Naturligt nyskapande i Anjou

Cabernet sauvignon i fruktig form, extraherad gamay och ett nyväckt intresse för grolleau gris. Vinmässan En Joue Connection i Loire överraskade som väntat.

Text och foto: Lena Särnholm @sarnholmlena

En Joue Connection är en grupp entusiastiska vinodlare i Anjou. De startade 2011 med ambitionen att presentera autentiska viner till så många som möjligt. Alla odlar minst ekologiskt – enligt svensk definition skulle de etiketteras som ”naturliga” – och gör så lite de mäktar med i källaren. Druvan och årgången ska stråla, inte åtgärderna.
Nätverket är också rent konkret. De delar erfarenhet, material och maskiner. Och inte minst – varje december arrangerar de en festival i Saint-Lambert-du-Lattay, det lilla samhället med storheter som Mosse, Pithon-Paillé (efter försäljningen omdöpt till Domaine Bel Argus) och frifräsaren JC Garnier.

Lördag morgon, klockan tio. Trots att man kan ana att kvällen före inte blev tidig står alla 25 vinodlare bakom sina bord. Här finns också Daniel Colliou, konstnären känd i naturvinskretsar för sina drickglada grisar målade på pensionerade barrique. Nu har han gett sig på The Muppets. Tavlorna med Kermit och kompani som gladeligen sveper i sig en pava på egen hand är en demonstrativ inramning; vinerna i En Joue Connection är inget för poängsättande konnässörer. De här ska drickas. I glatt sällskap. Gärna från magnum.

Det har varit några problematiska år i Anjou. Frost både 2016 och 2017, och så fjolåret med mildew som slog obarmhärtigt mot vissa och smekte andra likt en västanfläkt. Den hasardaktiga tillgången på druvor har pressat fram kreativa lösningar till glädje för konsumenten. Fler än en producent har blandat gröna och blå druvor med utmärkt resultat. Det blir viner med struktur och tanniner, spetsat med frukt och en syra som piggar upp.
Adrien de Mello på Domaine De La Petite Soeur tvingades gå ett steg längre och skörda hos sin tidigare arbetsgivare i södra Frankrike.
– Go Fast är en blend av grenache och cinsault, förklarar han och skänker ett rubinrött vin som lever upp till namnet.
Själv hoppas han slippa göra om experimentet. Go Fast kom till efter han hade förlorat 80 procent i frosten, två år i rad. Men vad göra om man har en familj att försörja?

I samma lätta stil går hans mousserande cabernet sauvignon.
– Jag lät mig inspireras av hur Jérôme Saurigny gör, förklarar Adrien de Mello sin fruktdrivna dryck med sprits och energi. Ett utmärkt exempel på hur mångsidig cabernet sauvignon kan vara om man hoppar ur skaklarna och vågar göra något annat än en Bordeaux-kopia. Druvan delar ödet med bland andra sauvignon blanc att ofta formas i en (förväntad) stil – i den senares fall full fart på en grön, kartig motorväg.
Adrien de Mello hade också med sig årets gamay. Ett skolexempel på druvans sanna jag – lätt och saftigt med syra som motvikt. Annars hörde gamay inte till höjdarna denna gång. Flera hade extraherat lite för mycket och för länge, enligt min smak, vilket inte riktigt klär druvan. I gamay är det frukten som ska framhävas. Precis som i cabernet sauvignon från jordarna just här i Anjou.

Loïc Mahé har elva hektar utspridda runt Savennières, bland annat i La Possionere lite västerut där det inte odlas så mycket vin. Mycket riktigt har hans Le Petit Moulin en annan karaktär. Lite rundare, mer inställsam och med en nästan sötaktig känsla. Här snackar vi drickbarhet deluxe.
Hans L’Echappée Belle kom till av en helt annan anledning. Loïc Mahé ler medan han kämpar ur korken:
– Förra året hade jag frost och fick för lite chenin blanc, men jag kunde köpa pinot gris från Philippe Brand, en vän i Alsace.
Det är en spännande kombination, även om faten fortfarande är väl dominanta. Men det ska bli intressant att prova igen om något år. Här finns alla komponenter och kvaliteter för att utvecklas till något udda att slåss om.

En annan att hålla koll på är Fabrice Chaillou, som bor i Saint-Lambert-du-Lattay med sin fru Pauré och presenterade sin andra årgång. Paret har 1,8 hektar och gör redan en imponerade pet nat på chenin blanc, Dévergondée. När lokalbefolkningen kom på eftermiddagen för att bunkra vin till julhelgen var det svårt att tränga sig fram till deras bord.
Då dök också ett par bekanta ansikten upp, konstnärsparet från Chalonnes som jag lärde känna några månader tidigare. Trots att de bor mitt bland vinrankorna köper de vin på Super U.
– Kan vi inte prova lite tillsammans? Vi vet inte mycket om vin, så det skulle vara roligt, säger hon.
Tvärt emot trenden föredrar de old school, söta viner à la Coteaux du Layon. De provar Hervé Bossé, Damien Bureau och blir kära i Bertin-Delattes Echalier, en chenin med tio grams restsötma.
– Nu kanske det inte blir så tunga kassar från Super U längre, säger de när barnen börjar släpa fötterna alltför långt efter sig och det är dags att åka hem.

Men provningen fortsätter, långt efter utsatt tid. Anthony Robin och Cédric Garreau levererar som förväntat på hög nivå, men jag kan knappt bärga mig tills Cédrics skalmacererade chenin blanc hamnar i flaska. I år hörde han till dem som förskonats från naturens värsta nycker och fick en bra skörd.
– Så jag kunde kosta på mig att experimentera, säger Cédric, som valde tio dagars maceration vid sitt första försök.
Jag provade juicen från tank i september. Där fanns fin frukt, åt det aprikosaktiga hållet, men knappt kännbara tanniner.
– När jag buteljerar? Vet inte. Det får vinet bestämma.

Den som en gång har sett Arnaud Crasniers första skördefordon, en röd liten Renault, kan omöjligt tycka illa om hans alster, hur egensinniga de än må vara. Hans första chenin från 2000 stödköpte jag i lådor härom året, och nu var det dags för nästa njutbara chock, L’Orange sans guigne, en hybrid mellan soleralagring, Coteaux du Layon och vanlig hygglig chenin. Han drar med handen genom håret och ler lite förnärmat.
– Oj. Det är inte lätt att berätta hur det blev till. Jag vet det knappt själv.

arnaud crasnier
Arnaud Crasnier med L’Orange sans Guigne.

Historien börjar 2014. Arnaud ville göra ett sött vin, men det slutade aldrig jäsa.
– Det kom upp i över 17 procent alkohol, och då är det inte lagligt att sälja som Coteaux du Layon. Jag visste inte vad jag skulle göra, så jag lade det i en cementtank så länge.
2015 hände samma sak. Arnaud hällde även det vinet i tanken.
– När det hände för tredje gången 2016 gav jag upp. Jag hade nästan glömt bort vinet, men så provade jag i somras och – oj. Nu hade det helt plötsligt kommit i balans. Det är som att få tre viner i ett – lite sött, lite oxiderat, lite alkohol. Jag buteljerade för en månad sedan. Det blev tusen flaskor.
Hans tidigare lite bistra uppsyn spricker upp i ett stort leende. Den fula ankungen blev om inte en svan, så en egensinnig chenin med en klädsam sötma i syran och smak av sherry. Ofiltrerat ser det ut att innehålla sitt eget lilla universum.
Bara att hala upp plånboken.

Detta var mitt tredje besök på mässan, och eftersmaken blir bara allt mer positiv. Experimentlustan och viljan att huka sig för årgång och tillgång leder till högst individuella viner som speglar både terroir och skapare. Men det slutar inte där. Flera berättade att de vill plantera grolleau gris, en rosa mutation av grolleau som är ovanlig i dag. En av anledningarna sägs vara att kända vinskribenter som Jancis Robinson och Robert M Parker Jr till och med har rekommenderat odlare att rycka upp rankorna. Men i takt med att intresset ökar för sällsynta och lokala sorter är det helt rätt att ympa in den igen. Det är här den trivs, och med rätt attityd blir det karaktärsfulla viner som talar till den som är beredd att lyssna.

Annonser

Mildew slog slumpmässigt i Anjou

I fjol var det frosten. Precis som året innan. Den här säsongen satte mildew käppar i vingården. Men inte överallt, och inte för alla. Årets skörd i Anjou ser trots allt ut att bli bra. Riktigt bra.

Text och foto: Lena Särnholm

Cédric Garreau sätter sig på huk och öppnar kranen. Ut rinner en aprikosfärgad vätska. Tät och grumlig. Han häller upp i två glas, räcker mig det ena.
– Jag vet inte riktigt, säger han efter att ha rullat runt juicen i munnen.
– Jag har aldrig gjort orange vin så jag vet inte hur det ska smaka. Vi får se. Någon gång ska ju vara den första.
Cédric bor i Chanzeaux, sydväst om Angers. Han har några hektar utspridda i området och gör en gudomlig chenin blanc som han döpt till Lunatic. De senaste åren blev det inte mycket – frosten svepte fram likt en Mårran med lie. I år hade han bättre tur. Det fuktiga och varma vädret var en fin grogrund för mildew, men Cédrics chenin klarade sig bra. Han fick så mycket druvor att han kunde tillåta sig detta experiment.
– Blir det inte okej så får jag väl prova igen.
Chenin blanc kunde skördas ungefär vid planerad tid. Då var det värre med de blå sorterna, cabernet franc och cabernet sauvignon. Värmen gjorde att mognaden stannade av, och när solen fortsatte in i september valde han att vänta någon vecka för att få rätt harmoni på aromerna.

Det är knappt ljust när vi kindpussas på gårdsplanen. Vi hoppar in i skåpbilen och skumpar i väg. Tio minuter senare står vi i vingården. Cédrics föräldrar är redan där med sin fyrhjuling och det lilla släpet. Vi tar våra sekatörer och börjar jakten – chenin blanc kan vara lurig att skörda. Den klättrar och krumbuktar, ibland med två klasar per stjälk. Man får brotta sig in bland grenarna, bända och vända. Med klasen väl i hand börjar nästa jakt. Den på mögliga druvor. Klasen kan se fin ut, men tittar man noga kan det gömma sig en mindre trevlig uppsyn på andra sidan. Det fula krafsas bort och söt juice rinner längs handen, in under tröjan. Snart blir det svårt att riva bort löv för att hitta druvorna. Bladen klibbar fast på fingrarna.
Frågan är vad som är bäst med frukostpausen – kaffe eller handtvätt i iskallt vatten?
Framåt elvasnåret börjar solen bli mer het än varm, trots att halva september har passerat. När kyrkklockan sedan ringer tolv sveper en ljudlös suck genom skördegänget – snart lunch. Vi vet vad som väntar. Dukat bord i Cèdrics trädgård, med grumligt gott i glaset.

Står vita druvor på programmet blir det långa dagar. Så fort druvorna har kommit till källaren ska de pressas. Och vill man ha en sortspecifik must med terroiren intakt är det mjuka tag som gäller. Det tar timmar. Därefter ska det göras rent, och spåren efter söta druvor är inget som bara sopas under mattan. Klockan passerar lätt midnatt innan allt är klart och snart ska ringa igen.
Hos Damien Bureau några kilometer bort tar pressningen ännu längre tid än hos Cèdric. Damien kör old style, med korgpressar. Han har tre stycken. När varje press är fylld till brädden läggs rejäla ekstockar på och sedan gäller det att hålla koncentrationen; musten rinner ner i en bytta som måste tömmas med jämna mellanrum. Det går inte att lämna tillställningen för en minut.
– Tja, klockan blev väl halv tre innan jag var färdig, säger Damien morgonen efter att vi har skördat hans chenin blanc.

Liksom Cèdric har Damien bara ett par hektar, så för att få ett bra flyt för både vinbönder och arbetare delar Cédric och Damien på ett skördeteam. Varje dag snackar de ihop sig och bestämmer vem som ska skörda. Allt hänger på mognaden. Det är en delikat balansgång när druvorna är så sockerrika – ska man vänta ytterligare en dag eller ta dem nu? Vad säger väderprognosen? Om jag väntar för att få mer aromer, blir den potentiella alkoholhalten för hög? Och vad händer med syran? Hmmm.
Även Damien var relativt förskonad från mildew i år. Faktum är att han fick så mycket druvor att han inte kunde ta hand om allt själv. Eftersom naturvinsvärlden mer handlar om en gemenskap och attityd än hårdfasta principer lät han goda vänner komma och skörda. En dag kom en kille ända från Auvergne, 4,5 timme bort, för att skörda hans druvor.

Damiens passion går inte att ta miste på. Han pratar inte så mycket om vad han gör, hur och varför. Han bara gör. Eller rättare sagt – det blir som det blir. Naturen bestämmer.
– Jag vill så gärna göra ett torrt chenin, men av någon anledning jäser det inte ut helt i min källare, säger Damien och ser sig om i den stora ladan med högt i tak.
Resultatet blir en pétillant naturel som vi häller i oss till aperitif varje lunch. Den lilla restsötman är en utmärkt partner till chenin blancs uttalade syra – lägg namnet Saperlipopet på minnet om du är sugen på något läskande.

Damien har också pineau d’aunis, druvan som nästan uteslutande odlas i Anjou och Touraine. Den är både elegant och rustik, med en blommig ton i sin pepprighet. Tankarna vandrar mot gamay, cabernet franc och pinot noir – om du nödvändigtvis måste jämföra. Tack vare sin härkomst går den också under namnet chenin noir.
Damiens version La Poivrote lyfter fram kryddigheten och kommer ofta med lite sprits. Rött vin med energi!

Trots ett intensivt schema med skörd varje dag hinner jag förbi Arnaud Crasnier. Han bor på andra sidan motorvägen från Cèdric sett, så jag gör visit på hemvägen i svettiga och druvdränkta jeans. Arnaud håller på att buteljera trots att det är mitt i skörden.
– Jag är så illa tvungen, säger han och nickar mot maskinen som drivs med handkraft.
– Jag beställde korkar i god tid, men leveransen var försenad och kom inte förrän nu.

Arnaud

Sist jag träffade Arnaud lovade jag att komma tillbaka för att köpa en låda av hans första årgång, 2010. Han har fortfarande kvar en omotiverat stor trave sauvignon blanc som aldrig genomgick någon malolaktiskt jäsning och dessutom fick lite volatila syror.
– Jag vet inte vem jag ska sälja det till, säger han lite bekymrat och frågar sedan om jag minns vad det kostade.
50 euro fattigare men sex flaskor rikare går vi mot bilen för att säga adjö. Liksom sist beklagar sig Arnaud över att det inte är mer städat ut på gården. Men när ska han hinna?
Borta i ena hörnet, stadigt parkerad i högt gräs, står en röd, solblekt Renault. Den påminner mig om min första bil, en röd Volvo 340. För Arnaud kommer också minnena tillbaka.
– Den använde jag vid min första skörd. Det var inte stora plastboxar jag kunde få in i den.
Säga vad man vill om den obskyrt höga syran i hans 2010:a, men den som hälsat på hos denna jordnära vinbonde kan omöjligt rata vinet. Det smakar lika envist som han själv. Så som vin ska smaka – en spegel av sin årgång och sin skapare.

Lena Särnholm, text och foto

Arnaud litar mer på naturen än på sig själv

LOIRE. – Jag måste bli bättre på att sälja, säger Arnaud Crasnier och drar undan skynket till en skrubb med dammiga flaskor.
Det är hans första årgång, 2010. Flera hundra buteljer ligger tätt staplade.

Arnaud lirkar fram en flaska, torkar bort tidens tand och trycker ner korkskruven.
– Var beredd, det är ett märkligt vin. Det blev aldrig någon malolaktisk jäsning och det har lite volatila syror. Jag vet inte vem jag ska sälja det till, förklarar han urskuldande men med tydlig kärlek. Det märks att han gillar sitt vin även om han inte förmår att klä sin passion i ord. Den är ändå tillräckligt stark för att lysa igenom självkritiken.

Arnaud känner sitt vin. Det uppför sig precis som han beskriver det. Här finns volatila stick, men på rätt sida ribban, och syran är hög. Skyhög. Det har ändå en dragningskraft, en energi som får hjärnan att fundera på varför det är så drickbart – eller snarare attraktivt. Suggestivt. Vinet lutar sig mot en mogen frukt som du sällan hittar i sauvignon blanc. Det är just det som Arnaud är ute efter i denna druva, som med sin höga halt av den kemiska föreningen methoxyphyrazine lätt blir irriterande grön. Vem har inte dragit på smilbanden åt beskrivningen ”kattkiss”?
Jag förbannar mig själv för att resväskan redan är full. Och tänker på hur misshandlad sauvignon blanc är som sällan tillåts visa sin fulla potential.

Arnaud Crasnier är en mångsysslare. Har jobbat som konditor och webmaster. Men så kände han dragningskraften till jorden… Han gick i lära hos Joël Ménard på Domaine des Sablonnettes och 2010 fick han tag på en gård och några hektar vinstockar en halvtimme sydväst om Angers. La Ferme des Caudalies var fött.
I dag kan det vara svårt att hitta mark i Anjou, när folk från storstan hellre vill bo i spenaten än bland sten. Arnaud och hans fru hade tur.
– Vi blev tipsade om stället av mannen som sålde vingårdarna. Det ligger bra till, det är bara någon kilometer till fälten så vid skörd får vi snabbt in druvorna.
Men så tar självkritiken åter över. Arnaud pekar först på trappan i den lilla ladan innan han går ut och nickar mot redskapen som trängs utanför, nakna inför vädrets makter.
– Jag skulle gärna fixa till så att det ser mer presentabelt ut. Dessutom behöver jag tak över grejerna, snart rostar de väl sönder.

Vi går tillbaka in i ladan där trappan är ett elände. Byggnaden består av två nivåer. På den lägre finns alla tankar samt ett lager av flaskor. En truck är inte att tänka på. Allt måste ske med handkraft.
– Det blir ett fasligt släpande, intygar Arnaud som gärna vill få allt på samma plan. När lastbilen kommer för att hämta  vin måste han bära upp allt själv.
– Jag gör nästan allt för hand. Buteljerar, filtrerar och sätter på etiketten, men ibland måste jag ta hjälp med filtreringen för min maskin är för grov. En gång började det jäsa igen och flaskorna exploderade.

Stora tankar av cement täcker hela den bortre långsidan. De rymmer flera tusen liter.
– Inget jag kan använda mer än temporärt när jag behöver flytta vin. Jag har försökt slå sönder några för att få mer plats, men väggarna är alldeles för tjocka, säger Arnaud och jag kan ana en inre suck.
Högt upp på en tank finns spår av hans försök. Några decimeter cement är borta och den omöjliga utmaningen blottad.
– Att renovera är inte gratis, och jag har inte tillräckligt med pengar. Banken tycker också att jag behöver sälja mer, säger han och kostar på sig ett leende.
Arnaud är vinmakare, inte säljare.
– Jag är aldrig ute på vinmässor, så ingen vet om mig och mina viner. Jag har ingen importör i Europa och han i USA har slutat.
Det där med mässor är en sanning med modifikation. Två mässor åker han på, och det var där jag blev förälskad i hans viner – En Joue Connection i grannbyn och en annan i Bourgueil någon timma bort.

Arnaud har förutom sauvignon blanc även chenin blanc och cabernet franc. Hans filosofi är att störa såväl ranka och must som vin så lite som möjligt. Lita till att naturen vet sitt eget bästa. De flesta viner är ofiltrerade och osvavlade och allt jäser naturligt. Han hänvisar till terroiren, som har kvaliteter som följer med ända ner i flaskan.
– Jorden här ger en bra syra och mineralitet, därför kan jag också skörda lite senare. Dessutom har jag en otroligt stark jäst. En gång när jag tänkte mig ett sött vin fortsatte det bara att jäsa.
Vi provar en ren sauvingon blanc från fibertank, tre månader ung.
– Jag skördade i september så det har 13% alkohol, förklarar Arnaud avsaknaden av de gräsaktiga sticken och den närmast tropiska frukten.
Samma känsla ger cabernet franc, också provad direkt från tank. Ingen grön paprika smygande i bakgrunden, i stället mogen frukt men samtidigt elegant och rasande friskt. Cabernet franc klädd i sin finaste dräkt.
Själv bekymrar sig Arnaud över att hans viner viker av från den traditionella fåran.
– De har lite annorlunda smak, jag vet. Det röda till exempel måste jag alltid förklara innan jag låter någon prova. Det är inget för dem som vill ha något kraftfullt. Frågar någon efter ett sådant vin får jag säga att ”tyvärr det har jag inte” och hänvisa dem till någon annan.
– Jag har svårt för marknadsföring. Ska man sälja måste man stå på sig och säga att man har jättebra viner. Men det kan jag inte. Jag vet ju att det finns många som gör det så mycket bättre.

I facket bredvid de dammiga 2010:orna ligger inte fullt så dekorerade buteljer. De är heller inte riktigt lika många, ändå alldeles för många för en ekonomi i balans. Dessa är från 2013 och är en blandning av sauvignon blanc (80%) och resten chenin blanc. Elegant, levande, mineralrikt och den där ananasfrukten som han låter växa fram ur sin sauvignon blanc. Den lite udda blandningen har sin förklaring.
– Första året kunde jag inte fylla tanken helt så jag var tvungen att blanda, och sedan har jag fortsatt.
Han gör också ett par rena chenin blanc: en stilla torr, en pet nat och ett sött under Coteaux du Layon. De andra görs utan appellationsstatus; ”den här smaken skulle ändå inte få godkänt”.
Chenin är den stora druvan i Anjou. Sauvignon blanc är mer vanlig – och dominerande – längre österut i Loire, i Sancerre och Pouilly-Fumé.
– Sauvignon var vanlig här förr, men den är inte så motståndskraftig mot sjukdomar och svår att skörda, förklarar Arnaud försvinnandet.
Nej, sälja kan han kanske inte, men den som en gång har upptäckt vinerna från La Ferme des Caudalies kan omöjligt släppa dem ur tanken. Det här är viner som sätter sina spår och talar för sig själva. Det gäller bara att hitta dem.

Lena Särnholm, text och foto