emilio, alla kända för att peta så lite som möjligt i processen.

Vilka imponerade då mest på Enologica 2017? Förutom de unga killarna Alessandro och Paltrinieri var det inget som fick mitt hjärta att direkt slå volter, däremot förundrades jag av den genomgående höga kvaliteten, och att Lambrusco di Sorbara blir så bra med traditionell metod. Sist men inte minst har vi sangiovese, som trivs lika bra i Romagna som i Chianti. Uttrycket blir ett annat, ja, men det är en fråga om smaksak, vad man föredrar. Gillar du ett renare, rustikt vin laddat med frukt och terroir – testa då något från Romagna. Villa Papiano, Colombara (även snygga vita av pagadebit och albana), Tenuta Santa Lucia och Nicolucci.
Vill du prova något annorlunda rött, gå för Villabonis 100 procent malbo gentile – dock en mardröm för den som månar om ett bländande leende – eller Villa Ventis Centesimino, en lokal röd druva med potential att bli populär utanför landets gränser; helt rätt i tiden med ett nedtonat, elegant uttryck men ändå laddad med frukt.

Emilia Romagna är väl rustat för framtiden.

Lena Särnholm, text och foto

Havet finns kvar i vinerna från Piacentini

Bourgogne är ett makalöst lapptäcke. Men fransoserna är inte ensamma i matchen om terroir. Kullarna söder om Piacenza har en minst lika variationsrik mosaik; ett ärr från när två kontinentalplattor kolliderade, havet trängdes undan och Apenninerna reste sig.
– Ta dem. Du får dem som minne, säger Elisabetta Montesissa och räcker mig en näve snäckskal som hon just har plockat i sin vingård.

Som alltid med vin börjar det med jorden. Det är bara minuter till den bördiga Po-slätten där A1 från Milano till Neapel vräker sig fram mellan sädesfält och industrier, men det är havet som gör sig påmint i vinerna här i Colli Piacentini. Med mineral, syra och sälta. Alkoholen dundrar sällan iväg. Märkligt, för denna påsk i mitten av april är våren två veckor tidig. Minst. Solen steker, temperaturen närmar sig 30. Elisabettas pappa är redan ute med traktorn för att klippa gräset mellan stockarna. Vinerna växer så det knakar. Hur ska det gå?
Några dagar senare händer det som inte får hända, men ofta gör det när odlingar tar rygg på ett berg. Frosten hugger till. Förödande om de späda skotten har börjat vakna till liv. Men här är det inte kvantitet som är det primära, det är kvaliteten.

Elisabetta är mer en småbrukare än en vinmakare. Hon visar ladan där föräldrarna höll boskap fram till mitten av förra seklet. Nu finns bara hönsen kvar, och på sluttningarna runt om odlas vin.
Colli Piacentini blev ett DOC 1967 och är uppdelat i subappellationer. De flesta är för vita viner, med lokala sorter som malvaisa di candia aromatica, ortrugo och trebbiano romagnolo, förutom de ständigt närvarande chardonnay och sauvignon blanc. Men mest känd är regionen för sin röda frizzante Gutturnio – barbera dominerar med croatina (bonarda) som sidekick.
Hos Elisabetta, med en jord full av fossiler och snäckskal, trivs även syrah.

 

Vi stänger ute solljuset och går ner i källaren. Ett provningsrum som senare svidar om till matsal för hemlagad påskluncg, ett litet lager och en avdelning med tankar i olika storlekar. Det tar en halv minut för Elisabetta att visa runt. Hon ser lite generad ut.
– Det här är allt. Det är inte större än så.
Konstigt vore väl annars. Elisabetta brukar tre hektar och vill inte sätta sin egen prägel på produkten. Vinet mår bäst av att i största möjliga mån sköta sig själv, resonerar hon. Det fungerar – såvida hon ser till att det blir prima frukt i det fria. Det underlättar framtida fostran i källaren och främjar en frisk frukt som tvärt emot traktens tradition bär sina år med spänst.

Vi provar syrah 2014 och 2015. Aldrig har väl årgången känts så tydligt. Är det verkligen vin från samma stycke jord och samma druva?
– 2015 är inte typiskt. Det var ett varmt år, säger Elisabetta och snurrar på glaset. Mörkt röd vätska virvlar runt.
Det är svårt att hitta druvkaraktären. Vinet är snarare en spegling av året då det kom till.
– 2014 var betydligt svalare. Där har du mer syra, en lättare kropp och mer elegans.
Vilket som är bäst? Dum fråga. Ett bra vin är ett bra vin.

Jag kom till Piacenza för att utforska Gutturnio, ett karaktärsfullt vin där bubblande lätthet accentueras av rustik pondus. Minst 60 procent måste vara barbera.
– Förr odlade man mest barbera och croatina här, och barbera var lite mer produktiv. När man sedan blandade vinerna visade sig proportionera vara riktigt bra, förklarar Massimiliano Croci från vingården Croci på sluttningarna ovanför Castell ’Arquato, en halvtimma från Elisabetta. Massimiliano är tredje generationen och brukar de tolv hektaren tillsammans med sin far Ermanno. Det var farfar Guiseppe som satte spaden i jorden, 1935, och man har alltid värnat traditionerna. Lokala druvor, respekt för naturens nycker och minimal manipulation. Fast frågan är vad man ska kalla Massimilianos högst aktiva beslut som naturen knappast hade kommit på själv. Ändå är det just naturligt i all sin onaturlighet. Naturen 2.0.
De gamla vinrankorna kränger och krumbuktar, märkta av år under omväxlande himmel, och gnuggar bark med träd som Massimiliano har planterat. Körsbär, kastanj, äpple, aprikos, valnöt. Jag hinner inte anteckna allt.
– Det är bra för mångfalden, för att få liv i vingården och hålla skadedjur i schack. Det blir en bra balans om man undviker monokultur.
Liksom Elisabetta låter han gräset växa. Något annat vore självmord.
– Vädret har ändrat sig, blivit mer extremt. Det kan vara torrt i längre perioder, och när regnet sedan kommer är det som skyfall. Allt på en gång. Har du bar jord rinner den ner i dalen. Tjoff!

 

Att besöka Croci är att få ett smakprov på potentialen i denna relativt okända provins. På de 3900 kvadratmeter som utgör Colli Piacentini finns allt från knastertorrt rött, vitt, rosé och orange, till lätt frizzante och mousserande enligt traditionell metod. Lägg till söta viner av olika kaliber. Och Crocis isvin.
Massimiliano går efter en smal flaska med djupt bärnstensfärgat innehåll. Innan han skruvar ur korken visar han bilder från ett album. Män med tung kamerautrustning trängs i källaren.
– De lokala tevestationerna kom hit för att se. Det är inte så vanligt med isvin här, senast vi kunde göra det var 2011. Frågan är om vi någonsin kommer att kunna göra det igen, säger Massimiliano med klimatförändringarna i åtanke.
Vinet är sött men har en syra som balanserar. Det är honungslent men med skärpa. Buteljerad vinter i solsken. Druvorna är malvasia och moscato.
– Jag hade experimenterat ett tag med malvasia och gjorde verdange tardive. När sedan snön kom och låg kvar fick jag idén att testa med ice wine. Första gången var 2000. Jag gillade det och provade igen.
Så gled vi ifrån ämnet, ännu en gång. Konversation kring vin har en förmåga att forma sitt eget liv. Ta avstamp i jorden och blomma ut i vidare ämnen och världar. Tankar och trådar hakar i varandra på ett naturligt sätt. Det ena ger det andra. Och vi känner oss alla lite klokare.

 

För att återgå till vinerna är två favoriter i Crocis stall Valtolla 2015 och Gutturnio 2013. Av två helt olika skäl. Valtolla från den varma årgången 2015 hade hög alkohol, så druvorna – 99 procent malvasia, resten trebbiano – fick ligga en månad med skalen mot normala hälften.
– Det blev 3000 flaskor. Förra året bara 2000.
I smaken finns de typiska torkade aprikoserna, tanniner – och en klädsam sälta som piggar upp.
Den fyra år sturska Gutturnio har rusik doft och fin syra.
– Det året blev det ingen malolaktiskt jäsning, förklarar Massimiliano.
Mognadstoner börjar smyga fram bakom frukten. Allt är i balans. Syra, tanniner med bett, frukt och visdom. Traditionen är (var) annars att Gutturnio skulle drickas ungt och livligt. I dag finns den inte bara som frizzante utan som Classico, Superiore och Riserva.

När jag frågar hur det kommer sig att mousserande rött är så vanligt här i trakterna – Lambruscos alla DOC ligger inte långt bort – finner Massimiliano svaret i jorden.
– Vi har mycket kväve här och det är bra när man gör frizzante. Det ger en hög syra.
– Förr i tiden hände det också att vinet inte hann jäsa klart innan kylan kom, men man buteljerade det ändå, och sedan började det jäsa igen med värmen på våren.
Så görs fortfarande traditionell Gutturnio, men i dag är det mesta skapat i stora tankar enligt charmatmetoden.
Massimiliano suckar.
– Trender… På 90-talet ville ingen ha sediment i flaskan. I dag är det på modet så du kan köpa gammal jästfällning som har tappat all smak och verkan och stoppa i flaskan. Folk tycker att det ser trevligt ut.

Elisabetta och Massimiliano är inte de enda i området som gör hantverksmässiga viner utan tillsatser. Mest känd är La Stoppa och dess vinmakare Giulio Armanos eget projekt Denavolo.

 

Här finns också Il Poggio och mycket intressanta Casé på nästan 600 meters höjd. Alberto Anguissola planterade de första stockarna 1998 och blev vinmarkare på heltid 2011.
– Vi gjorde noggranna analyser före planteringen och det visade sig att jorden var perfekt för pinot noir, med mycket kalksten och lera, berättar Alberto medan vi stretar på uppåt branten. Utsikten över floden Trebbia, bort mot Apenninerna är betagande. Man kan inte låta bli att stanna till och bara titta. Stirra.
Det är mjuka kullar som hakar i varandra. Skog och blandat jordbruk. Plötsligt faller alla bitar på plats. Detta varierande landskap är vad som karaktäriserar vinerna från Colli Piacentini. Mångfald och öppenhet. Ständig bris. Sältan i jorden som ett minne från forna tider.
Räkna med fler inlägg från denna nygamla skatt.

Lena Särnholm, text och foto