Cabernet sauvignon i fruktig form, extraherad gamay och ett nyväckt intresse för grolleau gris. Naturvinmässan En Joue Connection i Loire överraskade som väntat.
Text och foto: Lena Särnholm @sarnholmlena
En Joue Connection är en grupp entusiastiska vinodlare i Anjou. De startade 2011 med ambitionen att presentera autentiska viner till så många som möjligt. Alla odlar minst ekologiskt – enligt svensk definition skulle de etiketteras som ”naturliga” – och gör så lite de mäktar med i källaren. Druvan och årgången ska stråla, inte åtgärderna.
Nätverket är också rent konkret. De delar erfarenhet, material och maskiner. Och inte minst – varje december arrangerar de en festival i Saint-Lambert-du-Lattay, det lilla samhället med storheter som Mosse, Pithon-Paillé (efter försäljningen omdöpt till Domaine Bel Argus) och frifräsaren JC Garnier.
Lördag morgon, klockan tio. Trots att man kan ana att kvällen före inte blev tidig står alla 25 vinodlare bakom sina bord. Här finns också Daniel Colliou, konstnären känd i naturvinskretsar för sina drickglada grisar målade på pensionerade barrique. Nu har han gett sig på The Muppets. Tavlorna med Kermit och kompani som gladeligen sveper i sig en pava på egen hand är en demonstrativ inramning; vinerna i En Joue Connection är inget för poängsättande konnässörer. De här ska drickas. I glatt sällskap. Gärna från magnum.
Det har varit några problematiska år i Anjou. Frost både 2016 och 2017, och så fjolåret med mildew som slog obarmhärtigt mot vissa och smekte andra likt en västanfläkt. Den hasardaktiga tillgången på druvor har pressat fram kreativa lösningar till glädje för konsumenten. Fler än en producent har blandat gröna och blå druvor med utmärkt resultat. Det blir viner med struktur och tanniner, spetsat med frukt och en syra som piggar upp.
Adrien de Mello på Domaine De La Petite Soeur tvingades gå ett steg längre och skörda hos sin tidigare arbetsgivare i södra Frankrike.
– Go Fast är en blend av grenache och cinsault, förklarar han och skänker ett rubinrött vin som lever upp till namnet.
Själv hoppas han slippa göra om experimentet. Go Fast kom till efter han hade förlorat 80 procent i frosten, två år i rad. Men vad göra om man har en familj att försörja?
I samma lätta stil går hans mousserande cabernet sauvignon.
– Jag lät mig inspireras av hur Jérôme Saurigny gör, förklarar Adrien de Mello sin fruktdrivna dryck med sprits och energi. Ett utmärkt exempel på hur mångsidig cabernet sauvignon kan vara om man hoppar ur skaklarna och vågar göra något annat än en Bordeaux-kopia. Druvan delar ödet med bland andra sauvignon blanc att ofta formas i en (förväntad) stil – i den senares fall full fart på en grön, kartig motorväg.
Adrien de Mello hade också med sig årets gamay. Ett skolexempel på druvans sanna jag – lätt och saftigt med syra som motvikt. Annars hörde gamay inte till höjdarna denna gång. Flera hade extraherat lite för mycket och för länge, enligt min smak, vilket inte riktigt klär druvan. I gamay är det frukten som ska framhävas. Precis som i cabernet sauvignon från jordarna just här i Anjou.
Loïc Mahé har elva hektar utspridda runt Savennières, bland annat i La Possionere lite västerut där det inte odlas så mycket vin. Mycket riktigt har hans Le Petit Moulin en annan karaktär. Lite rundare, mer inställsam och med en nästan sötaktig känsla. Här snackar vi drickbarhet deluxe.
Hans L’Echappée Belle kom till av en helt annan anledning. Loïc Mahé ler medan han kämpar ur korken:
– Förra året hade jag frost och fick för lite chenin blanc, men jag kunde köpa pinot gris från Philippe Brand, en vän i Alsace.
Det är en spännande kombination, även om faten fortfarande är väl dominanta. Men det ska bli intressant att prova igen om något år. Här finns alla komponenter och kvaliteter för att utvecklas till något udda att slåss om.
En annan att hålla koll på är Fabrice Chaillou, som bor i Saint-Lambert-du-Lattay med sin fru Pauré och presenterade sin andra årgång. Paret har 1,8 hektar och gör redan en imponerade pet nat på chenin blanc, Dévergondée. När lokalbefolkningen kom på eftermiddagen för att bunkra vin till julhelgen var det svårt att tränga sig fram till deras bord.
Då dök också ett par bekanta ansikten upp, konstnärsparet från Chalonnes som jag lärde känna några månader tidigare. Trots att de bor mitt bland vinrankorna köper de vin på Super U.
– Kan vi inte prova lite tillsammans? Vi vet inte mycket om vin, så det skulle vara roligt, säger hon.
Tvärt emot trenden föredrar de old school, söta viner à la Coteaux du Layon. De provar Hervé Bossé, Damien Bureau och blir kära i Bertin-Delattes Echalier, en chenin med tio grams restsötma.
– Nu kanske det inte blir så tunga kassar från Super U längre, säger de när barnen börjar släpa fötterna alltför långt efter sig och det är dags att åka hem.
Men provningen fortsätter, långt efter utsatt tid. Anthony Robin och Cédric Garreau levererar som förväntat på hög nivå, men jag kan knappt bärga mig tills Cédrics skalmacererade chenin blanc hamnar i flaska. I år hörde han till dem som förskonats från naturens värsta nycker och fick en bra skörd.
– Så jag kunde kosta på mig att experimentera, säger Cédric, som valde tio dagars maceration vid sitt första försök.
Jag provade juicen från tank i september. Där fanns fin frukt, åt det aprikosaktiga hållet, men knappt kännbara tanniner.
– När jag buteljerar? Vet inte. Det får vinet bestämma.
Den som en gång har sett Arnaud Crasniers första skördefordon, en röd liten Renault, kan omöjligt tycka illa om hans alster, hur egensinniga de än må vara. Hans första chenin från 2000 stödköpte jag i lådor härom året, och nu var det dags för nästa njutbara chock, L’Orange sans guigne, en hybrid mellan soleralagring, Coteaux du Layon och vanlig hygglig chenin. Han drar med handen genom håret och ler lite förnärmat.
– Oj. Det är inte lätt att berätta hur det blev till. Jag vet det knappt själv.
Historien börjar 2014. Arnaud ville göra ett sött vin, men det slutade aldrig jäsa.
– Det kom upp i över 17 procent alkohol, och då är det inte lagligt att sälja som Coteaux du Layon. Jag visste inte vad jag skulle göra, så jag lade det i en cementtank så länge.
2015 hände samma sak. Arnaud hällde även det vinet i tanken.
– När det hände för tredje gången 2016 gav jag upp. Jag hade nästan glömt bort vinet, men så provade jag i somras och – oj. Nu hade det helt plötsligt kommit i balans. Det är som att få tre viner i ett – lite sött, lite oxiderat, lite alkohol. Jag buteljerade för en månad sedan. Det blev tusen flaskor.
Hans tidigare lite bistra uppsyn spricker upp i ett stort leende. Den fula ankungen blev om inte en svan, så en egensinnig chenin med en klädsam sötma i syran och smak av sherry. Ofiltrerat ser det ut att innehålla sitt eget lilla universum.
Bara att hala upp plånboken.
Detta var mitt tredje besök på mässan, och eftersmaken blir bara allt mer positiv. Experimentlustan och viljan att huka sig för årgång och tillgång leder till högst individuella viner som speglar både terroir och skapare. Men det slutar inte där. Flera berättade att de vill plantera grolleau gris, en rosa mutation av grolleau som är ovanlig i dag. En av anledningarna sägs vara att kända vinskribenter som Jancis Robinson och Robert M Parker Jr till och med har rekommenderat odlare att rycka upp rankorna. Men i takt med att intresset ökar för sällsynta och lokala sorter är det helt rätt att ympa in den igen. Det är här den trivs, och med rätt attityd blir det karaktärsfulla viner som talar till den som är beredd att lyssna.
Naturvin - The Sound of Soil 