Naturligt nyskapande i Anjou

Cabernet sauvignon i fruktig form, extraherad gamay och ett nyväckt intresse för grolleau gris. Vinmässan En Joue Connection i Loire överraskade som väntat.

Text och foto: Lena Särnholm @sarnholmlena

En Joue Connection är en grupp entusiastiska vinodlare i Anjou. De startade 2011 med ambitionen att presentera autentiska viner till så många som möjligt. Alla odlar minst ekologiskt – enligt svensk definition skulle de etiketteras som ”naturliga” – och gör så lite de mäktar med i källaren. Druvan och årgången ska stråla, inte åtgärderna.
Nätverket är också rent konkret. De delar erfarenhet, material och maskiner. Och inte minst – varje december arrangerar de en festival i Saint-Lambert-du-Lattay, det lilla samhället med storheter som Mosse, Pithon-Paillé (efter försäljningen omdöpt till Domaine Bel Argus) och frifräsaren JC Garnier.

Lördag morgon, klockan tio. Trots att man kan ana att kvällen före inte blev tidig står alla 25 vinodlare bakom sina bord. Här finns också Daniel Colliou, konstnären känd i naturvinskretsar för sina drickglada grisar målade på pensionerade barrique. Nu har han gett sig på The Muppets. Tavlorna med Kermit och kompani som gladeligen sveper i sig en pava på egen hand är en demonstrativ inramning; vinerna i En Joue Connection är inget för poängsättande konnässörer. De här ska drickas. I glatt sällskap. Gärna från magnum.

Det har varit några problematiska år i Anjou. Frost både 2016 och 2017, och så fjolåret med mildew som slog obarmhärtigt mot vissa och smekte andra likt en västanfläkt. Den hasardaktiga tillgången på druvor har pressat fram kreativa lösningar till glädje för konsumenten. Fler än en producent har blandat gröna och blå druvor med utmärkt resultat. Det blir viner med struktur och tanniner, spetsat med frukt och en syra som piggar upp.
Adrien de Mello på Domaine De La Petite Soeur tvingades gå ett steg längre och skörda hos sin tidigare arbetsgivare i södra Frankrike.
– Go Fast är en blend av grenache och cinsault, förklarar han och skänker ett rubinrött vin som lever upp till namnet.
Själv hoppas han slippa göra om experimentet. Go Fast kom till efter han hade förlorat 80 procent i frosten, två år i rad. Men vad göra om man har en familj att försörja?

I samma lätta stil går hans mousserande cabernet sauvignon.
– Jag lät mig inspireras av hur Jérôme Saurigny gör, förklarar Adrien de Mello sin fruktdrivna dryck med sprits och energi. Ett utmärkt exempel på hur mångsidig cabernet sauvignon kan vara om man hoppar ur skaklarna och vågar göra något annat än en Bordeaux-kopia. Druvan delar ödet med bland andra sauvignon blanc att ofta formas i en (förväntad) stil – i den senares fall full fart på en grön, kartig motorväg.
Adrien de Mello hade också med sig årets gamay. Ett skolexempel på druvans sanna jag – lätt och saftigt med syra som motvikt. Annars hörde gamay inte till höjdarna denna gång. Flera hade extraherat lite för mycket och för länge, enligt min smak, vilket inte riktigt klär druvan. I gamay är det frukten som ska framhävas. Precis som i cabernet sauvignon från jordarna just här i Anjou.

Loïc Mahé har elva hektar utspridda runt Savennières, bland annat i La Possionere lite västerut där det inte odlas så mycket vin. Mycket riktigt har hans Le Petit Moulin en annan karaktär. Lite rundare, mer inställsam och med en nästan sötaktig känsla. Här snackar vi drickbarhet deluxe.
Hans L’Echappée Belle kom till av en helt annan anledning. Loïc Mahé ler medan han kämpar ur korken:
– Förra året hade jag frost och fick för lite chenin blanc, men jag kunde köpa pinot gris från Philippe Brand, en vän i Alsace.
Det är en spännande kombination, även om faten fortfarande är väl dominanta. Men det ska bli intressant att prova igen om något år. Här finns alla komponenter och kvaliteter för att utvecklas till något udda att slåss om.

En annan att hålla koll på är Fabrice Chaillou, som bor i Saint-Lambert-du-Lattay med sin fru Pauré och presenterade sin andra årgång. Paret har 1,8 hektar och gör redan en imponerade pet nat på chenin blanc, Dévergondée. När lokalbefolkningen kom på eftermiddagen för att bunkra vin till julhelgen var det svårt att tränga sig fram till deras bord.
Då dök också ett par bekanta ansikten upp, konstnärsparet från Chalonnes som jag lärde känna några månader tidigare. Trots att de bor mitt bland vinrankorna köper de vin på Super U.
– Kan vi inte prova lite tillsammans? Vi vet inte mycket om vin, så det skulle vara roligt, säger hon.
Tvärt emot trenden föredrar de old school, söta viner à la Coteaux du Layon. De provar Hervé Bossé, Damien Bureau och blir kära i Bertin-Delattes Echalier, en chenin med tio grams restsötma.
– Nu kanske det inte blir så tunga kassar från Super U längre, säger de när barnen börjar släpa fötterna alltför långt efter sig och det är dags att åka hem.

Men provningen fortsätter, långt efter utsatt tid. Anthony Robin och Cédric Garreau levererar som förväntat på hög nivå, men jag kan knappt bärga mig tills Cédrics skalmacererade chenin blanc hamnar i flaska. I år hörde han till dem som förskonats från naturens värsta nycker och fick en bra skörd.
– Så jag kunde kosta på mig att experimentera, säger Cédric, som valde tio dagars maceration vid sitt första försök.
Jag provade juicen från tank i september. Där fanns fin frukt, åt det aprikosaktiga hållet, men knappt kännbara tanniner.
– När jag buteljerar? Vet inte. Det får vinet bestämma.

Den som en gång har sett Arnaud Crasniers första skördefordon, en röd liten Renault, kan omöjligt tycka illa om hans alster, hur egensinniga de än må vara. Hans första chenin från 2000 stödköpte jag i lådor härom året, och nu var det dags för nästa njutbara chock, L’Orange sans guigne, en hybrid mellan soleralagring, Coteaux du Layon och vanlig hygglig chenin. Han drar med handen genom håret och ler lite förnärmat.
– Oj. Det är inte lätt att berätta hur det blev till. Jag vet det knappt själv.

arnaud crasnier
Arnaud Crasnier med L’Orange sans Guigne.

Historien börjar 2014. Arnaud ville göra ett sött vin, men det slutade aldrig jäsa.
– Det kom upp i över 17 procent alkohol, och då är det inte lagligt att sälja som Coteaux du Layon. Jag visste inte vad jag skulle göra, så jag lade det i en cementtank så länge.
2015 hände samma sak. Arnaud hällde även det vinet i tanken.
– När det hände för tredje gången 2016 gav jag upp. Jag hade nästan glömt bort vinet, men så provade jag i somras och – oj. Nu hade det helt plötsligt kommit i balans. Det är som att få tre viner i ett – lite sött, lite oxiderat, lite alkohol. Jag buteljerade för en månad sedan. Det blev tusen flaskor.
Hans tidigare lite bistra uppsyn spricker upp i ett stort leende. Den fula ankungen blev om inte en svan, så en egensinnig chenin med en klädsam sötma i syran och smak av sherry. Ofiltrerat ser det ut att innehålla sitt eget lilla universum.
Bara att hala upp plånboken.

Detta var mitt tredje besök på mässan, och eftersmaken blir bara allt mer positiv. Experimentlustan och viljan att huka sig för årgång och tillgång leder till högst individuella viner som speglar både terroir och skapare. Men det slutar inte där. Flera berättade att de vill plantera grolleau gris, en rosa mutation av grolleau som är ovanlig i dag. En av anledningarna sägs vara att kända vinskribenter som Jancis Robinson och Robert M Parker Jr till och med har rekommenderat odlare att rycka upp rankorna. Men i takt med att intresset ökar för sällsynta och lokala sorter är det helt rätt att ympa in den igen. Det är här den trivs, och med rätt attityd blir det karaktärsfulla viner som talar till den som är beredd att lyssna.

Lindenlaub leker sig fram

– Jag gör inte naturvin. Jag gör Lindenlaub, säger Christophe Lindenlaub, vinbonden från Alsace som litar på att naturen gör sitt jobb.

Text och foto: Lena Särnholm

Lindenlaubs inställning är logisk. Han har sina rötter i en region som behandlats likt en slagpåse genom historien. Ibland franskt befäl, ibland tyskt. Sicksackandet har satt sina spår i fälten. Här växer riesling och sylvaner, muscat och auxerrois. Lindenlaub börjar rabbla. Jo, det är nog åtta sorter han har. Mest vitt, och kanske tio procent pinot noir på sin tolv hektar stora domän.
– Pinot noir är den enda rödvinsdruvan i Alsace. Jag gör två versioner, en på stål, en på fat.

Christophe har vinet i blodet. Hans familj har arbetat i Dorlisheim strax väster om Strasbourg sedan 1759. Jordbruket har alltid varit blandat. Boskap och grisar, grödor och vin.
– Pappa var först med att buteljera vinet hemma på gården, berättar Christophe.
När det blev Christophes tur i successionsordningen var vägvalet givet – fokusera på vinet och kasta ut kemikalier och tillsatser. Men det var inte helt lätt att behålla husfriden. Christophe ställer ifrån sig glaset med grumlig pet nat på pinot gris. Han skrattar lätt:
– Du kan ju tänka dig. Pappa ville ha kvantitet. Nu blev det bra mycket mindre skörd. Dessutom tyckte han inte att vinet var rent, det var lite grumligt eftersom jag inte filtrerar.
Christophe är en fena på att förklara med metaforer så att det mest intrikata blir glasklart. Han drar sin första parallell:
– Tänk på människor, om man äter en massa citroner på hösten minskar risken för att bli sjuk under vintern. Och hamnar du väl på sjukhus tar det lång tid att få tillbaka styrkan. Det är samma sak med vinet. Det gäller att jobba förebyggande.

2009 började konverteringen till ekologiskt. 2012 fick han certifieringen. Christophe har dubbla känslor för symbolerna som pryder hans konstnärligt målade etiketter.
– Certifiering är bra för konsumenterna. Om någon frågar hur jag jobbar kan jag visa det. Bevisa att jag talar sanning. Däremot är det inget för mig – jag odlar ekologiskt för att jag vill ha hög kvalitet, inte för att få en certifiering.

Så hamnar vi oundvikligen där i alla fall. I diskussionen om naturvin. Det står snabbt klart att Christophe är rätt trött på frågan – för är det någon som kan klassas som naturvinsbonde är det han. Inget mixtrande varken på fält eller i källare. Inget tillsatt svavel. Ingen köpjäst. Ändå värjer han sig för begreppet.
– Allt handlar om att odla bra druvor. Har du stark, fin frukt klarar den sig utan käpp. Jämför med när du lagar mat – om du har bra ingredienser behöver du inte hålla på att salta och peppra.
Däremot kan han förstå att folk gärna vill ha en certifiering att luta sig mot. Hur ska man annars veta att det är ett ”naturvin” om producentens flotta förklaringar inte går att kontrollera?
– En certifiering för naturvin kan vara bra för att veta vad som är vad, slår han fast till slut.

Alsace har ett bra klimat för vinodling. Vogeserna skyddar från Atlantvindar och i öst ringlar Rhen. Solen slösar med sina strålar. Det är ingen slump att regionen ligger tvåa på listan över mest ekologisk vinareal i Frankrike, efter Provence.
Här finns också en kultur av att göra vin med så liten påverkan som möjligt. Pierre Frick, Kreydenweiss, Marcel Deiss… Jag har sett det för många gånger för att tro att det är en slump, men de som gör naturvin har ofta ett öppet och generöst sinne. Man delar med sig av kunskap och erfarenheter. Christophe nickar instämmande:
– Det gör att det är många unga i Alsace som gör den här typen av vin. De är nyfikna, öppna och vill framför allt göra bra, ärliga viner.
Christophe tippar att det är 40–50 producenter som gör naturvin i Alsace.
Då är det värre med öppenheten bland sommeliererna.
– De som har gått den klassiska skolan gillar inte de här vinerna, för de passar inte i deras mallar. Låt mig sammanfatta så här – ”don’t disturb the classics”, säger Christophe och skrattar en bra stund.

Plötsligt börjar han trumma med fingrarna på bardisken. Han behöver knappast påpeka att han måste ta en rökpaus. Men innan han går ut i kylan levereras en utläggning om att man inte alls förvirrar sin palett av rökning. Tvärtom. Det är något med nikotinet som tvärtom kan skärpa dina sinnen. Jag förlorar hans resonemang i ett passionerat försvarstal, i ivern kryddad med elsassiska.

Tillbaka på barstolen har han inte bara en ny bouquet, nog har han också fått en energiboost.
Det dags att snacka vin.
– Vi börjar väl med mousserande. Det här är min första pet nat, en pinot gris från 2016. Druvorna hade exotiska toner så jag tänkte att det kunde bli bra med bubblor.
Han skrattar medan han häller upp.
– It’s a dangerous wine.
Vinet, Avant l’heure, har en touch av ananas och mjuk mousse. Farligt? Jag tittar på baksidesetiketten och sedan på mitt tomma glas. 14 procent alkohol. Aha.
Om det blir en pet nat i år vet han inte. Han har inte pratat färdigt med sitt vin. För det är så han gör – smakar, lyssnar, tänker.
Christophe dunkar ena handen mot bröstet.
– Vinet ska ha en själ. Varje år är olika, så vinerna blir olika. Ska bli olika.

Vad som däremot är säkert är att det blir orange viner, eller skalmacererade som han föredrar att kalla dem. I Alsace finns ingen tradition av att låte de vita druvorna ligga med skalen. Christophe gjorde sitt första 2016 med gewürztraminer.
– Varför just gewürztraminer? Varför inte?
Tvärtemot vad man kanske kan tro mår aromatiska vita druvor bara bra av skalkontakt. Det kryddiga, blommiga dämpas av tanninerna. Vinet får mer tyngd och balans.
Förra året blev det två orange viner. Auxerrois och riesling, båda med ungefär 2,5 veckas skalkontakt. Jag börjar se ett mönster i vår konversation. Christophe är hela tiden på hugget, kontrar gärna med en motfråga.
– Hur jag vet när jag ska ta bort skalen? Hur vet man det?
Han njuter helt klart av att inte ha full kontroll, av att låta det bli som det blir. Sällan har jag mött en vinbonde med så avslappnad attityd till sin filosofi. Och han behöver inte oroa sig. Christophe är begåvad med absolut gehör för druvans märkliga kemi; alla viner får en tydlig personlighet som lämnar avtryck. Själv kallar han det för själ. Christophe gör viner med svingande soul.
Så samlar han sig för att ändå försöka förklara. Han tar åter hjälp av köksregionerna.
– Det är som att laga mat. Du går på känsla. Du smakar av och känner när det är klart. Jag gör samma sak.

Hittills är det tre druvor han har låtit ligga med skalen. Gewürztraminer, auxerrois och riesling.
– Gewürztraminer för att det blir intressant med maceration. Normalt gör man söta viner av den här, det är svårt att göra ett bra klassiskt vin.
Auxerrois har han helt klart en svag sida för. Detta är ingen märkvärdig druva. Den är släkt med pinot-familjen och i Alsace blandas den ofta i viner som betecknas pinot blanc.
– Den är inte särskilt aromatisk och jag ville ta mig an den med en annan filosofi. Normalt blir det ganska feta viner, men med tanninerna kommer en annan sida fram.
I riesling är utmaningen den stora frestelsen.
– Det är svårt att göra bra macererade viner av riesling, för den har ett hårt skal och ganska bittra tanniner. Det är en utmaning att få till balansen.
I år blir det två orange viner, riesling och auxerrois, båda med två-tre veckors maceration.
– Jag fick kanske ingen större kvantitet, men bra kvalitet. När du låter skalen ligga med är det viktigt att det är druvor i fin kondition, inget mögel. Alla aromer koncentreras.

Om det är blodsbanden eller hans sprudlande energi som får honom se allt från den positiva sidan ska vi låta vara osagt. Men helt klart känner Christophe Lindenlaub en trygghet i det han gör.
– Vi har mycket bra terroir här. Lerjord och kalk med sandsten i botten. Än så länge är klimatförändringarna inget som märks i någon större omfattning. Och varje år är olika, ibland är det värmebölja, ibland frost eller hagel. Man kan inte gå och oroa sig hela tiden. Det är som när du kör bil – du kan inte sitta och tänka på vad som kan hända, vad du kan krocka med.

Alsace – a taste of the terroir

– Det finns ingen typisk riesling. All riesling transformeras av sin terroir. Det säger Etienne Sipp, fjärde generationens vinmakare på Louis Sipp i Alsace.

Text och foto: Lena Särnholm

Etiennes lågmälda natur ändrar skepnad när han talar om sin älskade druva. Riesling betyder verkligen något speciellt för denna vinodlare, som tog över efter sina föräldrar 1996.
– Riesling behöver varken ek eller manipuleras av någon oenolog. Den varierar sig själv efter växtplats, tid och söthetsgrad. Den är som en svamp, suger åt sig av allt – det blir helt olika viner beroende på var den har växt. Du kan dricka den ung eller mogen. Knastertorr eller rejält söt.
Etienne var inbjuden av sin svenska importör Terrific Wines för att visa på spännvidden i en region med minst lika varierande jordmån som Bourgogne – om inte ännu större. Här i skuggan av Vogeserna är mosaiken i marken som ett kalejdoskop.

Domänen Louis Sipp har 40 hektar runt Ribeauvillé, en av de där pittoreska städerna man bara tror finns på vykort. Verksamheten drog i gång efter första världskriget. Men det var först 1962, med bröderna Louis och Pierre Sipp och den senares hustru Simone, som kvaliteten blev prio ett. Tidigare odlades druvor främst för mängd – nu skulle det också vara bra. De bästa lägena behölls och gav liv åt de ädla sorterna riesling, gewurztraminer och pinot gris. De har också lite pinot noir, som ökar i popularitet för varje år i takt med att priserna på Bourgogne går upp.
– Och jag som hade med mig en flaska, utbrister Etienne när den blå druvan kommer på tal.
– … men den blev kvar på hotellrummet.
En gemensam suck dämpar tillfälligt stämningen.

Louis Sipp månar om miljön och menar att man måste ha respekt för både produkten och den som tar den i sin mun. Vin är mer än sina enskilda delar. Vin är kultur.
De blev certifierade av Ecocert 2008. Etienne har märkt en påtaglig skillnad sedan de slutade ta artificiella genvägar. Nu är det mer frukt, syra och sälta i vinerna. De har ett mer intensivt och levande uttryck.
Alsace är en tacksam region för den som vill odla ekologiskt. Bergen i väst skyddar mot regn och en svalkande vind drar ner temperaturen sommartid när solen steker på. Det är ingen slump att Alsace ligger tvåa i Frankrike vad gäller areal ekologisk vinmark. 11,5 procent odlar ekologiskt. Provence toppar med 12 procent.
– Det är kombinationen av jordmån och mikroklimat som gör våra viner, säger Etienne och liknar den geologiska variationen vid ett tangentbord. På bara några meters avstånd finns en ny klang.
För att spegla mångfalden gör de separata buteljeringar, inte bara med tanke på terroir utan också efter hur gamla stockarna är.

Etienne häller upp två viner för att understryka möjligheterna med riesling: Nature’s Riesling 2015 från unga stockar i olika jordmån och vingårdsspecificerade Muhlforst Riesling 2015. Mycket riktigt har Muhlforst mer att säga. Det har en rundare textur, djupare smak, mer balanserad syra. Det är helt enkelt mer komplext. Etienne ler och förklarar med en poets passion:
– Det är terroiren som talar. Muhlforst har mycket kalk, därmed får vi en bra syra som ligger kvar i munnen. Känner ni? Det stannar här, säger han och pekar på svalget.
Riesling är känt för att vara ett utmärkt matvin. Det passar till mycket där annat går bet, som till exempel chilihetta. Etienne påminner om en kombination som ofta glöms bort.
– Never forget the cheese! Vitt vin är en intressant partner till ost.

Nästa vin är valt för att visa vad riesling är kapabel till när den har fått några år på nacken. Grand Cru Osterberg Riesling 2001 har lite botrytis och 25 grams matchande restsötma. Saffranstonerna är tydliga, texturen len, svagt silkig. Tyngden är behaglig när syran laddar på.
– Osterberg ger alltid strama viner, ”boney wines” som vi brukar säga. Det här läget är ganska brant och sluttar mot öst. Det är mest lera och kalk så det är egentligen bättre för gewurztraminer som behöver en lång växtsäsong och en jord som ger syra.
Just växtsäsongen börjar bli ett huvudbry. Med stigande temperaturer bildas mer socker i druvorna och vinet får mer muskler.
– Vi gillar inte för hög alkohol, då tycker jag att man förlorar frukten. Idealet är 12,5–13,5 procent, aldrig högre än så. Men om vi vill ha ett torrt vin måste vi ibland låta jäsningsprocessen fortsätta, om det fortfarande finns socker kvar.
Lösningen blir att skörda lite tidigare, för att få en bra balans.
– Skördedatumet är av största vikt. Druvorna måste få fenolisk mognad, men så fort det är okej måste vi skörda för att behålla syran.

Efter detta resonemang kommer det knappast som en överraskning att domänen gör allt för att undvika malolaktisk jäsning. Etienne håller inte inne med orden:
– Jag hatar malo. Det är terroiren som ska tala. Om jag modifierar syran modifierar jag budskapet från jorden.
– Fast vissa år är det klart att det blir malo ändå, och då får det vara så.
För Etienne är det inget val att filtrera bort bakterierna får att undvika den andra jäsningen.
– Nej. Då tar man också bort så mycket annat. Aromer, textur, känslan…

Men om naturen får tala sitt helt eget språk blir det inte heller bra. För att få fina friska druvor krävs mänsklig närvaro i vingården. Det är där det riktigt hårda arbetet krävs för att göra ett bra vin.
– Jobbet börjar med beskärningen, eller egentligen ännu tidigare – vid val av växtplats. Efter kriget planterades mycket på slätten, men man insåg snabbt att det inte blev så bra utan gick tillbaka till sluttningarna.
Klimatförändringarna är en realitet att förhålla sig till. Jämfört med för 20 år sedan handlar det om oförutsägbara ytterligheter i dag, och varje år är som ett blankt papper.
– Ta 2015 som exempel. Det överraskade oss. På hösten trodde alla att vi skulle få låg syra i druvorna, men när vi väl fick in dem förvånade de med hög syra. Det kan bero på att vår ekologiska inriktning äntligen gav resultat. Rötterna började hämta mer information från jorden – omställningen från konventionellt till ekologiskt tar cirka tio år. 2015 kom vändpunkten för oss.
– De senaste åren har vädret blivit mer extremt, men vingården hittar alltid en lösning. Har du en bra terroir klarar den sig alltid, såvida du inte pushar den i 220.

Sista vin för kvällen är Nature’s Gewursztraminer 2015. Som sig bör en förförisk bukett med sött anslag. Här ligger restsötman på 38 gram/liter. Etienne talar lika passionerat om denna druva:
– Vin på gewurztraminer är komplext, men inte svårt. Det är bara mer smaker, mer information. Det svåra är att inte vinifiera den till en karikatyr.
För att undvika alltför blommig touch föredrar Etienne stockar med ålder.
– Ju äldre de är, desto mer personlighet. Sedan pressar vi druvorna mjukt och länge.
Trots sin stundtals kraftiga parfym tycker Etienne att gewurztraminer är lättare att kombinera med mat än vad riesling är.
– Låt dig inte påverkas av ryktet, gewurztraminer fungerar till så mycket, säger han och börjar rabbla:
– Blåmögelostar som stilton och gorgonzola, kryddstark mat, sötsura rätter, mexikansk mat, curry, desserter och rätter med rökiga inslag. På vintern brukar vi ha gewurztraminer till rökt lax, säger han och smackar med munnen.
Om avslutningsramsan var inövad eller inte ska vi låta vara osagt. Obestridligt är däremot att Etiennes entusiasm över tänkbara kombinationer är en bra början på en krogrunda i Stockholm.

Lena Särnholm, text och foto

Fruktsam resa i Alsace

Domaine Bott-Geyl i Alsace är biodynamiskt certifierad sedan 2002. Det fanns ingen annan väg att gå, om man som Jean-Christophe Bott brinner för att göra det bästa för naturen när man nu ändå utnyttjar den för egen vinning – läs odlar vin.
– Sedan vi konverterade har vi fått bättre balans i vinerna, en bättre syra, konstaterar Jean-Christophe, som gladeligen delar med sig av både vin och tankar under en heldagsprovning med Divine på AG:s i Stockholm.
Han hade gärna använt häst för att plöja markerna, för att få bättre struktur i jorden. Men allt går inte som planerat. Efter en lång utläggning kommer han till punkt.
– Jag har ingen häst själv, utan skulle ta hjälp utifrån. Men när jag ringde kunde man aldrig vara säker på om han skulle dyka upp i morgon eller om tio dagar. Och det går ju inte. Helt plötsligt är gräset mellan raderna alldeles för högt, och rötterna för långa. Då skulle man behöva ploga riktigt djupt, med risk att förstöra stockarna.
Han suckar lätt.

Fast frågan är hur mycket bättre vinerna skulle kunna bli. Ja, frågar du mig hade han gärna fått låta skalen ligga med några veckor, kanske månader, för att verkligen ta vara på alla aromer i den elegant mogna frukten. En lite mer funky touch på det hela hade inte skadat mitt i all perfektion. Men visst är det bra. Redan instegsvinet, Points Cardinaux med en blandning av fyra pinotsläktingar (blanc, auxerrois, gris och noir) bjuder blommig berusning i näsan, följd av en generös frukt med bibehållen syra. Det så rent, så skarpt, så fokuserat.
Les Éléments 2013 är mer frodig, lite kraftigare men ändå med en tveklös, direkt fruktighet. Vad annat att vänta med gewurztraminer i ensamt majestät. Kompositionen och strukturen gör att du lätt kan glömma vinet i källaren i tio år. Inga problem.

När vi nästan obemärkt glider över åt det rejält söta hållet hänger paletten med i svängarna. Sötman stegras och syran slår följe. Men Jean-Christophe är inte den som lutar sig tillbaka. Han grimaserar lätt åt min positiva respons på Grand Cru Sonnenglanz 2010, en vendange tardive.
– Jag är egentligen inte förtjust i att skörda så sent. Med passerillage riskerar du så mycket. Druvorna kan frysa, de kan ruttna.
Men gör de det inte blir det desto bättre. Här bjuds en komplex akrobatik i både näsa och mun. Det drar åt tropisk frukt, men med hög svansföring. Förödande gott redan nu, men även här kan du med fördel glömma flaskan till nästa decennium.

Bott-Geyl ligger nordväst om Colmar, nära Riquewihr. Familjen Geyl började göra vin här redan i slutet av 1700-talet. I dag består ägorna av 15 hektar, spridda över åtta kommuner. Druvorna är de klassiska i Alsace: pinot-varianterna plus gewurztraminer, muscat, riesling, chasselas – och säkert något annat som blivit kvar från förr. Odling och vinifiering sker med största respekt för naturen och resultatet är druvrena, terroirpräglade viner.
– Vin ska smaka olika från år till år eftersom förutsättningarna skiftar, säger Jean-Christophe Bott.

//Lena Särnholm text och foto