Slingrig väg till vinets rätta jag

Tasting notes har sin funktion, men vill du verkligen lära känna ett vin finns bara en väg – att trampa samma mark som druvorna växt i. Och träffa människorna bakom etiketten.

Solen kämpar sig upp bland de låga molnen. Det är fortfarande halvmörkt och stigen slirig av nattens oväntade, men välkomna, regn. Långt där nere skymtar havet. Stilla. Det enda som hörs är en ensam fågel som cirklar runt i dimman.
Med sömngrus kvar i ögonen är det svårt att koncentrera sig. Men här finns inte utrymme för minsta snedsteg. Terasserna är branta och smala, och korsas av vattenkanaler. Det är här och nu jag förstår att vin från Isola del Giglio aldrig kan kosta som en bag-in-box.
– Nej, det blir ingen skörd i dag. Det är för farligt. För halt, säger Mattia Altura och drar med handen genom den kortklippta kalufsen.
– Men frukost ska vi ha i alla fall.
Han ställer fram små vinglas på bänken utanför den lilla stugan och häller upp sin pappas bärnstensfärgade Ansonica. Den smakar som soluppgången.

Isola del Giglo i södra Toscana är ett naturfenomen och en turistmagnet i ett. Här finns små stränder med välförsedda barer; om hörnan börjar klättringen längs en gammal åsnestig till en av öns tre byar, 400 meter rakt upp i skyn. Men Isola del Giglio är för evigt förknippad med något helt annat – färjan Costa Concordia som med sin knäppa kapten förliste utanför kusten i januari 2012.
Ön och färjan har sin dramatiska historia gemensam. Isola del Giglio har antingen övergetts likt fartyget, eller invaderats. I dag bor runt 500 personer här permanent. En av dem är Francesco Carfagna, Mattia Alturas far. Francesco var bara nio år när han kom till ön första gången. Han var här på semester med sin familj från Rom. Och blev kär direkt. Sedan dess har han alltid drömt om att få bo här.
En dag blev det plötsligt möjligt.
– Jag fick köpa några hektar övergivna vingårdar av en gammal man. Alla sade att jag var knäpp. Att det skulle vara för dyrt och för svårt att restaurera, berättar Francesco under tretimmarslunchen vid det rangliga bordet.

Det fanns en tid när vinnäringen blomstrade på Isola del Giglio. Men mot slutet av 80-talet lämnade många sina svårarbetade terasser på granitgrund. Francesco gjorde tvärtom. Han såg sin chans att förverkliga drömmen.
Att göra vin hade han lärt sig i Molise, där hans farföräldrar hade en gård och där han hjälpt till så länge han kan minnas.
Det var ett tufft jobb att få ordning på terasserna. Men genvägar ligger inte för Francesco. Han har alltid odlat så naturligt som möjligt, så det är med viss skepsis han ser på begreppet naturvin.
– Hur kan man tjafsa om vem som är naturligast? Säga att ”jag är mer naturlig än han”?
Francesco föredrar att prata om levande viner. Sådana som växer på hans 3,5 hektar branta sluttning på den södra delen av ön, där den gamla fyren är den enda byggnaden – förutom hans lilla hydda för redskap och frukostvin. Ja, och så bor kaninerna här, förstås. Deras visitkort är spridda överallt.
– De är ett elände, suckar Francesco och sparkar med foten på en hög bruna kulor.

De äldsta stockarna är runt 70 år, men många behövde ympas om. Det mesta odlas på det klassiska sättet, albarello, och den dominerande druvan är ansonico. Den har tjockt skal med djup färg och är en tålig typ. Traditionellt får skalen macerera några dagar vilket ger ett säreget vin med tydlig adress; mogen, intensiv frukt parat med en robust kropp och rustik karaktär.
I dag är Altura Vigneto inte ensam om att odla vin på ön.
– Det görs vin i varenda källare, muttrar Francesco, och låter förstå att kvalitet och ambition skiftar.
På eftermiddagen vandrar jag runt i bergsbyn Castello, och mycket riktigt – trots knappt meterbreda gränder skymtar ståltankar och ekfat lite här och där.
Med dessa bilder i huvudet och Francescos historia i minnet kommer jag för evigt att vara svag för det gyllene vinet från den lilla ön strax söder om Grosseto. Det hårda arbetet, den tuffa terroiren – allt har följt med ner i flaskan. Beskrivet med bokstäver allena blir vinet däremot bara en könlös bricka i mängden. På plats får det en själ och blir levande. Och smakar så mycket godare.

Men det behöver inte handla om människor som kämpat från grunden. Lika fascinerad blev jag vid besöket i den minimala källaren under en kyrka i Chianti. Ägare: Roberto Cavallis son Tommaso. Byn heter San Leolino och består inte av så mycket mer än den gamla kyrkan och några byggnader till. Ingen skylt, ingen hänvisning. Ett mer diskret vineri är svårt att tänka sig.
Vi kommer mitt i skörden. Vid ett sorteringsbord står tre män. En gör en grovsortering, de två andra plockar druva för druva. I källaren trängs några ståltankar. Hur de får plats med den lilla trucken för att hissa upp druvorna till tanken övergår mitt förstånd.
Ekfaten är prydligt uppradade längs med väggarna i en källare om hörnan. Nu börjar det bli tydligt att stället styrs av en man med sinne för smak och detaljer, som inte lämnar något åt slumpen. Men så har han också en plånbok som säger ja.

Tommaso Cavalli kände tidigt att han inte ville gå i sin fars designade spår. Men eftersom Roberto också gillar vin stöttade han Tommaso och de byggde upp Tenuta Degli Dei tillsammans. De köpte gården i början på 70-talet och byggde successivt upp verksamheten. I dag har de två vingårdar – fyra hektar i Panzano, fyra i Florens. De odlar enbart röda druvor. Sangiovese så klart, men också merlot, cabernet sauvignon, cabernet franc, petit verdot och alicante.
Den kreativa ådran kan dock inte Tommaso hålla tillbaka helt. På Tenuta Degli Dei görs även grappa och vodka, och nere i dalen bor han inte bara med sin tvåbenta familj. Här huserar också hans fyrbenta älsklingar. Tommaso föder upp travhästar, en verksamhet som kräver lika mycket passion och uthållighet som vinodling. På kontoret samsas byråkratiska pappershögar med foton på framgångsrika hästar. Tommaso tränar dem dock inte själv; när de är ett år säljs de på auktion.

Tommaso och Francesco på Isola del Giglio är varandras motsatser. De representerar helt olika världar, men har ändå så mycket gemensamt. Passionen för marken och traditionen, för vinet och naturens nycker. Skillnaderna är själva charmen; Francesco står för det varma, det vilda och det bångstyriga, Tommaso för det designade, välskräddade och polerade. Båda med sin säregna historia, som adderar en extra krydda och gör tasting notes om inte överflödiga så… tämligen ointressanta i sammanhanget.

Lena Särnholm, text och foto