Lambrusco 2.0 – den nya proseccon

Säg Lambrusco och du möts av föraktfulla leenden. Helt förståeligt. Denna spritsiga spelevink från Emilia-Romagna har – med all rätt – haft ett högst tvivelaktigt rykte. På 80-talet skulle Lambrusco ta upp kampen med Coca-Cola i USA, så stilen anpassades därefter. Men att bara törsta efter pengar har sitt pris. Till slut föll vinet offer för sin egen framgång och fick krypa fram med generad uppsyn och en stämpel som söt och sliskig. Smått vulgär.
Men den sockrade hybriden har ingenting med äkta Lambrusco att göra. Åk till källan och du möts av ett högst varierat utbud, det ena vinet stramare och mer matvänligare än det andra.
Druvan Lambrusco har många kloner, runt 60 sägs det. Den mest eleganta är Lambrusco di Sorbara, lätt i färgen, aromatisk doft och begåvad med skyhög syra. Den kommer allra bäst till sin rätt tillsammans med den lokala maten, charkuterier, ostar och pasta, där syran och bubblorna skär genom de fetare konsistenserna. Vill du ha lite mer riv i glaset, välj Lambrusco Grasparossa di Castelvetro. Mörkare färg och frukt, med en behaglig bitterhet i avslutet. Däremellan har du Lambrusco Salamino di Santa Croce, djupt röd i färgen, mer vinös doft av mogna druvor men lättdrucket och rättframt.
Det fantastiska med Lambrusco är just detta, att du kan hitta ett vin för snart sagt alla tillfällen. Men det gäller att vara påläst och välja producent med omsorg. För visst finns det kvar mängder med dikeskörningar… Personliga favoriter är Paltrinieri, Camillo Donati, Quarticello och Garuti, alla med en naturlig approach till sin vinmakning.
Majoriteten av dagens Lambrusco görs enligt charmat-metoden, där den andra jäsningen sker i en stor tank. Men det finns producenter som håller på traditionerna och låter den andra jäsningen ske spontant i flaskan. Resultatet går inte att ta miste på; här blir bubblorna krämigare och du får en annan kropp i vinet. Kalla det kvalitet.
Annat att hålla koll på är orden secco och amabile. Det förra anger att vinet är torrt, medan det andra drar åt det sötare hållet – dock inte som på 80-talet, gudbevars.
Min teori är att en comeback lurar om hörnan. Lambrusco har nämligen mycket av det som efterfrågas i dag: Relativt låg alkohol,  det är lika matvänligt som charmerande att njuta på egen hand och bjuder ett nödvändigt motstånd med en lätt touch av både tanniner och syra, uppbackad av förförisk frukt. Som en italienare konstaterade över en delad flaska Radice: ”Lambrusco är inte ett seriöst vin, men ska behandlas seriöst”.

//Lena Särnholm text och foto

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s