Grönt vattenhål i Lucifers hetta

Tre månader med 40 graders värme och inte en droppe regn. Grönskan har brännsår och marken vrider sig i sprickor. Men på Castello dei Rampolla strävar vinrankorna mot skyn och druvorna är trinda av juice.

– Jag vet inte hur det går till, men tydligen fungerar det. Titta så grönt det är!
Luca di Napoli drar med handen genom ett bladverk som inte ser ut att lida nämnvärt av hettan, vilken fått det passande namnet Lucifer.
– Jämför med hur det ser ut där, säger han och pekar mot den andra sidan av dalen.
– Det är ju alldeles brunt.

Tillsammans med sin syster Maurizia driver Luca Castello dei Rampolla, en biodynamisk vingård på drygt 40 hektar i Panzano. Precis söder om den lilla staden mitt i Chianti Classico vänder sig sluttningen likt en amfiteater mot söder. Det är inte för inte som detta mikroklimat kallas för Conca d’Oro. Klimatet gör det lätt att odla utan syntetiska steroider.
– Ungefär 80 procent är ekologiska här, men inte många är biodynamiska, säger Luca och ler smått triumfatoriskt. Det krävdes om inte blod och tårar så i alla fall svett och starkt sinne för att övertyga den äldre generationen om att biodynamiskt var framtiden.

Gården har varit i familjen di Napolis ägo sedan 1739, men först 1964 planterades de första vinstockarna. Det var tuffa tider och odlingen var konventionell – olika preparat fick upp produktion och inkomster. Men Luca och Maurizia insåg att detta var ohållbart i längden; växterna tog stryk och marken utarmades. Det blev knappast bättre när de strategiskt byggda terasserna i Conca d’Oro jämnades med marken för att bana väg för traktorer.
– De förstörde allt! Andra länder spränger sina motståndare – italienarna sprängde sig själva.
Luca uttrycker sig drastiskt, men han har sina skäl.
– Terasserna gjorde att jorden höll sig kvar. Sedan de planade ut allt rinner jorden ner i dalen vid kraftiga skyfall.

1994 konverterade Castella dei Rampolla till biodynamisk odling. Nu är gården av de mest respekterade producenterna i området.
Luca gör ingen hemlighet av filosofin.
– Vi satsar på kvalitet. Vi producerar mindre och bättre och då kostar också vinerna mer.
Här är vinet en del av helheten. På marken växer blommor och fruktträd kantar odlingarna. Personalen jobbar färre timmar än vad de får betalt för. Harmonin och lugnet avspeglar sig i såväl atmosfär som viner. Detta måste vara essensen av begreppet balans.
– De enda medel vi använder – förutom de biodynamiska preparaten – är koppar, svavel och propolis.
Inte ens i den enorma poolen hälls några konstigheter. Klor? Nej. Ändå är vattnet glittrande klart, närmast självlysande.
Flow forms, förklarar Luca och knatar bort till ett hörn. Där överlappar fyra kärl varandra; vattnet rinner rytmiskt ner till kärlet under, liksom dansar. Och renar sig självt.
Inte heller detta kan Luca förklara med annat än att idén bakom tekniken kommer från naturen själv – hur floder och vattendrag krumbuktar sig – och att detta går att omvandla i konstruerade anläggningar. Även i vineriet finns flow forms, när vinet ska tappas på flaska.

Castello dei Rampolla gör en handfull viner, majoriteten röda och två vita. Bland de röda finns såväl en förväntad Chianti Classico som den udda fågeln D’Alceo, en blandning av cabernet sauvignon och petit verdot. Familjen di Napoli var en av de första att plantera cabernet sauvignon här, i samråd med sin vinmakare Giacomo Tachis. Men förvänta dig ingen muskulös Supertuscan – detta vin, liksom alla som lämnar den omsorgsfullt skötta gården – är elegant, slankt och terroirtypiskt. Karaktären kan även tillskrivas jordmånen och latituden. Odlingarna ligger på 290 till 380 meter över havet, med stora temperaturskillnader mellan dag och natt.
– Det gör att vi även kan ha lite sauvignon blanc här, säger Luca när jag undrar hur denna druva kan klara klimatet på den gyllene sluttningen.
Här finns också lite gewürztraminer, som tillsammans med chardonnay och sauvignon blanc ingår i den sent skördade Vendemmia Tardiva. Druvorna skördas gradvis från oktober till december, angrips delvis av botrytis, och lagras sedan på ståltank i åtta månader, följt av ett år på flaska.

Det mest fascinerande vinet är tveklöst det andra vita, eller snarare det orangea, Trebianco. Chardonnay, traminer, sauvignon blanc och malvasia jäser med skalen i amfora i ungefär tio dagar och bildar en komplex palett med elegant kraft och den typiska tonen av torkad aprikos. Frukt och tanniner, med skör syra som backar upp. En droppe och smaken exploderar i gommen – och magen skriker efter något att jobba med.
Efter jäsningen lagras Trebianco ett år i amfora (terakottakärl från Impruneta någon mil norrut) och slutligen tre månader på flaska. Sedan 2011 tillsätts inget svavel.
En öppnad flaska från provningen får följa med hem. Vinet mådde uppenbarligen bra av sin skönhetssömn. Tvärt emot skolboken smakar vinet ännu bättre dagen efter – de energiska aromerna har kommit till ro och balansen är fulländad.

Lena Särnholm, text och foto

Cecione står på solid grund

Vägen blir smalare och smalare, kurvorna allt snävare och groparna oroväckande djupa för en hyrbils-Fiat. När jag ser cementpålar som lutar i linje med marken förstår jag att vi närmar oss målet – Vallone di Cecione, familjefirman som gör vin så som de alltid har gjort.

En äldre man möter oss vid grinden. Han vinkar ivrigt att vi ska fortsätta rakt fram. Några ord är svåra att utbyta; vår italienska duger inte mycket till för någon djupare konversation på dialekt. Vi parkerar, mannen hämtar sin fru, hälsar med vindbiten näve och säger något som vi tolkar är att hans son är på väg.

Francesco Anichini heter sonen som sedan 2001 jobbar heltid med sin mor och far i vingården. Vi befinner oss på den gyllene sluttningen, Conca d’Oro, utanför Panzano i hjärtat av Chianti Classico, enligt Decanter en av Italiens tio bästa vingårdslägen. På plats är det lätt att förstå varför. Det sluttar lagom åt söder med utsikt ända bort till Siena, de dagar dimmorna dunstat. Vinstockar och oliver samsas på den hästskoformade amfiteatern, med bästa möjliga exponering. Sol och vind i lagom proportioner, med fötterna i en jord som fått leva i frid.
Det känns inte helt bekvämt att prata om ”naturvin”, en konstruerad term som det moderna samhället har tvingats hitta på för att särskilja de viner som inte slipats till efter marknadens preferenser.

 

Francescos föräldrar drev länge Vallone di Cecione som mezzadria. När de slutligen kunde köpa loss gården var det en dröm som gick i uppfyllelse. Det är ett klassiskt småbruk som står på flera ben. De åtta hektaren är uppdelade på hälften vin, hälften oliver. Två lägenheter finns att hyra för turister som vill insupa lantluft.
– Vi jobbar hantverksmässigt, säger Francesco, och berättar att de väntar på att få ekologisk certifiering. Det märks att han inte är helt till freds med detta. Varför betala för rätten till en liten symbol på etiketten, när de svartvita fotografierna säger desto mer? Folk har inte tålamod eller intresse av att sätta sig in i hur det verkligen förhåller sig, suckar han, och berättar varför han har letat fram svartvita foton från förr.
– Jag vill visa det arbete som ligger bakom vinerna, det hårda slitet, men som också ger en tillfredsställelse.
Etiketten på Ceciones Chianti Classico visar hans mor och far under skörden, kånkandes på en välfylld tunna druvor. Leende. Flaskan med 100% canaiolo illustreras med familjen sittande utanför stenhuset, med middagen framdukad.
– Ser du den lilla pojken på stolen där till höger? Det är jag.

 

Francesco stryker med handen över flaskan. Just detta vin har en särskild betydelse för honom. Det är inte många som gör en druvren canaiolo – det är inte många som blandar i canaiolo i sin sangiovese över huvud taget längre, något var kutym förr i tiden för att smeka den sträva sangiovesen medhårs. Canaiolo är lite mer timid, en aromatisk druva som var vanlig i Chianti fram till vinlusens härjningar i slutet av 1800-talet. När man sedan återplanterade vingårdarna fick den se sig omkörd, då den inte trivdes särskilt bra med att ympas på amerikanska rotstockar.
Francesco är stolt över historien och druvan, och vill visa vad den förmår i eget majestät. 2015 var första gången de släppte Canaiolo IGT. Serverad i rätt temperatur stiger en blombukett upp ur glaset, som i smaken kompletteras med de karaktäristiska körsbären och väl avvägda tanniner.
Chianti Classico är en blend med 90% sangiovese, 10% canaiolo och rosévinet som görs sedan 2013 – döpt efter dottern Allegra – är enbart sangiovese.
Utvecklingen fortsätter, i gamla spår. I ett hörn nere i källaren under huset står ett 225-litersfat med ett vinsolkigt A4 med texten Malvasia Nera 2016. Det finns anledning att återkomma till Vallone di Cecione.

Lena Särnholm