En svensk på villovägar i Paris

Han lägger ner sin kniv, slutar tugga och tittar på flaskan. Blicken går inte att misstolka. Misstänksam är bara förordet.

Mannen med gourmandens runda kula och en klädsam väst över den rutiga skjortan är stammis hos A Lot of Wine. Den perfekta försökskaninen för mitt uppdrag i Paris – att låta fransmännen prova svenskt vin. Jag har med mig tre flaskor, två från Percy Månssons Dåmän Sånana och en eklagrad Solaris från Flyinge Vingård.
Tveksamheten går nästan att skära med kniven han just lagt tillbaka på tallriken. Vad har jag givit mig in på? Utsatt mig för ett frivilligt kamikazeuppdrag?
Men vid provningen av svenska viner på Grappe någon vecka tidigare blev jag så överraskad att jag ville visa världen vad vi kan häruppe under sommarens sol – när den väl visar sig, ska påpekas, men då är den en nattuggla av rang.

Ägaren Nath är mer optimistisk. Eller kanske bara professionellt hövlig. Hon tar fram tre glas, öppnar den första flaskan och häller upp. Under tystnad snurrar vi på glasen för att vinet ska få andas lite fransk luft.
Mannen med västen för sakta glaset till näsan, tar ett djupt andetag och stirrar på den gyllene juicen. Blicken ändar skepnad.
Bon, säger han inte så lite överraskad efter den första slurken. Ställer ner glaset och fortsätter att stirra. Det här var uppenbarligen inte vad han väntat sig.
Nath är mer talför.
– Blommor! Det här gillar jag, det är något i mitten som ändras hela tiden. Det är torrt, men ändå inte. Du har acacia, men det är inte sött, en fräschhet och något bittert i slutet. Det är en lång, blommig eftersmak. Impressive. I like it.
Hon ställer ner glaset och ser både nöjd och ärlig ut.
– Det här har potential. Det är välgjort.

Vinet vi pratar om är Dåmän Sånanas cuvé av souvigner gris och muscaris från 2015. Druvorna må vara ovanliga men väl valda. Ska man ge sig på att odla vin på breddgrader utanför de gängse går det inte med chardonnay och chenin blanc. Vinet görs ju i vingården, så prio ett är att få mogen frukt med rätt balans mellan syra och socker. Det får dessa. För att inte tala om solaris. Denna druva kan mycket väl bli Sveriges svar på Tysklands riesling.
De jag möter i Paris uppskattar också detta, att Sverige väljer att gå sin egen väg. Fullt ut. För den som är genuint intresserad av vin har ett öppet sinne där nya bekantskaper uppskattas mer än kopior.
Men den lite mer hårdnackade Hervè i butiken L’Etiquette på Île Saint-Louis är hårdare i sitt omdöme.
– Det är intressant, klart drickbart, men det känns att det nyligen är tappat på flaska. Fast det har potential, säger han, men ser ändå lite förbryllad ut. Det här var helt klart något nytt, dofter och smaker han inte känt tidigare.

I bagaget hade jag också med mig Dåmän Sånanas Såpasso, en cuvé av regent, siramé och cabernet sortis (cabernet sauvignon x solaris) där 20% av druvorna har fått torka för att ge vinet bättre struktur. Intelligent hantverk, då rött vin behöver något att hänga upp tanninerna på och ek skulle bli för tungt för den finlemmade frukt vi har här.
Om jag var smått nervös för mottagandet av det vita vinet, som ändå är svenskarnas specialitet, var det inget mot hur jag kände inför att presentera det röda.

IMG_2325

Klockan har inte slagit lunch, så Charles Schepans hänvisar mig till en plats i solen så länge, på en barstol vid en gammal barrique. Minnesgod krögare som denne vinmakarson från Auvergne är, kommer han strax tillbaka med en Eric Pfifferling ”Tavel” i ishink. Au Doux Raisin gör mig aldrig besviken. Men nu finns risken att jag gör dem på dåligt humör. Charles är brutalt ärlig och har en palett helt färgad av trikoloren.
Nyfiket skruvar han av korken på ”Croix Fleurie” och närmast kastar vinet ner i glaset. Här behövs ingen dekantering, det kan kombineras med servering om man har det rätta handlaget.
Charles höjer armen i vädret och piskar runt vinet. Doftar snabbt och häver i sig. Blir tyst.
– Syrah. Hur kan ni odla syrah i Sverige?
Jag berättar om blenden och han tittar förvånat på vinet. För honom är den fruktiga, peppriga och förhållandevis stadiga kroppen intimt förknippat med den franska druvan. Från varmare breddgrader.
Och ja, han gillar det. Mycket.
Jag låter honom behålla flaskan mot att jag får tömma Pfifferlings till lunchen.

IMG_2283

Sista vin ut är Flyinge Vingårds ”Pegasus”. Jämfört med Percy Månsson är detta bara barnet; Magnus Oscarsson började 2009 och satsar bara på solaris. Hittills har han 7500 plantor, men vill expandera. Tanken är att göra ett så rent och naturligt vin som möjligt; han använder hästgödsel i vingården och snart betar får mellan raderna. 2014 var en så bra årgång att musten fick jäsa på nya franska ekfat i sju månader. 600 flaskor blev det så småningom. Tvärtemot vad man kan tro, särskilt med den tydliga doften av barrique, är eken väl integrerad i frukten. Och syran simmar runt som en räddande ängel. Det är skarpt, men fruktigt och livligt. Här snackar vi energi.
Detta är också favoriten hos Versant Vins, där vi provar vinet tillsammans med två tacksamma gäster.
– Vinet behöver mer tid, rundas av lite, men jag gillar vinmakningen. Här finns syra, struktur, kropp – energi och potential. Helt klart ett vin för mat. Det är rikt, säger Jeanne.
Så slutar min lilla turné på okänd mark, starkt förvissad om att svenskt vin har en framtid och att några parisare har fått sina fördomar på skam.

Lena Särnholm, text och foto

FriVin i Köpenhamn

Taxichauffören tittar först på kartan, sedan på mig. Jag ser vad han tänker. ”Vad ska ni göra ute vid Amager, industriområdet?”. Men det är hans jobb att köra folk dit de pekar, så vi glider iväg i det försommargröna Köpenhamn.

Han bromsar in vid ett staket som har sett bättre dagar. Orange affischer talar om att vi har kommit rätt; de föreställer en vinflaska som sliter sig loss från ett par handbojor. Flaskan omringas av namn som Frank Cornelissen, Toby Bainbridge, André Calek, Mark Angéli, Pacina, Brendan Tracey, Mossé… Det vattnas i munnen på den som är lagd åt det vilda hållet.

Det är dags för FriVin, naturvinsmässan med det stora, generösa hjärtat.

Toby Bainbridge, britten som funnit sin plats i Loire, smilar stolt trots att temperaturen redan skenat iväg i det provisoriska tältet. Han häller upp sitt rinnande godis, en spontant mousserande grolleu, just tappad på flaska. Han ler igen.

”This is a social wine. I want it to make people talk”, säger han.

Om vi hittar toner av röd frukt, jordgubbe eller anar en autolytisk karaktär är han totalt ointresserad av. Tur det, för det här smakar som inget annat. Friskt och syrligt, ja, men på näthinnan får man snarare frodiga vinrankor med gräs kring fötterna än söta, röda bär. Vinet lever sitt eget liv.

Chianti är vi väl bekanta med. Ett vin med både ryggrad och rondör, kryddad med syrlig körsbärsfrukt, förförande farligt till pasta och pizza. Men när Susanna Grassi serverar familjens Classico tappar hjärntrådarna fästet. Associationerna vandrar vilset; är det här Chianti? Det är ju så lätt, så mjukt. Här finns en ärlig fruktsyra som kramar om tanninerna.

”Vår vingård ligger på den högsta platsen i Chianti, det är därför det är så friskt”, förklarar Susanna och räcker fram ett fotoalbum. Plötsligt faller alla bitar på plats. Åsynen av ursprunget och smaken i munnen, den fräscha doften. Ett plus ett blir tre.

Vin måste verkligen upplevas med alla sinnen för att förstås. Det gäller inte bara Susanna Grassis vin, det är utmärkande för alla naturviner, som många gånger utmanar våra uppfattningar om hur ett vin ska vara, hur det ska smaka och bete sig. Se ut. Här finns vita viner med tanniner, grumliga viner som mer liknar must, viner som drar åt orange och brunt. Allt detta är helt logiskt, bara man orkar öppna öronen för vinmakarens historia.

frivin2

Några timmar blir plötsligt kväll, och killarna från haussade Kadeau tar plats bakom grillen. Vegetarianen kan be om en bit comté, som skärs direkt ur den 40 kilo tunga cylidern. Ärligt vin kräver ärlig mat, svårare är det inte.

Med papptallrikar i ena handen och ett väl använt vinglas i den andra vinglar vi fram mot en ledig bänk. Genast ställer en vinmakare fram sin magnumflaska. Han kan knappt bärga sig: ”Vad tycker ni om min senaste?”
Hans blick blottar en själ som hoppar upp och ner av nyfikenhet, ett sinne som knappt kan vänta på vår dom – som blir klart friande, med ett stort plus i kanten. Vinet har både syra och struktur, nyanser av frukt och mineral. Det har allt. Så som det blir när inget tillsätts och inget tas bort (tack Isabelle Legeron för den träffande beskrivningen av naturvin!).

FriVin är verkligen en mässa för den med ett fritt förhållningssätt till vin. Den som vågar visa ryggen mot alla fördomar om hur ett vin kan vara.
Ett vin kan bara vara en sak. Ärligt mot sig självt.

Om några månader är det dags för årets upplaga. Kan knappt vänta.

 

// Text och foto: Lena Särnholm

Fira jul i Provence

Att fly Sverige dagarna före jul är ingen dum idé. Särskilt inte om du siktar på en sommarklassiker som Provence.

Rena paradiset på vintern. Inga turister, knappt några bybor heller. Förutom hemvändare då, precis som här. Men vilka hemvändare. De är goda föredömen för hur livet ska levas. Flyttar sig från bar till bar i maklig takt. En kaffe där, en aperitif där – oj, så var det dags för lunch. Och på eftermiddagen, nog smakar det bra med ett glas champagne på terassen? Trots att det är sena december värmer solen när den vågar visa sig.

Lourmarin1

Lourmarin är som tagen ur en saga. Stenhusen klänger sig fast vid varandra och följer de vindlande vägarna som i en dans. Ringlar sig upp och ner, svänger hit och dit. Man kan vandra runt i timmar.

Helt plötsligt står en butiksföreståndare utanför sin affär och bjuder på varmt vin. ”Bon Nöel!” Just i dag är det viktigare att njuta än att kränga kläder.

Lite längre fram stämmer en grupp upp i sång. Folk samlas på trottoaren, stampar takten och gungar med. På den lilla stolen står ingen hatt och bönar om bidrag. Där balanserar en halvt uppdrucken flaska champagne, som töms på sitt sista innehåll medan publiken applåderar.

Lourmarin2

I det gamla vinkooperativet är det full fart. Julmarknad får fransmän att vallfärda till målet, för här ska handlas delikatesser till jullunchen. Tryffel, nougat, marmelad, sötebröd, vin och gåslever. En märkligt placerad läktare drar till sig uppmärksamheten. Varför är den vänd från marknaden, mot en glasvägg? Snart förstår vi varför.

Bakom glasväggen står bygdens stora kock, Eric Sapet från Michelinbelönade Le Petit Maison. Han lagar mat, har fyra kastruller i gång och skakar nonchalant på axlarna. Med rätt förberedelser är det ingen match att svänga ihop en femrätters.

Till efterrätten tar han fram smör, en klick stor som en tegelsten. Kör ner fingrarna i klumpen och ler mot publiken bakom glaset: ”No fat, no taste.”

Hit, till bergen ovanför Marseille, har 5:2-dieten inte nått.

// Text och foto: Lena Särnholm

En egen sjö

Tre veckor i Italien, i augusti, utan en dag på stranden. Är det möjligt? Ja, har man tillgång till en privat sjö känns inte beachen med semesterlediga europeer särskilt lockande – för ja, de är många även i krisens Europa sommaren 2013.

La_Ciminiera1

Giancarlo Tomassetti säger det själv, ”jag har knäppa idéer”. Fast jag skulle inte kalla dem knäppa. Snarare genialiska. Har man ett gästhus med ett sådant läge som Giancarlos La Ciminiera strax utanför byn Staffolo i Marche kan man lätt få sådana infall som att bygga en sjö. Och har man pengarna… varför inte?

La_Ciminiera2

Nu är detta inte vilken sjö som helst. Det är en ekologisk, självrenande sjö. Med hjälp av växter och djur behövs inget stinkande klor. Vattnet är klart och trollsländorna dansar vid vattenytan. Och utsikten kunde vara sämre. Du kan se nästan ända bort till Ancona vid kusten, och där diset grumlar sig – är det hav eller land?

La_Ciminiera3

Efter några dagar, när lugnet sjunkit in, insåg vi att det är bara dumt att åka till havet och trängas med svettiga semesterfamiljer på klibbig sand. Bättre att stanna här, under vattenfallet och titta ut över fältet med solrosor i givakt. När skuggorna blir för långa går du bara upp till byn, tar en aperitivo i lägenheten och promenerar sedan genom ringmuren till Giubbi och äter pizza, helst den med bara rosmarin och salt för att beställa in dagens grönsaker separat.
Vinet? Huset vita, lätt mousserande. Karaffen är på en liter.

La Ciminiera

Lena Särnholm, text och foto

Wellington stillar ditt begär

Wellington
Wellington, på George Street, Edinbourgh

Ska jag, ska jag inte?

Det är lite ambivalent, det här med att ha en blogg om mat, dryck och resor. För vem vill egentligen avslöja sina smultronställen?

Risken är att nästa gång du kommer dit hänger grannen där. Kul.

Men ändå. Lite kan man unna sina medmänniskor. Och när det gäller Edinburgh och kaffe behövs det verkligen guidning.

Jag trodde att jag såg i syner, men jodå – det finns två (två!) Starbucks på George Street, huvudgatan med rykte om sig att vara lite förmer än andra men är förvånansvärt kort i rocken.

År efter år grymtade vi om att det inte fanns något gott kaffe här, men så en dag fastnade blicken på den hemmasnickrade trottoarprataren som frestade med ”Fresh scones, baked every day”. Att de inte skriker ut vad de verkligen är bra på är för mig en gåta.

Hit går du för att få din koffeinkick. På morgonen. Efter lunch. Några timmar senare, när armarna värker av tunga shoppingpåsar. Och har du tur hinner du med en sista sipp innan de stänger.

Du som reser till Edinburgh: Lägg namnet Wellington på minnet, och håll ögonen öppna på en källarlokal mitt emot Starbucks (en av dem…) på George Street. Beställ en flat white och världen stannar upp för en liten stund.

// Text och foto: Lena Särnholm